Landskap

En fortsättning på projektet "Slumpen frigör färgen"

Till en början valde jag (som tidigare beskrivits) att arbeta enbart med vertikala fält, just för att undvika associationen till landskap. Det är förvånansvärt hur lite som behövs, för att man skall se en bild som en vy! Det räcker med två fält: det övre blir genast himmel, det undre förgrund och gränskonturen blir horisont.

Av rummets tre dimensioner är vänster/höger onekligen den mest neutrala. Visuellt är djupdimensionen, med dess nära/borta, den som särskiljer sig från de andra två. I den optiska konen är upp/ner principiellt likvärdigt med vänster/höger. Men vi ser inte bara med ögonen utan med det perceptuella system som inbegriper hela kroppen. Vår kroppsliga inplacering i gravitationsfältet är avgörande för den stora skillnaden i praktiken mellan uppåt och nedåt, mellan himmel och jord - och därmed för vår spontana tolkning av en bild vi står inför.

Men låt gå för att denna tolkning så lätt erbjuder sig - ett abstrakt landskap i skiftande färgnyanser erbjuder en intressant studie av stämningar och färgklanger. Alltså lade jag till två smala band, representerande landkonturen vid horisonten och den lilla silverlinjen invid denna, synlig i synnerhet om förgrunden är en lätt krusad vattenyta. (Mer härom kan du läsa här.)

Startläget är, som visas i exemplet ovan, fyra gråtoner och när de fyra fälten får börja vandra slumpmässigt mellan ljus och mörker tar de vartefter färg och man upplever skiftande belysningar och dagrar över "landskapet". Om man så vill. Det är ju även samtidigt inget annat än en konfiguration av fyra horisontella färgfält.

Fälten förändras oberoende av varandra, men vart och ett har sitt eget variationsområde mellan ljus och mörker, enligt vad som visas av "startläget" i bilden ovan. Detta beroende på att de (i den naturalistiska tolkningen) refererar till olika materiella förutsättningar, alluderande på de fyra elementen: luft, vatten, jord, eld. Så himlen är oftare, men inte nödvändigtvis, ljusare än vattnet. Landkonturen vanligtvis, men inte alltid, mörkare än vattnet och himlen etc. Kombinationsmöjligheterna är fortfarande praktiskt taget outtömliga.

 

UTSTÄLLNING

Det föränderliga landskapet visades ffg på galleri Karneval, Albrunna, Södra Öland, under Konstnatten 1 oktober 2004 och dagarna närmast därefter.

Projektionen var 265 x 185 cm på fritt hängande duk 1 meter från fondväggen i en stenlada om 4,6 x 8,3 meter. Den gjorde sig bäst betraktad på sådant avstånd att pixelstrukturen inte syns, dvs mer än 5 meter. (Upplösningen var XGA dvs 1024x768)

Stora krav ställs på data-projektorns kvalitet eftersom det helst skall vara helt homogena färgfält. Färgvariationen sker i så små steg och så långsamt att den inte märks som sådan, utan endast därigenom att bildens utseende med tiden förändras. Jämför solskuggans vandring som inte syns som rörelse!

Bilden upplevdes av många som inbjudande till en stunds kontemplation.

En lite lekfull, överraskande effekt finns också i bilden, jag visade på Karneval, som jag dock inte här vill avslöja.

© Pehr Sällström 2004-10-11 

 

ÅTER TILL FÄRGLÄRA

Där himmel och hav möts

Det är fascinerande att stå vid öppna havet och blicka ut mot horisonten. Alltefter molnigheten och var solen står på himlen kan det te sig som att himlen är ljusare eller mörkare än vattnet. Ja, det kan till och med hända att de två möjligheterna samtidigt är förverkligade åt olika håll. Däremellan finns ett obestämt läge där himmel och havflyter samman till ett skimrande intet, blicken förlorar sig i.

Jag har illustrerat situationen i bilden härovan. Det behövs endast en ringa förändring av ljushet för att en yta som synes mörkgrå skall övergå till att synas ljusgrå. Hur ringa skillnaden än är, så tar det mörkare fältet på sig rollen av mörker och det lite ljusare fältet tar rollen av ljus.

Ur mötet mellan ljus och mörker kan färgen - färgen som kulör - lysa fram. Under lämpliga omständigheter. Goethe gjorde på det viset, att han betraktade svartvita bilder genom ett glasprisma. Ser man på bilden ovan genom ett prisma (lämpligtvis med brytande vinkel 30 grader, och på rätt nära håll) som hålls med brytande kanten uppåt och horisontell, då ser man invid horisonten, på högra sidan en tunna röd linje, däröver en bredare fält skimrande i gult, och på vänstra sidan en tunn ljus turkosblå linje och därovan ett violett skimmer. Alltså: till höger solnedgångens sceneri, till höger "motsolens" uppstigande med sitt blåvioletta skymningsmörker.

Inte sällan är en smal landkontur synlig, därborta, vid horisonten. Om det är en insjö, man står vid, kan det vara den mörka skogen på motsatta stranden. Vid foten av den syns ofta en trolskt silverglänsande linje. Vad är det? Det kan vara ett tunt bälte av fjolårsvass utefter stranden. Eller det kan vara en sandstrand. Men det kan också vara den ljusa himlen som speglar sig i vattenytan. Ty det är faktiskt så, att när lätta vågor krusar ytan kommer spegelbilden av himlen (liksom av solen, när den står lågt över horisonten) att dra sig bort mot horisonten. Detta till skillnad från om ytan vore en helt plan spegel not.

Det var dessa iakttagelser som inspirerade mig, när jag i mitt abstrakta "landskap" la till två smala band vid horisonten, ett linjesmalt och ett lite bredare. Alltså: dels att det ofta ser ut så; det är de fyra formella grundelement i uppläggningen av månget landskapsmåleri. Men även: sådant är det fundamentala framträdandet av färgen ur ett möte mellan ljus och mörker, demonstrerat i prismaförsöket a la Goethe.

 

FOTNOT

M.Minnaert: The Nature of Light and Color in the Open Air. Dover publ. 1954, sid 23f.

 

UPP! ÅTER TILL FÄRGLÄRA

 

Landskap 2

Fortsättning på projektet "Slumpen frigör färgen"

I nästa etapp av min studie utgick jag från ett fotografi: utsikt över en vattenyta mot avlägsen strandkontur och därbakom blånande berg och en vid himmel. ( Norrbränningen, västerut, från E4an.)

Bilden reduceras algoritmiskt, först till 256 färger, därefter till ännu färre, t.ex. 16. Därefter sker en viss manuell reduktion och omöblering av färgerna i bilden. Fyra utväljs till att vara variabla. Övriga ligger oförändrade, som ett slags kontrapunkt.

Exempelvis kan himlen ges en homogen, variabel färg, som får återspeglas i vissa stråk på vattnet. Vidare kan det avlägsna berget tilldelas en variabel färg. De två övriga variablerna kan vara små detaljer, eller stråk på vattnet. Vartefter som processen sedan löper, uppstår färgkombinationer, som exemplifieras i följande bildsvit:

 

 

Man upplever ett ständigt skiftande ljus över landskapet, vilket leder till drastiskt varierande stämningar. Jag har gjort en hel serie bilder, som skiljer sig ifråga om graden av abstraktion. En extrem variant är om bilden görs till rätt och slätt fyra färgfält: himmel, berg, skog, vatten. En annan parameter är hur drastiskt färgerna tillåts variera. Alltför kulörstarka färger är ju klart orealistiskt. Det mest realistiska fallet är om endast ljuset varierar - återspeglat hos himlen -- och alla övriga fält följer denna variation, så som det ju är i verkligheten, genom s.k. subtraktiv blandning. Det blir rätt fint också! Monokrom karaktär hos färgsammanställningarna.

Landskapsvyn med dess växlande färgstämningar kommer till sin rätt först i stort format. Gärna projicerad på duk, med dataprojektor, om det är en någorlunda stor lokal. Möjligheten finns även att visa den på LCD- eller plasma-skärm. Men det bör då vara minst en24 tums, helst 30-40 tums skärm, dvs "normalt" format för en tavla på väggen! Proportionerna hos bilden anpassas efter skärmen, någon letterboxing eller beskärning blir det icke frågan om. Den kan alltså bli mer långsträckt än det ovanstående 4:3 formatet.

 

SE ÄVEN Randomwalk in Colour Space!

UPP! ÅTER TILL FÄRGLÄRA

© Pehr Sällström 2007-02-26 senast rev. 2014-07-13