Goethe och färgens gåta

Föredrag vid Temadag om färg, Kulturhuset i Ytter-Järna, 5 oktober 2001

Färgen har vi ständigt omkring oss och reflekterar inte till vardags över hur gåtfullt själva fenomenet färg faktiskt är. Goethe visade hur vi kan komma till en fördjupad förståelse av färgen genom ett tvärvetenskapligt grepp, utan att tappa bort sinnesupplevelsen som den källa till kunskap vi ständigt har anledning att återvända till. Vi löser icke färgens gåta, men den svävar över allt inspirerat arbete inom måleri, scenkonst, inredning och pedagogik.

 

VAD ÄR FÄRG?

Enkel fråga att formulera, frestande att ställa.

För barn tar det en tid innan de lär sig använda färgord på "rätt" sätt, dvs ange ett gult föremåls färg som gul, ett rött som "rött" osv. Om ett barn frågar vad färg är, så avses kanske "vad menas med färg? dvs vad åsyftar ordet "färg"? Man vill helt enkelt få preciserat vad det är man talar om - det blir som en gåta: Vad är det för likhet mellan mellan en smörblomma, den här tulpanen, en gullviva dessa påskservietter, det där som finns inuti ägget, innanför vitan och denna krita? Svaret på gåtan är förstås: alla är de gula.

En sak är att tillägna sig språkspelet kring färgtermer. Fortfarande kan frågan ställas: Men vad är då färg?

Alltså: färg är det som finns i burkarna i färgaffären. Men det leder lätt till missförstånd - det är inte materialet inuti burken som är färg, det för s.a.s med sig färgen, när man stryker upp det. Materialet är inte färg men har färg, färgen är en egenskap hos materialet. Alltså återigen bara en angivelse av vad man frågar om, en angivelse av ett sammanhang där färgen uppträder - alltså "som" egenskap hos ett material.

Newton definierade färg som en egenskap hos ett material att specifikt selektivt återkasta ljusstrålning. Det är denna egenskap hos materialet som visar sig som färg; färgen indikerar sålunda vissa fysiska och kemiska egenskaper hos materialet.

Visst - det handlar om färgens funktion. Bra. Men nu frågas vad färg är?

Nåja, färgen tillhör seendet. "Ögats värld", som Goethe säger. Världen blir synlig för oss genom att klä sig i färg, s.a.s.

Alltså, bättre: färg är det som gör att vi kan uppfatta bilder; dvs det behövs minst två olika färger för att en kontur, en figur skall kunna framträda. Färgen är så att säga själva synbildens substans, den "materia" synbilderna är byggda av. I så fall är förstås även svart, vitt, grått, brunt etc. färger. Färgen möjliggör diskrimination av ytor i synfältet eller allmänt av optiska stimuli.

Sant, men detta är fortfarande bara en funktionsangivelse. Färgen fyller den funktionen vid vårt seende, att den visuella världens ting framträder i färg. Men det är inte svar på frågan vad färg är.

 

TVÅ TOLKNINGAR AV SAMMA FENOMEN

Ett givet färgfenomen, som väcker vår nyfikenhet, kan ge oss kunskap på två sätt. Dels kan färgen uppenbara vissa fysiska-kemiska-biologiska sammanhang. Dels kan sammanhanget förmedla ett insiktsgivande möte med färgen.

Ta hösten praktfulla skådespel, med de gula och röda löven. Under inflytande av kyla och den klara höstsolen råkar träden i blomning. I de gröna löven börjar en nedbrytningsprocess, som tillföljd av kylan leder till ansamling av vissa ämnen, som under ljusets inflytande omvandlas till blomfärgämnen. Det är dessa nedbrytnings- och omvandlingsprocesser inför vintersäsongen, som de praktfulla färgerna vittnar om. Men man kan lika gärna säga: höstlöven blir en lämplig tillflyktsort för färgen, en plats där den kan uppenbara sig, lysa fram, trivas för en tid ... björkarna för med sig ljus in under trädkronorna i skogen. Löven regnar som ett regn av guldslantar över oss, vi får gå där och sparka i de gyllene löven och känna oss rika och lyckliga en stund, som barnen i Elsa Beskow-sagan.

När Newton gjorde sina experiment med ljusbrytning i glasprismor var färgen vägledande för honom och ledde honom till en fruktbringande tolkning och beskrivning av dessa brytningsfenomen. Närmare bestämt en allmän beskrivningsmodell för ljusets växelverkan med materia, som blev grunden för atomfysiken. Men färgen var där vägledande - blev inte förklarad. Newtons teori är ingen färgteori. Färgen slank ut i det fria, så fort Newton öppnad dörren till sitt mörka laboratorium.

Färgen är ett hjälpmedel vid vissa tentativa undersökningar i forskningen, som en indikator på tillståndförändringar och processer. I atomfysik och astrofysik såväl som i kemin, liksom i mineralogi, botanik och zoologi och medicin. Men, den är då inte själv föremålet för forskningen ifråga. Som forskningsobjekt slinker färgen undan ... Detta är just det gåtfulla i dess väsen. Den låter sig inte fånga med vetenskapens traditionella fångstnät.

 

GÅTAN

Vad menas med en "gåta"? Gåtor har ett överraskande enkelt och självklart svar. Obegripligt, tycker man, att man inte kom på det! På vägen till ett svar trasslar man in sig i långsökta resonemang, konstruerade svar, oplausibla, konstlade. Hur vet man vilket svar som är det "rätta"? Jo, det är dess uppenbara relevans, som ligger i hur självklart det "egentligen" är.

Gåtfullheten hos färgen framgår ur upplevelsen av det otillfredsställande i de svar på frågan om färgens väsen, som naturvetenskaperna och andra "vetenskaper" ger. Svaret på färgens gåta finns i vårt hjärta. "My heart leaps up when I behold a rainbow in the sky", säger Worhtsworth i sin dikt. Färgen talar till en, bokstavligen tilltalar oss, vederkvickande, bryter ner den rationellt välordnade världen för ett ögonblick.

Färgen blir som revor i rummets täta väv. Däri ligger något oroande men också begeistrande. (Fysikaliskt uppstår den stokastiskt, som följd av en obestämdhet i ljusets tillstånd och dess växelverkan med materien.) Man är inte lika distanserad från färgen, när man står inför en regnbåge, eller ett skuggfärgfenomen, eller en skimrande såpbubbla. Eller i ett ljusmåleri, en subtil finkänslig kolorit. När man har möjlighet att leva med i ljusets bildskapande väsen. Det skall vi få höra mer om och se mer av i det föredrag som följer på mitt eget inledande.

 

FÄRGENS VERKLIGHET

Jakten efter färgens realitet. Man kommer lätt att betrakta färgen som en "subjektiv" förteelse, eftersom den "bara" tillhör ögats värld. Den visar sig inte för andra sinnen.

Jämför denna planka! Jag känner den, vikt, värme, tryck, strävhet. Kan höra den, om jag knackar på den. Lukta den, bita i den. Den visar sig för alla sinnen. Den har tyngd, fasthet, bjuder motstånd. Jag kan slå mig i huvet med den och känna smärta. Jag kan hoppa på den, bräcka sönder den med ett krasch ... Den är, kort sagt, högst verklig!

Verklig är en företeelse som kan uppfattas som identfierbart, självständigt objekt i min omvärld. Ett objekt som jag kan möta, ställa mig inför, som kan bli partner i en dialog eller i en boxningsmatch. Något att tampas med, som bjuder motstånd, har en egenvilja - i vart fall som det tycks - är aktiv, liksom "levande" och inte bara passivt därvarande, något att få syn på, men flyktigt eller likgiltigt.

Nåväl, hur är det då med färgen? Kan den någonsin få denna realitet för mig? Och i så fall på vilken väg?

Goethe anvisar oss vägen! Från översikten av fysiska och kemiska färger (och avfärdandet av de fysikaliska-newtonska förklaringarna, såsom otillräckliga, för att inte säga irrelevanta) kommer han till de fysiologiska - dvs erkännandet av att färgens mest omedelbara realitet återfinns i ögats svar, dess eget skapande av ljus och färg. Därifrån växlar blickriktningen och ett inre perspektiv öppnar sig. Det är genom att låta färgen stämma ögat och anden unisono med sig som man kommer i kontakt med den som verkande realitet. Då börjar färgen "säga en" något.

Kampen med färgen som självständig realitet utspelar sig i det inre, på själslivets fält. Det själsliga-andliga planet. Där blir färgen moraliskt uppfordrande; man inspireras till ett fritt handlande utifrån upplevelsen av mötet med färgen. Man vill att någon skall tala om för en vad färg är, eller läsa om det i en bok. Men varför inte låt färgen själv tala om det! Är det inte det som sker, när man känner sig tilltalad av färgen?!

Vi omges av färger - tekniskt frammanipulerade, genom enkla färgblandnings-tekniker - rastertryckta planscher etc. Dessa färger är dekorativa, men finns där bara, vi förhåller oss tämligen likgiltiga till dem. Är vana vid att de skall vara där. Och de medför en viss tivsel, en glädje - som gör att man kan sakna dem om de inte finns i en film, på ett foto eller en dataskärm. Men dessa färger är domesticerade ända till apati, livlöshet.

Föremålsfärger: distans. Impressionismens färger: involvering. Konstnärer visar oss vägen till livfullhet i färgupplevelsen. Koloristen tillåter sig icke denna likgiltighet inför färgerna i världen, han intresserar sig för dem - de vaknar ur sin förtrollning, den törnrosasömn som tekniken, den stygga fén, fängslat dem i.

Men även i naturen lär vi känna färgerna. Blommorna bär fram dem så innerligt lysande i sommarkvällarnas milda skymningsljus. Vincent van Gogh målade blommor i avsikten att komma in i färgens väsen. Monet målade sina studier av höstackar i skiftande ljusförhållanden.

Färgen är förvissa ett elementärt naturfenomen - som Goethe säger - men just detta är en smula förrädiskt. Den är så påfallande omedelbart och okomplicerat närvarande där den blickar emot oss. Men vid närmare kontakt visar sig en rörlighet, nyckfullhet, något undflyende och gäckande - vi jagar de färgade skuggorna som efter fjärilar på barndomens äng (som fysikern Lichtenberg uttrycker det i sitt svar på ett brev från Goethe.) Alltså visar sig färgen speciellt välägnad som påminnelse om kunskapsvägen: från det enkelt mätbara och beräkningsbra, till det som måste vägas på "den inre vågen" - den konstnärligt uppövade sensibiliteten, som Kandinsky talar om.

Kandinsky beskriver i "Om det andliga i konsten" (1910) hur barnets fötrollade värld mister sin magi, i och med att barnet får veta vad allt detta "är" - får namn och förklaringar, som syftar till att av mystifiera verkligheten. Den vuxna människan får genom övning finna vägen tillbaka till denna omedelbarhet i relationen till världen, den delaktighet som hennes medansvar kräver. Han talar om den inre klang som färger och färgkombinationer kan väcka i själens djup. Ett igenkännande som öppnar portarna till delaktighet i färgens verklighet. Utifrån detta skapar konstnären, detta som K. kallar "den inre nödvändigheten". Ett skapande utifrån färgens eget väsen, dess "inre", inte dess yttre förbindelser med materiella ting, språkliga uttryck, kulturella konventioner och sedvänjor etc.

 

ANTALET FÄRGER

Färgvärldens oändliga rikedom. I praktiken ser man aldrig enstaka färger, ensamma färger, utan en mångfald av nyanser, skiftningar, kontraster, en rikedom.

Man tycker kanske att en palett med 256 färger (på en dator) låter lite. Men kombinationerna blir outtömligt mångfaldiga - det tänker man kanske inte på! Redan att väga samman en kombination av, säg, fyra färger, är svårt och erbjuder otaliga möjligheter att välja mellan. Att designa en färgkrets med 16 färger tar jättelång tid, man blir aldrig nöjd - exempelvis utifrån idén om likfördelade färger och också ungefär lika starka. Jämnt varierande ljushet från ljust gult till mörkt blåviolett. Ett piano har drygt 80 tangenter - och av dessa 80 grundelement har skapats hela pionolitteraturen, outtömlig, aldrig färdig, "full"!

Så långt rena färgkompositioner - en annan sak är att man vill kunna jobba med textur, som ett vibrato i de enskilda färgerna, skapa materialkänsla ("grain of the voice" - Roland Barthes). Till det behövs mångfald tätt liggande nyanser som inte uppfattas, eller tilldelas rollen, av skilda färger.

 

NYA ASPEKTER

Färgen är ett element som vi, tillsammans med tingen, simmar omkring i. Därav att det finns färger inom oss - i drömmar, fantasier, efterbilder etc. - likaväl som utom oss: himlen, blommorna ...

Något som gör en skeptisk på färgens verklighet: erfarenheter av färgupplevelsens privata karaktär - du ser kanske inte färger likadant som jag ... diskussioner som har tyckts uppenbara detta.

Söker vi komma åt färgens väsen - dvs svaret på frågan vad färg är - genom naturvetenskaplig metoder, studier av de fysiska och kemiska betingelserna för färgerna, så som de kommer till synes på tingen och i naturfenomen -- då blir vi till sist alltid gäckade .. färgen undflyr oss till sist.

Vi måste i ärlighetens namn konstatera att den vetenskapliga "definition" av färg, vi kommit fram till, inte träffar det väsentliga. Eller är en alltför godtycklig konstruktion, ingalunda ett elegant svar på gåtan. Ty färgens sanna väsen kan bara uppfattas i själslivet, med känslan som den våg på vilken färgintrycket vägs. Sinnlich-sittliche delen av Goethes färglära är därför inte en liten knorr på slutet, utan vi har tagit oss fram till det väsentliga, den tunga biten i färgstudiet.

Det är inte fel att närma sig färg och färgfenomen värderande - tvärtom är det just det man måste göra. Ty färgen är i sig själv rent värde, är ett känslovärde som fogar sig till tingen och skeendena. Psykopatologin lär oss att i en attityd av fullständig känslomässig likgiltighet för omvärlden försvinner färgerna. Färgseendet upphör. Ett liv där världen blivit värdelös för oss är utan färg.

Varför skall vi då överhuvudtaget studera färgen som naturfenomen? Varför intressera sig för de fysiska och kemiska färgerna? Ja, ens för de fysiologiska? (Annat än i det negativa syftet att bli varse dessa undersökningars otillräcklighet. Skuggfärgfenomenets erfarenhet, att fenomenet försvinner om man försöker "komma det inpå livet", dvs bekika skuggfärgen, isolera den ur sitt sammanhang, är strängt taget generaliserbart till att gälla all färg och i förlängningen även exempelvis själva "livet" i livsföreteelserna).

Jo, för att tillägna oss den rätta forskarattityden. En attityd av distans. Uppfatta färgen som ett självständigt något, som vi står inför. En kraft man möter. Något man kan träda i dialog med.

Varje fenomen måste studeras utifrån sina egna förutsättningar, framhåller Goethe. Inte utifrån ens egen privata situation, med dess egoistiska syften och strävanden. Värderingen skall inte avse färgens nytta för mig, utan snarare min nytta för färgen. Vad vill färgen genom mig? (Liksom, vad vill den genom att lysa fram på höstlöven?) Så upplever en konstnär ofta sin situation - någonting vill träda fram i världen genom honom, med hjälp av honom.

© Pehr Sällström 2001-10-05, till html 2003-04-27