Göra och veta

År 1980 ordnades i Stockholm ett Arkitekturpsykologiskt symposium, för vilket jag fungerade som sekreterare. Det dokumenterades i en liten skrift betitlad "GÖRA OCH VETA VID MILJÖGESTALTNINGEN", vilket var symposiets övergripande tema. Hur blir teoretiska insikter och forskningsresultat omsatta i praktisk handling? I vilken utsträckning baseras vårt görande på vetande? Det är måhända en av de eviga frågorna, som vi aldrig blir riktigt kloka på. Jag bidrog med ett par reflektioner, som här följer.

TRE SYNSÄTT PÅ MILJÖPLANERING

Vad mjukdataproblematiken egentligen handlar om är hur miljöplanering och miljögestaltning mera direkt än vad som nu vanligtvis är fallet kan kopplas till vad vi vet om människors sinnesförmedlade upplevelse av sin omvärld. Problemet kan angripas på olika sätt, alltefter vad man tänker sig att "omgivningsupplevelse" är för någonting, hur den uppstår och hur den kommuniceras. Låt mig här, för eftertanke, ställa fram tre rätt olikartade synsätt:

o Ett synsätt utgår från erfarenheten att det finns allmängiltiga mönster i det sätt på vilket människor upplever bestämda, beskrivbara drag i omvärlden. Genom statistiska undersökningar kan man fastställa samband mellan hur människor beskriver sin upplevelse av givna situationer och dessa situationers konkreta utformning och uppbyggnad. Sådan kunskap kan, i tillämpliga delar, överföras till regler och anvisningar med styrande funktion i planeringen av tilltänkt miljö. Detta skulle vara en metod att ge miljöupplevelsen inflytande över resultatet av planeringen, med andra ord den byggda miljön. Hur pass mycket faktaunderlag om människors upplevelse man på detta sätt vill tillföra planeringsprocessen blir en fråga om hur mycket man är beredd att satsa på erforderlig forskning, men i princip antar man - enligt detta synsätt - att detta vore en möjlig väg att skapa god byggd miljö.

o Ett annat synsätt, som jag vill ställa emot det förutnämnda, utgår från att upplevelsen av byggd miljö inte är given, d v s inte följer något allmängiltigt eller oföränderligt mönster. Rumsupplevelsen konstitueras i stället fortlöpande, som uttryck för människans konfrontation med den omgivande världen och i hennes besittningstagande av denna. Den är ett till viss grad fritt konstruerat eller "spontant" och "improviserat" svar, som hon i sin livssituation uppfordras till. Av kunskap om hur människor säger sig ha upplevt existerande miljöer kan man inte sluta sig till hur människor kommer att uppleva ännu icke förefintliga miljöer. Man kan exempelvis i och för sig undersöka vad en grupp människor i ett givet kulturellt sammanhang tycker om olika exempel på färgsättning av husfasader. Men på vilka grunder skall man av ett sådant material dra slutsatser beträffande riktlinjer för framtida husfasaders färgsättning?

Det här synsättet tar med andra ord fasta på det kreativa momentet i miljögestaltningen. Arkitekter presenterar miljöer, gestaltade efter delvis nya ideer eller kompositionsprinciper, och människor som lever i dessa miljöer utvecklar mönster för rumsupplevelse, som visserligen självklart har ett historiskt samband med tidigare upplevda miljöer, men inte så att de skulle gå att härleda ur dessa. Arkitekters och brukares intentioner spelar en icke förutsägbar roll för hur den av människor formade miljön successivt utvecklas och förändrar "ansikte". I detta synsätt kan frågan om vilka åtgärder som leder till god miljö besvaras endast i den mån man kan komma gestaltandets hemligheter på spåren. Sådan kunskap kan bl a hämtas ur ett historiskt-kulturellt perspektiv på människors byggande, liksom även i ett perspektiv som fokuserar redskapens, materialens och det praktiska tillvägagångssättets betydelse för formspråket. Så mycket vet vi: Genom att kopiera en erkänt dålig miljö skapar man näppeligen god miljö. Men inte heller genom att oreserverat kopiera erkänt god miljö skapar man nödvändigtvis ny god miljö. Vad det kommer an på är, såvitt jag förstått, att leva sig in i hur det studerade "mästerverket" kom till ur sina förutsättningar och sedan tillämpa den insikten på den egna aktuella uppgiftens förutsättningar, som noga taget aldrig kan vara precis desamma.

Båda de så långt skildrade synsätten är extrema. A ena sidan måste vi konstatera att det finns en hel del faktakunskap om människors rumsupplevelse som är behövlig och användbar vid planering av byggd miljö. Det gäller kanske framförallt kunskap om våra sinnens funktionsmässiga möjligheter och begränsningar. Det gäller alltså samband som är förankrade i människoartens fysiologiska konstitution, vilka har en allmängiltighet som det inte är någon större mening i att ifrågasätta. Den sortens kunskap kan sägas förse oss med ramar, yttre gränser för handlingsfriheten när det gäller miljögestaltning. A andra sidan kan man inte räkna med att på den vägen komma till entydiga anvisningar eller slentrianmässigt tillämpbara tumregler för god miljö. För att återigen ta ett exempel vet vi att färgsättningen av väggarna i ett rum har stor betydelse fr ömänniskors upplevelse av rummet och deras värdering av det. Men det är inte möjligt att säga något allmängiltigt och samtidigt helt bestämt om hur. Det är något man måste bedöma från fall till fall - detta de för att det är i så hög grad beroende av övriga komponenter i den specifika situationen, liksom av den kulturella kontexten, pågående verksamheter, individuella skiljaktigheter. Dels också för att färgupplevelsen inte är något oföränderligt bestående eller på förhand givet.

o Det finns ett tredje synsätt, som skiljer sig från de båda tidigare karakteriserade. Det består i att man intresserar sig för planeringsprocessen som en kunskapsutvecklande kommunikationsprocess. I varje specifik situation finns möjligheten att medvetandegöra och uttrycka en rumsupplevelse, som hänför sig till just den situationen, utan anspråk på allmän giltighet. I forskningen kan man inrikta sig på att finna generella metoder att effektivt medvetandegöra rumsupplevelseaspekter och dra in dem i planeringsdiskussionen. På så sätt får människors rumsupplevelse inflytande på den resulterande byggnaden. I detta perspektiv ser man alltså rumsupplevelsen som resultat av en kunskapsprocess som utspelas i den aktuella planeringssituationen, i och genom byggnadens tillkomst. Den kunskapen har begränsad giltighet, men den är ändamålsenlig. Synsättet fokuserar forskningsarbete som gäller kommunikation av upplevelseaspekter: Visualiseringsmetoder, terminologi, beskrivningssystem, checklistor att använda i planeringsarbetet. Däremot ger det inte anledning att genom forskning ta fram färdiga lösningar på standardproblem. Vad gäller just exemplet med färgsättning kan det ifrågasättas om det finns några sådana lösningar. Kommunikationsmetoden för miljöplanering bygger på att man aktualiserar tidigare erfarenheter av upplevda miljöer hos dem som deltar i planeringsdiskussionen. Den utesluter fördenskull inte att man gemensamt kan gripas av lust att pröva en färgsättningside som dykt upp under samtalets gång, eller som framlagts av arkitekten. Lika litet som metoden utesluter att man kan föra in kända fakta om människors miljöupplevelse, diverse "vedertagna uppfattningar" o dyl i planeringen.

GÖRA OCH VETA - ÄNNU EN GÅNG

Symposiets huvudtema, Göra och veta i miljögestaltningen, som en gång fascinerade oss i arbetsgruppen när vi planerade symposiet - och som jag vill minnas fick sin första formulering når Harald Thafvelin framkastade frågan: "Vilka är vetandemönstren i görandet?" - blev strängt taget inte, annat än indirekt, bearbetat under symposiet. Det är inte att förvåna sig över, eftersom detta tema har en filosofisk djupdimension som känns utomordentligt svårlodad.

I min rapport "Mjukdata i planeringsprocessen" kommer jag antydningsvis in på detta spännande kapitel om kunskapens roll i vårt konkreta handlande (sid 23 i R74:1980). Låt mig nu, som avrundning till denna symposierapport, framlägga ytterligare några reflektioner över detta tema.

Det är en allmän erfarenhet att det finns kunskaper som man är betjänt av och sådana som är värdelösa, när det gäller konkreta uppgifters genomförande. Kunskaper kan verka befrämjande på handling eller de kan verka handlingsförlamande - "eftertankens kranka blekhet" har väl de flesta fått känna av. Vad beror sådana erfarenheter på? Skulle man kunna säga vad det är för slags kunskaper som behövs för praktiskt dåd? Det behövs kunskap för att uppmärksamma vad som behöver göras veta hur man gör det som behöver göras bedöma det som görs eller övervägs att göras utveckla idéer och finna nya lösningar åskådliggöra och förmedla ideer till andra.

Vissa av dess kunskaper kan man informera sig om, läsa sig till i handböcker, andra har mer karaktär av en förmåga som utbildas genom övning och erfarenhet. Mycket av den kunskap man läser sig till, och i synnerhet sådant som gör anspråk på att vara vetenskapliga forskningsresultat, handlar om allmänna sammanhang, mönster, lagbundenheter som gäller i stort sett, på ganska hög abstraktionsnivå. Teorierna handlar ju aldrig om just det bestämda konkreta problem man sam praktiker står inför. Och kan självfallet heller inte göra det. Därför ställs praktikern alltid inför uppgiften att tillämpa sitt vetande, och det måste i första hand innebära att anpassa det efter de i just denna uppgift föreliggande omständigheterna. Vetenskapsmannens uppgift kan sägas vara att med tänkandet hjälp komna fram till begrepp som beskriver sammanhang i erfarenhetens mångfald av specifika företeelser. Praktikerns uppgift är en annan. Han söker förverkliga avsikter, frambringa något bestämt, här och nu. Något, som för att existera måsta vara just på ett alldeles bestämt sätt av alla "teoretiskt möjliga sätt". Han måste träffa ett otal val, vilka inte entydigt följer ur det generella vetandet.

Ingen vill väl på allvar förneka språnget mellan föreställning och konkret verklighet. Det tänkta, i fantasin upplevda huset kan aldrig, hur detaljerat och ingående vi än föreställer oss det, vara samma sak som det med sinnena som realitet upplevda huset. Idéers förverkligande innebär alltid ett gränsöverskridande. Vad som förbinder "vetandet" och "görandet" är gestaltningsförmågan, "konsten att....". Det finns en "byggandets konst", likaväl som det finns en läkekonst, en undervisningskonst, en odlingskonst. Om man tror att det finns någon enkel, entydig förbindelse mellan teori och praktik - med andra ord, om man förnekar att praktiskt förverkligande alltid måste vara något av en konst - misskänner man praktikerna. Förnekar man byggandets konst får man dålig, eller i varje fall trist och enformig miljö. Förnekar man undervisningskonsten får man skolor där tristess och oro råder o s v.

Varje gestaltningsuppgift, materiell som social, stor som liten, innebär ett projekt in i framtiden. Teorier kan inte av sig själva förorsaka något praktiskt, lika litet som praktiken av sig själv förorsakar "vetenskap". Förmedlande mellan teori och praktik står alltid en människa, i en aktiv, skapande insats. Det kan vara att hon gör sig tankar över praktiska erfarenheter och på så sätt utvecklar teori. Eller det kanske i stället är så att hon tar till sig vetenskapliga resultat och teorier, omsmälter dem i sin person, förvandlar dem till motiv för handling och levandegör dem i ett konkret gestaltande. Kunskapens roll är inte så mycket att "styra" och "reglera" handlandet på något slags mekaniskt sätt, som fastmer att ge motiv för handling. Och som motiv duger inte allmänna, vaga, opersonliga föreställningar. Man kan inte mobilisera sin vilja, sin dådkraft, förrän man tagit till sig en ide och individualiserat den till en helt speciell och tydlig föreställning. Härvidlag har den personliga läggningen sin betydelse. Vissa människor inspireras till handling ur den sinnliga direktkontakten med materialet. Andra inspireras ur sin livfulla föreställning om resultatet av handlingen. Mellan dessa extrema poler, total spontanitet och total förtänksamhet, hittar gestaltaren sitt eget arbetssätt.

Det finns företag för vilka vetandet framstår som en nödvändig förutsättning, exempelvis att ta sig till månen. Att bygga sig ett hus kräver snarare den sorts kunskaper man får genom praktiska livet. När vetenskap och forskning inte är nödvändiga - vartill skall de då tjäna? Exempelvis kunskap om människans färgseende och färgupplevelse, hur hjälper den mig att bygga bättre? Jag kan aldrig bortresonera att det finns ett färgsättningsproblem; bara blunda för det. När huset väl står där, har det en eller annan färg på väggarna, oavsett om jag avsiktligt velat ha denna färg eller ej. Färgen ger sig ur materialvalet. Ett "färgvetande" skulle i detta fall innebära att man är uppmärksam på att det finns en färgvalsuppgift och att den har betydelse för hur miljön upplevs av dem som skall vistas där. I andra hand innebär det att man känner till en rad olika faktorer som behöver uppmärksammas, att man vet vilka valmöjligheter som finns etc. Kunskapen kan härröra ur egna tidigare färgsättningserfarenheter, andras återberättade erfarenheter, forskningsrön inom psykologi, perceptionsforskning etc. Men hur omfattande och detaljerad denna kunskap än är räcker den inte för ett entydigt fastläggande av en lösning. Färgsättningsuppgiften blir till sist alltid ett ställningstagande, ett val, som kan leda till ett mer eller mindre lyckat resultat, i ens egna och i andras ögon. Det handlar om "konsten att färgsätta"...

Vi ser här två vägar. Forskningen innebär att man går från mångfalden av enskildheter, från det specifika, till sammanfattande begrepp och allmänna "lagar". Tillämpningen innebär att man måste vandra samma väg tillbaka: från allmänna begrepp och föreställningar ut till den enskilda, specifika enskildheten. I det perspektiv jag nu anlägger är de två processerna forskning och tillämpning varandras spegelbilder. Om forskningsprocessen har mycket sagts och tänkts - om tillämpningsprocessen betydligt mindre. Tänkandet har en tendens att bli självändamål - nog har vi alla en svaghet för att bygga luftslott!! "Vi älskar inte objektet lika mycket som vår åsikt", säger Goethe i en liten uppsats betitlad: iakttagelse och tänkande. Men om vi nu inte skall bygga luftslott, utan hus av sten och trä, då är den sortens kunskap inte så väl ägnad. De teorier och funderingar över världens beskaffenhet som föds direkt ur praktikens verksamheter och problem, det torde vara den för praktiken mest relevanta kunskapen. Här kan jag bara hänvisa till den aforism jag valt som motto för denna rapport. Det framstår för mig som den kanske viktigaste konklusionen av mitt studium av problemet "mjukdata i planeringsprocessen" att det gäller att finna former för att kunskap framfödd ur praktiskt arbete skall bli allmäntillgänglig. Man talar ofta om behovet av erfarenhetsåterföring. Här har forskarna ett försummat arbetsfält. Men vi får vara vakna för möjligheten att det visar sig att uppgiften att dela med sig av praktiska erfarenheter inte löses genom skrivelser, rapporter och sammanställningar, utan endast genom människors möte. Aningen om att det förhåller sig så lovar gott för framtidens samhällsskick.