>

VIDEOPROJEKT

Möjligheten att videofilma demonstrationer av vissa färgfenomen har länge lekt mig i hågen. I första vändan för att se om färgåtergivningen på vanligt DV-format är tillräckligt bra för att det skall vara meningsfullt.


Första försöket gjorde jag med de prismatiska fenomenen. De är i princip av två slag:

(1) Att filma genom ett prisma (motsvarande att blicka genom ett prisma). Goethe kallade detta de "subjektiva" försöken och beskrev utförligt en serie sådana försök i sin skrift "Beiträge zur Optik" (1790). Att göra en video-version av "Beiträge" var min första ambition och jag har kommit en bit på väg med det.

Se min video-presentation av Goethes prismaförsök på Youtube  samt allmänt om prismatic spectra

(2) Att filma optiska arrangemang med ett ljusflöde som bryts genom ett prisma etc. Det kan räcka med att ställa ett prisma i solen och filma reflexen på en vit kartong det står på, eller de brokiga solkatterna på väggen i rummet. Men det finns ett mer sofistikerat försök, som vore värt att försöka filma. Nämligen frambringandet av "monokromatiska mörkerstrålar" med hjälp av spegelspalter. Det är en optisk uppställning, som jag för många år sedan byggde och utprovade, under min tid på Fysikum. Jag plockade fram materielen och monterade upp den på nytt. Utprovade optimala exponeringsvillkor etc. Så småningom växte en berättelse fram. Det centrala försöket kompletterades med en demonstration av Newtons framställning av monokromatiska ljusstrålar samt en inledning, där den viktiga komplementariteten mellan ljus och mörker presenteras.

Eftersom filmen väckte intresse bland forskarkollegor och konstnärsvänner fanns anledning göra en produktion på DVD. Den film, med tillhörande förklaring, som blev resultatet, beskrivs på min internationella sajt =>


Intressant vore att göra en film om vad jag uppfattar som ett av färglärans mest fascinerande fenomen, nämligen hur färgade ytor "samtalar" med varandra. Samt, anknytande därtill, skuggfärgfenomen.

Begreppet "färgblandning" får jag ofta frågor om. En film om det skulle säkert ha pedagogiskt värde (jfr. min uppsats om detta begrepp => )


Rörelseperception

Ett annat videoprojekt gäller den gåtfulla skillnaden mellan rörlig bild och stillbild. Att med fast kamera filma t.ex. en landskapsvy kan ge en sekvens som ytligt sett är helt lik en stillbild av samma vy. Men små, små rörelser i bilden skapar likväl ett slags "liv", en oro, som ger närvarokänsla. En verklig stillbild är radikalt annorlunda. Den är på annat sätt ett historiskt dokument, har något av förgångenhet över sig och väcker därmed nostalgi. 

Från den perceptionspsykologiska forskningen vet vi f.ö. att det är stor skillnad mellan perception av form, färg, figurer och perception av rörelse (och därmed av rörlig bild).

För att utforska detta har jag gjort några sekvenser som börjar med rörlig bild men successivt (helst omärkligt) stelnar till en stillbild, där verkligen inget som helst rörligt objekt längre finns. I vilket ögonblick upplever man "förvandlingen"? Hur länge lever medvetandet kvar i det rörliga, innan det plötsligt "upptäcker" att det inte längre är rörlig bild?

Följande lilla exempel har jag lagt ut på youtube, där min kanal heter PehrSall

Anm. Låt gärna sekvensen laddas ner först, så att du inte får hack i presentationen. Andra gången du kör den ser den ut som jag tänkt mig.

De "små" rörelserna är i detta fall de oroliga spegelbilderna på vattenytan i förgrunden, glittret bortom näckrosbladen samt det långsamma, nästan omärkliga, framglidandet av de ljusa stråken på vattnet längre bort på denna romantiskt disinsvepta sjö.  Även lite fågelkvitter hör till det som ger "liv" åt situationen. Utan rörelse inget ljud - ljud alstras alltid av rörelse. Rörlig bild och ljud hör perceptuellt samman. Så först vid övergången till stillbild infinner sig också den absoluta tystnaden.  

Jag inspirerades till denna studie av en med rätta berömd scen i Theo Angelopoulos'  film "Storkens dröjande steg", där floden (som skiljer brud och brudgum och deras respektive följen åt) har detta nästa omärkliga glittrande, rinnande liv, som väsentligt bidrar till scenbildens stämning. 

 

De mönster och texturer som uppstår på en vattenyta, när det nästan inte blåser, är oändligt mångskiftande. Ett intressant projekt är att "samla" på sådana (användbara som bakgrund till texter m.m. i filmer) och se och jämföra med algoritmiska texturer och rörelsemönster, skapade med fraktalgeometri och desslikes.  Finns det något oefterhärmligt i de naturliga mönstren? 


YTTERLIGARE NÅGRA SMÅ SEKVENSER PÅ YOUTUBE

Mirage at sea (Hägring vid havet)

 

 

Optic Coronae (Kransar,  ett diffraktionsfenomen)

 

 

Heden - hjärtats vildmark (Målning: Helge Holmqvist. Dikt: Kurt Almqvist)

 

 

Rebecca vid brunnen

 

Herakleitos - What is time?

 

 

 

 

© Pehr Sällström  2010-03-22  Denna sida är del av  http://home.swipnet.se/pehrs   senast uppdaterad 2014-01-29