Gadamer om konst

Hans-Georg Gadamer:

Konst som spel, symbol och fest

Nyligen utkommen i översättning och med introduktion av Pehr Sällström. Dualis förlag AB, Ludvika 2013

”Ty för sådant”, säger Gadamer, ”som ingen annan förstår tycker sig filosofen vara väl ägnad.” Den glimten i ögat gillar jag och följer honom därför gärna i det fortsatte resonemanget ...

Att vistas i dessa föreläsningstexter är för mig som att stiga in i en helt ny värld, full av både utmaningar och hinder. Det finns i ordets verkliga mening obegripliga saker här. Men vad vore livets läsningar värda om vi bara svalde dem utan reflektion och eftertanke?
Thomas Nydahl

Att konstbegreppet alltid kommer att vara omstritt betyder inte att vi med en resignerad axelryckning kan sluta diskutera det. Därtill är konsten alltför viktig. Diskussionen aktualiseras på ett spännande sätt av Hans-Georg Gadamers långa essä från 1977, "Die Aktualität des Schönen, - Kunst als Spiel, Symbol und Fest”, som Pehr Sällström nyligen har översatt och kommenterat i ett eget förord. Det är texter som står i skarp kontrast till den numera vanliga institutionsteorin. Enligt denna senare uppfattning är konst helt enkelt det som den så kallade konstvärlden - museer, gallerister, kritiker, samIare - bestämmer sig för.

Gadamers uppfattning är helt annorlunda. Utgångspunkten för hans bok är en önskan att påvisa det för alla tiders konst gemensamma goda. (...) Vad det i varje konstupplevelse kommer an på är betraktarens seriösa engagemang i det aktuella, konkreta verket, och hans eller hennes beredskap att återvända till detsamma.

Inge-Bert Täljedal

...Vad är det som sker när vi dröjer inför ett konstverk? Filosofen Hans-Georg Gadamer talar om verket som en händelse som i stunden uppfyller vår erfarenhet – men bara om vi öppnar oss för verket och låter det framträda.

Anders Olsson

... det gäller att våga möta konstverket, ”dröja” sig kvar, som Gadamer säger. Utsätta sig för det. Först då börjar det tala till oss. Gäller både konventionell, föreställande konst och ”Priapos trädgård”. Gadamer upprättar inga hierarkier, skiljer inte på högt och lågt, ”fint” och ”fult”. Han låser sig inte vid ytan, utan söker identifiera konstens inneboende sanningsanspråk.

Hos Gadamer finner man ingen konst- eller estetisk teori, heller ingen dogmatik. Han reflekterar och redovisar öppet sina reflektioner, inbjuder till dialog. Ställer frågor om de mänskliga aktiviteterna leken, spelet och festen i sitt sökande efter konsten som fenomen och dess betydelse. Det är understundom omtumlande, ett tankens äventyr. Texten var från början föreläsningar, man önskar man fått vara närvarande.

Lasse Ekstrand

UR INTRODUKTIONEN

Varför är Hans-Georg Gadamers tankar om konstens berättigande viktiga för vår tid? Behöver existensen av konst verkligen försvaras? Det är ju av tradition en självklar företeelse i vår kultur. Media ägnas dagligen anmälningar och recensioner av omväxlande poesi och skönlitteratur, konstutställningar, konserter, teater- och dansföreställningar. Konstauktionerna vittnar om att bildkonst, åtminstone i ekonomisk bemärkelse, står högt i kurs.

Likafullt ställs utövande konstnärer i praktiken allt som oftast inför kravet att motivera sin rätt att ta sig friheten att ägna sig åt en verksamhet de kommit att se som sin livsuppgift. Motiveringarna – liksom konstnärernas status och livsvillkor – har sett olika ut i olika tider och samhällen. Detsamma gäller vad man överhuvudtaget accepterat att beteckna som konst. Ordet har kommit att stå för så många skilda aktiviteter och företeelser att det är tveksamt om man överhuvudtaget kan tala om konst som ett enhetligt begrepp.

Gadamer vill göra gällande att det trots allt är möjligt att tala om en ”konstens enhet”. Med andra ord att det skulle finnas något i själva erfarenheten av konst som är oberoende av såväl konstart och stil som konstepok. Det kan synas som en djärv hypotes. Det är långt ifrån självklart, att vi skulle ha förmågan att förstå och rätt värdera konstverk, tillkomna för hundratals år sedan i ett helt annat socialt och kulturellt sammanhang än vårt eget. Och därtill trots att formspråket många gånger radikalt förändrats. Likväl är det en erfarenhetssak att det faktiskt förhåller sig så, menar Gadamer.

Är vi beredda att acceptera, att konst, noga besett, är något radikalt annorlunda än andra ting vi omger oss med och arrangemang vi tar del av? Exempelvis att den inte har någon angivbar praktisk funktion. Konstskapandet är ett värde i sig, oberoende av nyttan. Det är uttryck för människans kunskapslidelse, längtan att förstå tillvaron – och förstå vad det är att vara människa. Inför vissa konstverk och konstnärliga framträdanden kan man komma till övertygelsen: det ligger en sanning i detta, som jag nu erfar. Konsten meddelar oss något, som just så och inte på annat sätt kommer oss till del. Konsterfarenheten är en speciell form av kunskap, olik den på sinnesiakttagelser och logiska begrepp baserade kunskapen, men likväl kunskap i betydelsen förmedling av sanning.

Man skulle kanske tro att Gadamer, i egenskap av filosof, har ett abstrakt och teoretiserande sätt att förhålla sig till konst. Faktum är att det förhåller sig precis tvärtom. Han eftersträvar att vara helt konkret och verklighetsnära. Det gör han genom att sätta det enskilda konstverket i fokus för sin undersökning. Förståelsen av konst, menar han, grundas på situationer, där man, som betraktare, dröjer kvar inför ett konkret, individuellt konstverk. Det handlar om ett möte, som kan bli till erfarenhet. Inte bara en tillfällig upplevelse, något subjektivt, känslomässigt eller intellektuellt. Nej, mer genomgripande än så. Något kommer en till del i mötet, man är efteråt en annan person, än dessförinnan. Det är en genuin erfarenhet.

Greppet, att konsekvent sätta erfarenheten av det enskilda konstverket i centrum, öppnar vägen för Gadamer i hans argumentering för konstens särställning och obestridliga berättigande. Det medför bl.a. annat att han ägnar föga uppmärksamhet åt den kreativa processen eller åt konstnären, artisten, exekutören, och frågan vad denne ”vill” med sin konst. Ett eventuellt syfte eller budskap har inget med konstverkets egentliga uppgift och dess verkan att göra. Att belasta det med tydliga och tydbara avsikter har snarast en tendens att förta den konstnärliga effekten. Nej, säger Gadamer: ”Verket talar till oss som verk och inte som överbringare av ett budskap.” Konstnärlig frihet innebär just friheten att inte behöva ha ett praktiskt syfte, vara till nytta, ha ett budskap, vilja påverka, uttrycka en åsikt etc.

Det torde vara uppenbart att Gadamer har något viktigt att bidra med till vår tids konstdiskussion, där så mycket kretsar kring artistens person och förmenta avsikter med sin verksamhet. Och kring tolkningen av konstverken som åsiktsyttringar och provokationer. Det handlar då mer om betydelser man tillskriver konstverket än om verket självt.

Att ta del av Gadamers argumentering i föreliggande lilla skrift, ”Konst som spel, symbol och fest”, blir att sätta sin egen konstförståelse på prov. Man skall inte vänta sig att få sig serverat tumregler för hur man kan närma sig och ta till sig ett konstverk, eller kriterier på vad som är sann konst. Gadamer är ingen systembyggare och föga dogmatisk i sin hållning. Han föredrar den ständigt fortlöpande dialogen, som leder till växande införståddhet med det man samtalar om. Vad han lär oss är ett förhållningssätt till konst, som öppnar sinnet för dess realitet, den sanning den har att meddela oss. Det stora sökandets äventyr den ständigt åter inbjuder oss att delta i.

Om Gadamer, Buber och det dialogiska => HÄR

NÅGRA TÄNKVÄRDA SENTENSER

hämtade ur Gadamers skrifter om konst

Ligger det inte ett anspråk på sanning i konsterfarenheten, förvisso skilt från vetenskapens anspråk, men likafullt inte underlägset detta? Konsterfarenheten är en speciell form av kunskap, skild från sinneskunskap och begreppslig kunskap, men likväl kunskap i betydelsen förmedling av sanning.

Vad man egentligen erfar inför ett konstverk, man är inriktad på, är hur sant det är, dvs i vilken grad man däri inser och igenkänner något och sig själv.

Konstverkets vara består inte i att det blir till upplevelse, utan det är självt genom sin egen närvaro en händelse, en stöt, som kastar om allt tidigare känt och invant; en stöt i vilken det öppnar sig en värld, som aldrig funnits till på detta sätt.

När vi i världen möter ett konstverk och i konstverket möter en värld, förblir denna inte ett främmande universum i vilket vi för ett ögonblick eller en tid är införtrollade. Snarare lär vi att förstå oss själva däri. Det betyder att vi lyfter upp upplevelsens diskontinuitet och punktualitet till vår tillvaros kontinuitet.

Ett konstverk visar oss inte något som hänvisar till något annat – endast hos verket självt kan man finna vad det har att säga.

Ett konstverks mening består i att det finns till. Vad det kommer an på är att låta det som är få vara. Men inte som upplevelsen av en återupprepning, utan bestämt genom själva mötet, låter man det, som var, vara, för den man själv är.

En djupare kontinuitet förbinder det förgångnas formspråk med nutidens brott mot dessa. Konstens gåta är samtidigheten av det förgångna och det närvarande.

Den naiva självklarheten, att konstbilden är en anblick – likartad med den anblick dagliga livets erfarenhet av naturen eller den av människor gestaltade naturen ger oss – har visat sig ohållbar.

Det är en häpnadsväckande naiv form av tänkande, inställt på föremål, när man inför en bild i första hand frågar efter vad den föreställer. Naturligtvis hör även det till saken. Det föreställda finns alltid med i vår varseblivning, såframt vi kan uppfatta det; men det är säkerligen inte så att det är den aspekten vi fokuserar på som det egentliga syftet, när vi tar till oss verket.

Det behövs inte något naivt igenkännande, som åter och åter ställer fram vår egen värld inför våra ögon med en till fortbestånd stelnad giltighet. Vad det kommer an på är endast detta, att den estetiska rörliga sensibiliteten sätts i spel. Man tilltalas utan att begripa, dvs utan att något ses eller förstås som något.

Utan att ha något förhållande till ett ändamål, utan all förväntad nytta, manifesterar sig det sköna med ett slags självbestämmande och andas glädje över att visa sig.

Även i det som tycks oss endast ha den sinnliga erfarenhetens särprägel och som vi normalt försöker förknippa med ett allmänbegrepp kan det inför det sköna plötsligt vara något som fångar oss och nödgar oss att dröja kvar vid företeelsen i dess individualitet.

Skönheten – den ”klassiska” – har en särdeles egenskap: det hör till dess eget väsen att visa sig, lysa fram, förete sig. Det är som om den hade egen lyskraft.

Erfarenheten av det sköna och i synnerhet det sköna i konsten, består i anropandet av en möjlig, intakt, ursprunglig tingens ordning, varhelst den må finnas.

En symbol är en hänvisning av paradoxalt slag, som på en och samma gång förkroppsligar och döljer den betydelse till vilken den hänvisar. Det är endast i denna mot det blotta begripandet motståndskraftiga form som konsten möter oss.

Symbolens och det symbolartades väsen består just däri, att det inte är knutet till ett betydelsemål, som skall uppnås intellektuellt, utan behåller sin betydelsen inom sig.

Konstverket, såsom oersättligt, är icke blott bärare av mening – en mening som lika gärna kunde lastas över på andra bärare. Ett konstverks mening består tvärtom just däri att det finns till.

Konstbetraktandet innebär ett uppbyggnadsarbete – likaväl som när en musiker framför ett musikstycke och därvid återskapar det, väcker det till liv på nytt – så är det även vid betraktandet av en målning! Det är lätt gjort att man förbiser att det även då måste till ett återskapande, återupplivande.

Det spel konsten inbjuder oss till är inte något slags substitut, en drömvärld i vilken vi kan försjunka och glömma oss själva. Tvärtom. Konstens spel är en spegel som genom århundradena ständigt reser sig på nytt och i vilken vi får syn på oss själva på ett sätt som ofta är oväntat och obekant.

Vad man egentligen erfar inför ett konstverk, man är inriktad på, är hur sant det är, dvs i vilken grad man däri inser och igenkänner något och sig själv.

Igenkännandets fulla innebörd förstår man inte, om man däri endast uppfattar att något man redan känner till blir känt på nytt, dvs att det bekanta blir igenkänt. Igenkännandets glädje består snarare i att man känner igen mer än bara det bekanta.

I och med igenkännandet träder det redan kända fram, som i en illumination, och fattas till sitt väsen. Blir uppfattat som något.

Varje igenkännade är redan frikopplat från det första påseendets tillfälliga omständigheter och upphöjt till det ideellas plan. Detta har vi alla erfarenhet av. I själva igenkännandet ligger att man uppfattar saken på ett verkligare, mer äkta, sannare vis, än vad man förmådde under den första konfrontationens fångenskap i ögonblicket. Igenkännandet skiljer det bestående från det flyktiga. Att fullända den processen är den egentliga funktionen hos en symbol och därmed hos symbolinnehållet i alla konstnärliga språk.

Igenkännandet är första steget på övervinnandet av tiden. Ty igenkännadet skiljer det bestående från det flyktiga.

Det igenkännande som ett konstverk utverkar åt oss är alltid en utvidgning av den ändlösa process som består i att göra oss hemmastadda i den värld som är människan lott.

I varje konstnärligt uttryck är någonting avslöjat, känt och igenkänt. Det finns alltid en oroande kvalitet i detta igenkännande, en förvåning gränsande till skräck, att något sådant kan vederfaras mänskliga varelser och att människovarelser kan åstadkomma sådana saker.

Vid all erfarenhet av konst handlar det om att vi lär oss ett speciellt sätt att dröja kvar hos konstverket. Detta kvardröjande blir aldrig långtråkigt. Ju mer vi inlåter oss på verket, desto mer talar det till oss; desto mångfaldigare, desto rikare visar det sig vara. Tidserfarenhetens väsen i samband med konst är att vi lär oss dröja kvar. Detta är måhända den oss tillmätta ändliga motsvarigheten till det man kallar evighet.

GADAMER, BUBER OCH DET DIALOGISKA

Eftersom jag tidigare översatt och kommenterat Martin Bubers lilla skrift ”Der Mensch und sein Gebild” (Människan och hennes bildkonst. Dualis förlag 1991) har jag kunnat se intressanta paralleller mellan Gadamers och Bubers tänkesätt.

De hänvisar inte till varandra, men båda tar de utgångspunkten i filosofisk antropologi, vilket innebär att se konsten som en självklar ingrediens i människans tillvaro. Ett uttryck för hennes livsbetingelser och hennes samhörighet med medmänniskorna. Konstens existens följer av hur vi, sådana vi är skapta, är hänvisade till att förhålla oss till världen. (Båda var de dessutom välbekanta med Heideggers utläggning om konstverkets ursprung.)

För Buber var det dialogiska motivet och principen om ”människovarats tvåfaldiga grund” (växelspelet mellan relationen "Ja-Det" och "Jag-Du") avgörande. Han skiljer mellan Tingens värld och Relationens värld. Konstverket har sitt ursprung i mötet med något som ”vill bli till bild”. Konsten kan uppfattas som uttryck för en strävan att övervinna den distanserande Jag-Det-relationen, som kännetecknar tingens värld. Konstverket får en utstrålning som blir till en påminnelse om den fullständiga relationens rike.

Även för Gadamer var ett dialogiskt förhållningssätt grundläggande i tillvaron och präglade inte bara hans undervisning och framställning, utan även hans konstsyn.

Att både Gadamer och Buber sätter språket högt, och betraktar poesin som den förnämsta konsten, måste ses mot bakgrund av att de tänker sig naturliga språk, icke konstruerade. De spontant utvecklade vardagsspråken är till sitt väsen mångtydiga. Därför är skillnaden gentemot en konstbild, som mer eller mindre per definition är mångtydig, inte så avgörande!

För Buber är "det språkliga" själva gesten, att vända sig till någon. Hänvändelsen är en språkakt. Det behöver inte ens vara ljud, tecken, eller kommunikation av ett budskap – det finns också ett tigandets samspråk. Han framhåller särskilt att det är just att man icke menar detsamma med orden som är poängen, själva dynamiken i dialogen, som gör den till dialog och som nödvändiggör den. Gadamer säger detsamma. Denna öppenhet i meningen hos yttranden är förutsättningen för den hermeneutiska pendelrörelse, genom vilken man närmar sig förståelse och samförstånd.

För Buber är varje situation en inbjudan till dialog – något blir mig sagt genom det som händer och sker; det jag ställs inför. Jag kan förneka det, vända mig bort. Men också acceptera och ta mitt ansvar. Alltså: Svara an. Genom mitt handlande "ge svar". Och det går inte att slå upp i ett lexikon, vad som blev en sagt. Ty det sker bara den gången, och just så som det sker.

När ett konstverk tilltalar mig, kanske det talar till mig på just detta vis. Något blir mig sagt, genom konstverkets blotta existens, dess närvaro, där, inför mig.

Jag tillfogar några citat ur Bubers skrifter, som belyser släktskapen mellan Gadamers och Bubers insiksfulla uttalanden om konstens väsen.

Jag och Du (1923)

Detta är konstens eviga ursprung, att levande gestalt träder fram för en människa och genom henne vill bli till verk. (…) Den levande gestalt som träder emot mig kan jag inte lära känna och beskriva; jag kan bara förverkliga den. (…) Att skapa är att hämta fram. (16-17)

När konstnären verkligen ser det som möter honom, upplåter sig den levande gestalten för honom. Han binder den genom att göra den till konstnärlig skapelse. (44)

Det skapade verket stiger ur den rums- och tidlösa närvarons flod upp på det beståendes strand. (20)

Sådant som förvandlat sig till Det och stelnat till ett ting bland ting bär inom sig som mening och bestämmelse att det ständigt på nytt åter skall förvandlas. Ständigt på nytt skall det tingblivna flamma upp till närvaro, vända åter till det element varur det kom, uppfattas och levas av människor som något närvarande. (43)

Det skapade verket är ett ting bland ting, möjligt att uppfatta och beskriva som en summa av egenskaper. Men det kan gång på gång träda den mottagande betraktaren till mötes som levande verklighet.

Efterskrift till Jag och Du (1957)

Det gäller att skilja mellan å ena sidan det av ande som redan trätt in i världen och genom förmedling av våra sinnen är iakttagbart i den, och å andra sidan det som ännu inte trätt in i världen men är redo att träda in i den och bli närvarande för oss. (120)

Dialogens väsen (1932)

Att alla konst har sitt ursprung och sitt väsen i dialog – att all musik anropar ett öra som icke är musikerns eget, alla bildande konst ett öga som icke är bildhuggarens eller målarens eget, arkitekturen därtill även de steg som vandrar genom byggnaden, och att de alla säger mottagaren något som bara kan utsägas på detta speciella språk (inte en ”känsla”, utan en varsebliven hemlighet) – det står klar för varje fördomsfri begrundan. (78)

Distans och Relation (1951)

Människan upprättar distans i förhållande till de ting hon tar i bruk. Hon förlänar dem självständighet, i vilken funktionen lever kvar. Hon på en gång inskränker dem och upphöjer dem till att vara bärare av en funktion. (…) Människan åstundar att få komma i personlig relation till tingen, samt att i och med denna relation sätta sin prägel på dem. (…)

Konst är varken impression av sakförhållanden i naturen eller expression av själsliga sakförhållanden. Den är verk och vittensbörd om relationen mellan substantia humana och substantia rerum, det till gestalt vordna ”Mellan”.

Varje konstart kännetecknas av det specifika sätt på vilket verket vittnar om sitt upphov i relation. Musik, till exempel, kan uppfattas som en kategori för sig först när man inser att det handlar om upptäckten av tonernas värld genom distansering, och förlösandet av denna tonvärld, åter och åter, som en ur relation gestaltad klingande verklighet. (25-27)

Om det pedagogiska (1925)

Genom förfärdigandet lär man sig inifrån om världens objektvara men inte om dess subjektvara, jag-sägandet, och alltså inte heller om du-sägandet. Det som leder oss fram till du-sägandets erfarenhet är inte upphovsmannadriften utan driften till förbundenhet. (27)

Enskilt verk och verksamhet för en gemensam sak är förvisso inte ett och detsamma. Att på egen hand åstadkomma något skänker den dödliga en känsla av stolthet, under det att uppgåendet i en arbetsgemenskap, den omedvetna ödmjukheten hos den som är delaktig, som är del och deltagare, hör evighetens rike till. (25)

Att följa det gemensamma (1962)

Konstnärens kallelse försätter honom i ett icke-godtyckligt, speciellt förhållande till tillvaron. Utifrån detta – med viljan att göra det han skall göra och genom att medvetet förverkliga det – åstadkommer han sitt verk. Där godtycket griper in har konsten inget berättigande. (67)

Människan och hennes bildkonst (1955)

Konstnären är förvisso inte naturens underlydande. Men hur fritt han än förhåller sig till den och hur långt han än avlägsnar sig från den, så förmår han utföra sitt verk endast i kraft av det som skett honom i sinneslivets sfär, i förbund med de varseblivningens fundamentala skeenden, som är ett möte med världen och åter alltid ett möte med världen. (12-13)

Sinnevärlden träder fram ur varats umgänge med varat. (41)

Betraktandet av sinnevärlden omvandlar sig till ett skådande. Skådande är gestaltande i trohet mot det okända och åstadkommer i samverkan med detta sitt verk. Ett sådant skådande innebär trohet, inte mot företeelsen, det tillsynesvarande, men väl mot varat – det oåtkomliga, med vilket vi umgås. (42-43)

Varseblivningen hämtar ur varat fram den värld vi nyttjar. Först skådandet, och under dess ledning konsten, tränger utöver blotta nyttjandet och gör det överflödiga oumbärligt. (48)

Konstnären är den människa som i stället för att objektivera det hon står inför, genom att göra det till föremål, gestaltar det till bild. (48)

Den konstnärliga fantasin är till sitt innersta väsen uppdagande genom figurativ gestaltning. (52)

Människan överskrider gränserna för det användbara, för det avseddas skull. (…) Hon fordrar att få fördjupa sig i ett figurativt skådande och formande av ett verk. (58)

I och med uppvaknandet av det personliga hos en människa … uppstår en längtan efter fullkomlig relation, eller fullkomlighet i relationen. (60)

Det är helt visst varken tingens eller andens hemlighet som skildras i konsten, utan förhållandet mellan dessa båda. (68)