STARTSIDAN  HITTAR  DU  HÄR--> HEM

 

Biografiskt (påbörjat)

En och annan kanske undrar vem den där Pehr Sällström är. Det har jag länge undrat själv. Några notiser baserade på material ur minnets arkiv kan möjligtvis ge ledtrådar ...

  Foto: Anders Myrdal

 

Jag har på senare tid fått lust att i tanken blicka tillbaks på min barndom, varifrån glimtar dyker upp och gör sig påminta. Det är inte särskilt mycket jag kommer ihåg, bara enstaka episoder, men de känns betydelsefulla på något sätt.  När jag tänker på allt jag senare gjort  under livets gång anar jag ett mönster, med trådar som löper tillbaks ända till upppväxtåren.  

Vad som formar det individuella livet är omständigheterna, tillsammans med tillfälligheter av episodisk karaktär. 

Kanske, om jag sätter mig ner och skissar på en biografi, utan anspråk på fullständighet, att en bild träder fram -- en förståelse av varför jag gjorde de val jag gjort, de vägar jag slagit in på, de uppgifter jag åtagit mig, eller envist ålagt mig. Framför allt, vad som fått mig att egensinnigt välja bort mångt och mycket som tycks utöva sådan lockelse på de flesta andra. 

Låt mig börja med att kronologiskt skissera min bakgrund som forskare, fram till den punkt där jag nu står.  Så må jag senare bättra på med anekdotiskt stoff, som gör bilden mer livfull. 

 

     På 1960-talet studerade jag matematik, fysik och teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och disputerade 1968 på en avhandling inom experimentell partikelfysik. Redan 1965 hade jag emellertid gripits av intresse för Goethes färglära, speciellt polemiken mot Newton, och därmed för det mänskliga färgseendets fysikaliska aspekter. Jag publicerade 1973 en matematisk teori för detta, vilket renderade mig en oavlönad tjänst som "docent i fysik, särskilt färglära". 

     Arbetet med redigering av den stora svenska utgåvan av Goethes färglära, med kommentarer och experimentmateriel, som utkom på Kosmos förlag 1976, gav mig en gedigen inblick i psykofysik och fenomenologisk perceptionsforskning.  Jag fortsatte därför med forskning om "belysning och färgseende", först vid Fysisk institutt i Oslo, sedermera vid Arkitektursektionen på KTH, där jag en tid uppehöll ett vikariat som  ttillförordnad professor i formlära.

     Parallellt med forskningsinsatserna bedrev jag en omfattande föreläsnings- och kursverksamhet om färg.  Många minns mig från kurserna i färglära vid Rudolf Steinerseminariet, tillsammans med Arne Klingborg, under 1970-talet.  Sommaren 1980 var jag medarrangör till utställningen "Inför färgernas verklighet" vid seminariet. Vid Stockholms universitet ordnade jag en uppskattad återkommande tvärvetenskaplig kurs i forskarutbildningen om "Ljus- och färglära". Anlitades i övrigt regelbundet som gästföreläsare vid Psykologiska institutionen samt på Konstfack och strövis vid konstskolor, museer och föreningar här och var i landet.

     År 1983 inleddes en ny epok, i och med att jag kom i kontakt med SALFO ("Samarbetskommittén för långsiktsmotiverad forskning") där jag blev involverad  i anordnandet av internationella, tvärvetenskapliga konferenser – Om helhetstänkande, systemteori, artificiell intelligens m.m. Vi ordnade även årligen svenska konferenser, exempelvis vid  Musikaliska Akademien om "Vetenskap och musik" och vid Åbo Akademi om "Mentalitetsforskning".

1986 startade jag, tillsammans med Bo Göranzon och Magnus Florin, kulturtidskriften Dialoger med anknytande "dialogseminarier" vid Kgl Dramatiska Teatern. Den verksamheten hade fokus på yrkeskunnade, "tyst kunskap", konstnärlig gestaltning samt en kritisk granskning av artificiell intelligens och IT-teknikens anspråk.

     Vid slutet på 1980-talet tog jag mig an ett fänglande projekt rörande betydelsen av symbolisk notation inom olika verksamhetsfält. Ett mångårigt arbete, som 1991 ledde till boken "Tecken att tänka med", vilken av Kgl Vetenskapsakademin belönades med Letterstedtska författarpriset. 

     Efter det fann jag tiden vara mogen för en återblick, summerande mina erfarenheter. Jag skrev "Goethe och naturvetenskapen" (1993), en essäsamling som tar upp två viktiga teman i mitt liv: dels Goethe, dels naturvetenskapen. Jag ville klargöra hur mitt intresse för Goethes synsätt inverkat på min syn på naturvetenskap, respektive hur mitt naturvetenskapliga kunnande inverkat på min förståelse av Goethe och tolkning av vad han skrivit.  Därmed var det dock icke slut. Fortsatta pedagogiska uppdrag samt behovet av en ny utgåva av Goethes färglära lockade mig att skriva en koncis version av densamma, "Goethes färglära" (1996), följd av experimentboken "Färglära på datorn"(1998) och så – återigen med ambitionen att komma till en avrundning – essäsamlingen "Sinnena ljuger inte" (1999) och till sist "Samtal om färgseendets gåta" (2001). 

     Sålunda har jag med gott samvete lämnat pedagogiken, forskningen och den akademiska världen, men känner mig trots allt inte färdig med Goethe och hans färglära. Det viktigaste har måhända ännu inte blivit sagt. Det enklaste, men samtidigt mest svårgripbara.

 

 

Planerade avsnitt:
  • Mitt spontana intresse för naturvetenskap 
  • Från psykologi och filosofi till levnadskonst
  • Datorutvecklingen har löpt parallellt med min egen 
  • Anekdotiska episoder

 


 

Filosofiska undersökningar (maj 1999)

 


TILLBAKA TILL STARTSIDAN


Här följer, som en första fördjupning, en uppsats jag skrev för Tidskrift för Vetenskapsstudier (VEST) Nr 2 1994, som hade temat "Forskares problemgenerering, vilka faktorer styr denna?" 

 

FRÅN PARTIKELFYSIK TILL FÄRGLÄRA

Vad är det som avgör vilka frågor man som forskare ägnar sig åt? Det finns naturligtvis alltid en rad mer eller mindre tillfälliga yttre omständigheter, som avgör den saken. Men ändå: Vad är det som väcker ens forskariver? Vad får en att se ett betydelsefullt problem i något som gemene man bara ägnar ett förstrött intresse? Jag borde ha något att säga om detta, efter många år som forskare - eller i vart fall engagerad i uppgifter med forskningsanknytning - på mångahanda, till synes helt disparata, kunskapsfält.

Att jag, bland de möjligheter som erbjöd sig, valde att i mitt doktorsarbete ägna mig åt elementarpartiklarnas fysik berodde nog främst på att projektet förutsatte en hel del av pionjäranda. Min professor, Gösta Ekspong, var nyinstallerad i Stockholm och vill bygga upp en forskningsgrupp, som skulle samarbeta med andra grupper, i anknytning till den stora protonacceleratorn i CERN. När jag väl valt att ansluta mig till partikelgruppen gav sig problemformuleringen av sig själv. Det föll på min lott att analysera ett material av bubbelkammarbilder, vilka innehöll information om K-mesoners reaktioner och sönderfall.

I det fallet var alltså problemformuleringen, liksom det mesta av metodiken i övrigt, dikterad av den speciella teknik och det instrument som användes, nämligen bubbelkammaren. Att instrumenten (och den praxis som är knuten till deras bruk) bestämmer problemet, är det normala i nutida experimentell naturvetenskap. Man drar fogligt sitt strå till stacken. Bidrar till det stora, gemensamma kunskapsbygget.

De övergripande förståelsefrågorna har dock i och för sig alltid intresserat mig (och jag hade i min fil.kand. vid sidan av matematik och fysik också teoretisk filosofi). Det har dock stannat vid anspråkslösa funderingar, inom ramen för ett projekt om holistisk begreppsbildning, vilket jag fungerade som sekreterare för. När det gäller den typen av frågor - exempelvis om kvantmekanikens mångomskrivna "paradoxer" - är problemformuleringen betydligt knepigare och långt ifrån given. Ja, jag vill rentav påstå, att just misslyckandet, hitintills, att finna en adekvat formulering av problemet är vad som skapar intrycket av paradox. När någon en vacker dag lyckas prestera en verkligt träffande problemformulering, är det avgörande steget mot en lösning taget.

Gösta brukade säga, att för varje problem man löser i fysiken uppdagar man samtidigt ett flertal nya. Insikten om allt vi inte vet växer i snabbare takt än det vi vet! Det är med andra ord ingen risk att man skall stå där, utan forskningsuppgifter. Föreställningen, att vetenskapen skulle bli "färdig" och komma till ett slut, ansåg han naiv. Jag delar den uppfattningen.

Från disputationen i maj 1968

Hur kom det sig i så fall att jag efter disputationen lämnade partikelfysiken och övergick till forskning rörande fenomenet färg och människans färgseende? Det berodde på en annan betydelsefull mekanism för problemgenerering inom vetenskaperna, nämligen insikten om vissa etablerade föreställningars otillräcklighet. Genom en tillfällighet hade några av Goethes skrifter inom färgläran kommit inför mina ögon och jag fick genom dem del av Goethes avgörande insikt: nämligen att den newtonska teorin om de olika "ljussorterna" och tillhörande färgsensationer strängt taget inte förklarar vad färg är, eller vad färgseende innebär. Kort sagt: jag insåg att färgens gåta utgör ett spännande problem som till stor del återstår att ta itu med.

Dessutom gillade jag Goethes metodiska medvetenhet och hans kritiska uppmärksamhet på hur lätt vi människor (och även forskare är människor!) har att slå oss till ro med förklaringar, som bara är halvsanningar. Och jag lärde mig, att en etablerad föreställnings otillräcklighet är något man kan avslöja genom att anlägga ett nytt perspektiv på saken, t.ex. genom att ta sin utgångspunkt i andra fenomen än de som fått paradigmatisk status.

Att formulera konkreta forskningsuppgifter inom ramen "färgforskning" visade sig visserligen återigen kräva att jag sneglade på vilka instrument och metoder som fanns att tillgå. Jag hängav mig någon tid åt att arbeta med en s.k. spektralintegrator (som fanns i Oslo); jag ställde mig problemet att få fram kvalitetskriterier för artificiella ljuskällors färgåtergivning (utan att komma till någon definitiv lösning); jag genomförde en undersökning av ljusfärgens betydelse för rumsupplevelsen; jag gjorde en förstudie av hur färgblinda upplever färger; jag använde mig av linjär algebra för att konstruera en vacker matematisk modell för färgseendet. Dock ständigt med Goethes goda råd i sinnet: att inte fastna vid någon bestämd teknik, utan alltid återvända till fenomenen för att få friska intryck och ny inspiration.

En sak, som jag efter läsningen av Goethe insett, var nämligen att det inte bara är frågan om att formulera problemet (uppställa en hypotes beträffande hur ett påträffat fenomen skall förklaras, utfundera ett experiment för att testa hypotesen etc.) utan om att se problemet. Vad Goethe med skärpa påpekade var, att för att kunna göra en fruktbar problemformulering måste man först och främst ingående bekanta sig med företeelsen och skaffa sig en intuitiv förtrogenhet med den. Att alltför snabbt formalisera problemet, exempelvis genom att uttrycka det i matematiska begrepp, kan vara förödande. (Det var det han menade att Newton gjort, vid sin tolkning av de prismatiska färgerna).

Tillfredsställelsen i att forska om färg ligger bl.a. däri att det är så uppenbart mänskligt betydelsefullt. Att man inte vet särskilt mycket om materiens innersta må vara oss ursäktat - men att ha endast ytliga, på schematiska tekniska analogier baserade föreställningar om något i varje människas upplevelsevärld så självklart som färgseendet - det är inte ursäktligt!

Nej, som jag antytt, det problem man i första hand står inför, som forskare, är att göra upp med och undanröja diverse fördomar och vanföreställningar, som står i vägen och undanskymmer fenomenet. Abstrakta, förenklande föreställningar, som man fått sig itutad i skolan och som stadfästs och ältas i massmedias tanklösa retorik. För mig är ett av vetenskapens väsentliga syften, av detta skäl, att konkretisera, att hjälpa oss komma verkligheten närmare inpå livet, befria oss ur talesättens och klischéernas snärjande nät och låta oss se naturen i dess fascinerande komplexitet. (Det skall erkännas att de akademiska lärde på många punkter är lika abstrakta i sitt tänkande och "insnärjda" i för-givet-taganden som vad gemene man är. Min karakterisering av vetenskapens syfte är snarare normativ än deskriptiv!)

Till sist ytterligare ett förhållande, av intresse för denna diskussion, som jag genom gamle Goethe blivit uppmärksam på. En vetenskaps utveckling är ingalunda ett linjärt förlopp, där man slutgiltigt löser uppställda problem och därefter tar itu med nya. Nej, ofta har svårigheten att lösa ett problem föranlett att man sopat det under mattan, eller att det helt enkelt fallit i glömska. Det kan alltså löna sig att ta upp "gamla" problem och tackla dem med nya metoder, studera dem i nytt perspektiv och med nya instrument. Kort sagt, ge dem en ny formulering. Så har nyligen hänt inom mekaniken, i och med att man funnit metoder och hjälpmedel (datorer) att behandla icke-linjära system, dvs system som uppför sig kaotiskt och vilkas rörelseekvationer icke är i traditionell mening lösbara. Jag anar att det finns åtskilligt inom klassisk fysik som på liknande sätt kan revideras (exempelvis vad angår ljusets natur) - med häpnadsväckande konsekvenser för vår världsbild.

PEHR SÄLLSTRÖM, född 1938, disputerade i Stockholm 1968 på en avhandling om K-mesoners växelverkan med protoner. Antogs som docent i färglära 1974. Han har redigerat och utförligt kommenterat en svensk utgåva av Goethes skrifter inom färgläran (1976) och nyligen utkommit med boken "Goethe och naturvetenskapen" (1993). I övrigt har han publicerat en studie av symbolisk notation ("Tecken att tänka med", 1991) samt översatt och kommenterat skrifter av Martin Buber.

© Pehr Sällström 2004  


TILLBAKA TILL STARTSIDAN

Sidan senast uppdaterad 2015-02-18