Så hade jag då min Cannon Zoom-åtta. Det var dags att sätta igång med filmandet och att se om mina konstnärliga ambitioner kunde få sig uttryck i denna den rena rörelsens konst. Jag hade ju i yngre dar fascinerad läst om konsten att filma och då anat att filmen var ett uttrycksmedel som passade just mig bra; som jag nu senare tänker mig det: det har alltid varit människornas personlighet återspeglad i deras beteende, i deras rörelser alltså, som fängslat mig och som jag inbillar mig vara känslig för.

Nock om det. Jag tänker på några franska filmer med barn, som gjort starkt intryck på mig. René Clément's Förbjuden lek (1952), Truffaut's De 400 slagen (1959). “Vem kunde väl leva, vem kunde andas, om inte detta inre ljus av glädje vore".

De där barnen som lekte vid ladugården när jag hämtade mjölk i pingstas. Vilken livsglädje: De var visst klädda som indianer också, en gång. Kanske man skulle kunna göra en indianfilm med dem. Men tänk om de inte skulle vilja. Hur reagerar barn inför en kamera och inför en vuxen? Skulle inte min blotta existens i närheten av dem förstöra just det där, som jag ville filma? Jag får lov att lära känna dem närmare. Kan jag få dem att mista respekten för mig, uppför de sig nog inte som änglar.

Så köpte jag knallband i järnaffären. Och väntade på vackert väder. Det måste vara torrt i gräset vid inspelandet av en indianfilm. Det är i gräset indianerna skall krypa fram, det är en närbild av en indian, spejande fram mellan präriegräsets vajande strån, jag vill ha i min film. Men något vackert väder blir det aldrig. Jag pratar litet försiktigt med barnen, inte om film, men om vad helst som kommer på tal och det är inte så mycket. Jag måste lära mig att inte skratta åt allting. Barn tycker inte om det, speciellt inte John, den äldste 9 år. Det säger han direkt till mig. Och jag bestämmer mig för att vara allvarlig i bland.

Barn vill bli accepterade som de är. Omöjligt för en uppfostrare men praktiskt för den som endast skall filma dem – just som de är. Det är en utmärkt genväg att gå för att komma dem nära. Men den där Lennart är besvärlig. Han är snäll i grund och botten, det är nog alla barn. Men han har en "oestetisk fantasi". Hans infall är busiga och ogörliga i en vuxens ögon och till och med i de andra pojkarnas ögon; Han bara förstör allt och tar saker för en.

Jörgen och Lennart leker vid ladugården. Jag håller mig tillsammans med dem. Jag bombarderas av en famn ärtskörd, som Lennart hämtar från skördelasset. Med mera attacker. "Se vad han är skitig”. Jag tar av mig kavajen och får syn på den avkletade kosmockan, som Lennart till sin egen förnöjelse lyckats applicera där. Lennart springer sin väg. Jag låtsas bli litet arg och säger ifrån så strängt som möjligt att det är dumt att göra på det viset. "Tycker inte du också att det är fräckt av honom att göra så Jörgen?" "Jo". Men ingenting mer.

Lennart erbjuder sig att hämta mjölkflaskan åt mig och ställa den på min cykel. Tänker han släppa den i marken så att alltihop rinner ut? Nej tydligen inte alls han vill nog vara snäll och visar snarare att det där med kosmockan inte var elakhet. Hans närvaro kanske inte nödvändigtvis skulle förstöra en filmning, tänker jag på hemvägen.

En annan gång faller det sig så att jag filmar korna när de kommer till ladugården. John blir intresserad av kameran och får titta i den och på zoomningen som är så fascinerande. Han är inte särskilt svag för närbilder, helst vill han ha det "så långt i från" som möjligt. Lustigt nog även när han tittar på fåglar. Jörgen vill förstås också se och är mycket road. Jag sitter på huk bredvid honom och håller i filmkameran. Det är från en sådan höjd barn skall filmas. Det ser jag tydligt, man måste komma ned till dem. Micky som är jämngammal med Jörgen, dvs liksom Lennart 6 år, påminner inte särdeles i sitt beteende om de övriga två i den familjen (Han betraktas som bror till John och Jörgen) Jag undrar om inte han också vill titta i kameran. Litet försiktigt försöker han, men ger genast upp och tycker inte han kan, vill bara inte. Det var lovande att se hur roade ungarna var av filmkameran och de filmningar jag gjorde den gången och nu började jag på allvar göra upp planer om filmning med dem.

Ett bra sätt att börja var att filma kaninerna som Elo med familj hade. En dag var Bo, Jan och jag nere och försökte. Men John syntes inte till, och inte heller Jörgen och Micky. Jag cyklade upp till ladugården där jag fann de båda senare. Efter en stund frågade jag dem var John var. Han var hemma, sade de, men ville inte säga varför han inte var ute."Fråga honom", Jörgen pekade åt Elos håll. Det gjorde jag inte, förundrad över deras diplomatiskt hemlighetsfulla sätt, utan nämnde i stället att jag och mina bröder höll på att filma kaninerna och då blev de intresserade och ville gärna följa med ner. Jörgen verkar smickrad av tilltal, även om han oftast tittar bort och inte svarar, medan Micky, obehagligt berörd av frågor, skruvar på sig och pressar fram ett alltid mycket diplomatiskt svar. Det är nog sant, som Bo efteråt sade: "Den där Micky är nog den som har litet i bollen av dem”. Den dagen filmade vi inte mycket av kaniner ty vädret var ganska dåligt, jag hade glömt en skruv till kamerastativet och John var inte med och det ville jag att han skulle vara.

Ett par dagar senare träffade jag John då jag hämtade mjölk och pratade med honom alltmedan vi letade efter ärtskidor på det ärtlass som stod på lagårdbacken. "Jag såg dig när ni filmade kaninerna, såg du mig" var den förvånande repliken som mötte mig, men jag fick ingen klarhet i varför han inte kommit ut.

Nu har jag alltså lärt känna Jörgen, Micky, John och ev Lennart litet närmare och gjort dem intresserade för filmning, det är bara att sätta igång, när det blir litet stabilare väder, tänkte jag på hemvägen.

Men det blev inte stabilare väder. I stället kom jag på en filmidé som inte krävde stabilt väder, utan bara ösregnfritt dylikt, och som även passade bra ihop med min idé om filmning på olika upplevelseplan. Jag skulle inspirera dem att bygga en stor modellbåt med vilken de skulle leka vid stranden och göra en film om denna inklusive tillverkningen av den. Det gällde alltså, härnäst att inviga ungarna på lämligt sätt i mina planer.

Det hela utvecklade sig ganska raskt och på ett oväntat spontant vis. En dag kom som faktiskt såg ut att kunna vara början på en vacker period och jag cyklade ner för att filma kaninerna. Nu var alla hemma och det hela gick något så när bra men någon invigning i planerna hade jag svårt att finna ett tillfälle att ge John och Jörgen. (de andra var s.a.s andra ordningens vänner till mig och skulle lockas med av dessa två tänkte jag). Då kommer Bo cyklande i full fart och meddelar andfådd att "Fredrikson och inspektorn slåss med en kviga hos oss. Du måste filma det". Jag kommer på idén att fråga John om han vill följa med bakpå cykeln, ett förslag som väcker en nästan rörande entusiasm hos honom och han rusar in till sin mamma och frågar on lov. Ja, saken var klar och vi åkte med full fart hemåt. Det var verkligen en otroligt envis kviga, troligtvis var den skrämd och trodde den skulle till slakthuset och endast med hjälp av traktor lyckades det tre man att tvinga den hem till Follökna igen. Jag fick nu ett osökt tillfälle att visa John båtar: "Havsörnen" I synnerhet och även den påbörjade "Trim". Han blev till min glädje mycket intresserad och föreslog att han och jag skulle bygga en båt tillsammans till honom, när jag nu inte ville låta honom få Trim. Det gick jag naturligtvis med på med mycken bredvillighet och när jag körde honom hem lovade jag att komma nästa dag om det inte regnade. Så, var filmarbetet igång oåterkalleligt. Det gäller att smida medan järnet är varmt, dagen var: 26 juli 1960.

*

27 juli. Det regnade förstås, dagen var oanvändbar. Jag förberedde båtbyggandet genom att såga till lämpliga bräder och plocka fram verktyg samt planera båtens utseende, hur den skulle byggas m.m.

28 juli. Ganska dåligt väder även i dag men uppehållsväder. Jag måste ta chansen. När jag kör ned för Follökna-backen ser jag barnen stå där nere. Så får de plötsligt klart för sig vem det är som kommer och börjar hoppa och skrika. "Du ljög, du ljög" urskiljer jag så småningom och när jag kommer fram skriker John "Du ljög när du sa att du skulle komma och bygga båten igår”. Jag försökte förklara att jag ju sagt att jag skulle komma om det inte regnade och att det hade regnat, men några förklaringar behövdes inte längre. Det faktum att jag nu var här förtog det ev. löftesbrottet dess aktualitet och ungarna klängde sig på min cykel och ville att vi genast skulle köra hem till mig, föreslog att vi skulle såga sönder cykeln och använda den som material, sa “åh”, när jag förklarat hur stor jag tänkt att båten skulle bli.

Vi bestämmer snabbt den lämpliga platsen för byggandet: sågen. Samtidigt får vi en gemensam hemlighet: Ingen får veta att vi hålls vid sågen, för då kanske vi blir bortkörda av doktorn. Så springer de tre, John Jörgen och Micky, jublande uppför backen igen, mot sågen och skjutande på mig och min cykel, så att jag inte behöver trampa det minsta, en naiv men onekligen både smikrande och lovande energiutveckling.

Ivern att få båten färdig var mycket stor. Till min glädje blev den förut tämligen hårdflirtade Micky nu, inför ett sådant realistiskt prov på min vänliga inställning som byggandet av en båt åt dem utgör, mer åtkomlig och visade ytterligare prov på klyftighet. Vidare upptäkte han en ganska lustig sak: sandpappret luktar lim, för träet är pgr. av regnandet litet fuktigt. Det är roande att se honom förelägga mig och de andra denna nyhet och jag får anledning att förklara hur sandpapper tillverkas m.m. Senare kommer Micky med ett förslag att vi skall bygga många sådana båtar som den vi håller på med och förtjäna mycket pengar genom att sälja dem till en leksaksaffär.

Till filmandet ställer de sig alla positiva, kan visserligen inte förstå att deras arbete är något värt att slösa film på, men John föreslår spontant att vi skall filma båten och då är det ju lätt för mig att bygga vidare på den idén genom att säga att vi skall ta några bilder av byggandet från båtens tillkomst också. Jörgen får inte använda kniv för Elo men får ändå låna min litet, för vissa kul täljscener. (se filmen) Arbetet avbrytes för lunch och Jan som varit i närheten av sågen för att plocka frön berättar litet senare, vid sin hemkomst, att ungarna redan är tillbaka från lunchen hos sig och att Lennart har sällat sig till dem, vilket tar sig uttryck i skrik och stoj. När jag kom ner till sågen visade sig emellertid Lennart änglalik och jag fick aldrig anledning att säga ngt strängt till honom. Då jag kom iakttog barnen förvånade en underlig rök från brännässlorna, John föreslog att ngn. hade slängt en cigarett där, Lennart sade sig tro att det var ånga, själv höll jag på att det var frömjöl från de utblommade brännässlorna som gav sig i iväg i små puffar vid de enstaka svep som vinden gjorde kring sågverksbyggnaderna.

Att vi inte fick båten helt färdig denna dag var ju i viss mån ett slag för de ivriga pojkarna och därför tog jag dem med ned till stranden för provning av båten. På vägen passerade vi ladugården för mjölkhämtning varvid båten stolt förevisades för föräldrar och andra av John samt Lennart utan helt fast bakgrund förtjust omtalade för sin pappa, inspektorn, att jag skulle bygga en likadan åt honom. Efter att ha varit ute på Trollön och provkört båten skiljdes vi åt vid häcken. John tog mig i hand och tackade artigt, på en vuxens sätt, och jag tvingades lova att komma nästa dag för färdigställande av båten.

29 juli. I dag möttes jag med mycken entusiasm. John ville själv leda upp cykeln till sågen. Felet med denna dag var att det var för varmt och vackert, så barnen ville helst gå ned till stranden omedelbart och någon större arbetsentusiasmen stod inte att uppdriva. När jag kom var barnen ute och plockade klöver till kaninerna och när de fick syn på mig började de springa mot mig jublande och slängde klöverbaljan högt i skyn. Till min förvåning och lättnad - eftersom jag stått och funderat hur jag skulle få pojkarna med på det – föreslår John självmant, att vi skall göra leragubbar och filma dem på båten. Jag blir överförtjust. Det nästan som jag står i telepatisk kontakt med ungarna.

I ett svagt ögonblick lovade jag dem att ta dem med ut i motorbåten på eftermiddagen. Då kom Bo och sade oss att vår familj låg med båten nedanför sågen vid stranden. Barnen rusade hem och åt och jag byggde litet vidare på båten, varefter vi gick ned mot stranden. Lennart kom i sista stunden andtruten springande, livrädd att inte få följa med. Självfallet kunde jag inte neka honom det. Efter att ha passerat genom hagen, där Jörgen förklarade för mig att "så där gör korna när dom är gifta", hittade Jan oss och förde oss till båten. Hemkomna till Stavudden dricker vi saft och kakor, tar ned Hönsmålastolpen, spelar, krocket, pingpong, samtliga barn hammrar förtjust på piano och orgel till de äldres öfveransträngelse och tillslut kommer vi, efter ett kraftigt regn, i väg mot Follökna. Barnen iklädda några plagg som vi vuxit ur och som vi presenterat dem nu, inför det försämrade vädret. John bl.a. en väst tio nr för stor men ack: hans stolthet över att han fått den. Bo och Jan skjutsar killarna hem valda delar av vägen, sista halvan går Jörgen emellertid hellre med mig hållande mig i handen, efter ett löfte att jag skall skjutsa honom den sista biten ned till dem, nämligen från sågen, där min cykel står. "Du måste lova" är det sista John säger till mig när vi skiljs vid lagårn efter att jag fått min mjölk och löftet avser förstås att komma dagen därpå.

På kvällen kom så hela deras familj till Stavudden på en kärra, dragen av traktor förd av Elo, för att hämta höet. Barnen plus hunden leker glatt i markerna och har ännu på sig de kläder de fått. Vi sårar beklagligtvis Johns känslor genom att skratta åt hans väst; som sagt, man skall inte skratta åt barn. Sedan dess har jag aldrig sett honom i den.

Vi åker till Malmköping för att hämta film som jag beställt och det blir först vid mjölkhämtningen jag åker ner för att träffa barnen vid lagårn. De är inte längre en entusisatisk John jag möter men han tinar upp litet när jag ger honom trappa och lastluckor till båten. Jag tänker det är bäst att inte överstimulera barnen och så är det ju lördag: Doktorn är där: så jag bestämmer mig för att vänta till måndagen med att filma båten i vattnet.

31 juli. Strålande sol, vi åker och badar och ser inte pojkarna den dagen.

Första augusti. I dag skall det ske: På förmiddagen åker jag och Bo till Follökna och finner ungarna vid lagårn. "Vad gör ni här" är Johns` hälsning. Jörgen ropar innifrån lagårn; " Jävla John du skall arbeta" (annars svär ungarna mycket litet de är förbjudna att göra det) Jörgen kommer ut och vill dra in John. Denne smäller till honom ganska hårt och gråtande försöker Jörgen lyfta en stor sten att slänga på John. Bo och jag försöker lugna ner dem. En förgråten och tystlåten Micky är förresten det första som möter oss när vi kommer: Han har ramlat i gödselrännan. Smutsiga och sura.: Hur skall det gå i dag, tänker jag oroligt. Vi går och vankar litet i lagårn, Bo och jag, och John vill att vi skall hjälpa till med att lasta gödsel. Han förvånar sig över att jag aldrig varit lagårdskarl och heller aldrig tänker bli det. Jag tittar på den annars ständigt leende och glada Jörgen. Han är faktiskt ganska söt nu när han ser allvarlig ut; det förstör alltså inte hans möjligheter som filmaktör. Detsamma observerar jag gäller även Micky. Bra, det skall nog gå att få opp ångan igen.

Efter att Bo har lättat stämningen genom att välta med ett lass gödsel meddelar jag barnen att jag återkommer efter lunch, varvid vi skall filma båten vid stranden. När jag kommer klockan två är endast John hemma. Vi pysslar litet med båten och jag får veta att den övriga familjen, utom Elo, är nere och badar tillsammans med inspektorns. John och jag går till stranden. Ungarna plaskar och leker glada och ganska bråkiga, på stranden sitter mödrarna och snackar, vattnet är brunt av gjyttja. Jag promenerar ensam utefter stranden och letar efter mer idylliska platser för filminspelning.Tar mig ett ensamt dopp vid en klippa. Går tillbaka. Barnen har gått upp för att hjälpa Elo med korna. Jag går också upp och hjälper till med att få in korna samt plockar ned några päron åt barnen, vilka de tycker är hemskt goda fast de är hårda och omogna i min smak. Efter intagningen av korna lockar jag så barnen med mig igen till Trollön.

Vi skyndar oss för att inte några andra än vi fyra: Jag, John, Jörgen och Micky skall följa med. När vi hunnit långt på väg hör vi Lennart ropa efter oss att vänta. Vi börjar springa. Min utvalda plats ligger så undangömd att den hittar han nog ej om vi håller oss tysta. Ungarna förstår. Är ganska tysta. Kvällen är underbart stilla och klar. Belysningen är tjusigt sidoinfallande, stämmning-skapande och vattnet spegelblankt. En svanmamma med ungar håller till ute på vattnet. Det är omöjligt att få barnen att leka mera organiserat med båten. Jörgen sitter helst ute på en sten och leker med sin båt: ett vasstrå som han för omkring med hjälp av ett annnat vasstrå. Det räcker för honom. Är det inte just det som är så tjusande med ett barn: Jag vill ha honom att göra en lera-gubbe. Nej. Jag säger att jag gärna vill ha en och att jag tycker han gör så snygga samt väntar och tar, i stället för att ytterligare tjata, några andra scener. Så kommer plötsligt den oundvikliga, men ändå oväntade, frågan från Jörgen "Är du en pojke eller en gubbe?" Jag svara att jag är en pojke. Jag vill vara en av er, vill vara som ni, ha er allt uppfyllande fantasi och er livsglädje, tänker jag. De känner att jag är ganska mycket en av dem. Och Jörgen gör en lera-gubbe åt mig. Han gör också en lera-pojke. Och jag tar mina närbildscener av båten.

Så gäller det att få dem att göra den där scenen där de skall låtsas att jag inte känner dem och de skall berätta för mig om hur de byggde båten. De förstår inte varför jag vill filma det men själva idén tilltalar dem nog på sätt och vis och de förstår genast hur jag menar. Det går emellertid ganska trögt. De är inte så unga, särskilt inte John, att de inte känner sig litet generade och osäkra när de skall spela en viss fastställd roll framför kameran och när jag vill filma John, medan han berättar, är det stopp. Det blir bara ett leende. Jag förstår dem innerligt. Min idé var nog ganska, dum. '"Då kommer man att se hur munnen rör sig på filmen och skratta åt mig" säger John. Men jag måste ha scenen till min film. "Jag förstår att det är mycket svårt säger jag, men jag vill nog hemskt gärna ha den där scenen”. Och så, väntar jag igen. Vi pratar om annat.

Lennart upptäcker oss. Han verkar inte direkt sårad över att vi inte väntat på honom och förstår nog inte att vi avsiktligt gömt oss för honom. Ingen av oss låtsas heller om att han var ovälkommen. Jag är glad att de flesta scenerna är tagna. Som jag fruktat blir Jörgen, som idag inte är helt stabil, ganska vild när han träffar Lennart och de leker tillsammans indianer under upphävande av tjut och tjatter på ett språk som är helt konstruerat indianspråk: de förstår nog inte varandra dvs. säger ingenting med mening står bara i en förståelsekontakt med varandra som kommer av att de leker samma lek. Språket är renodlat dialektalt: Uttrycker ingen tanke, avser bara att vara stämmningsskapande och att ev. vara känslouttryck och förmedlare. Det skall vara barn till sådant!

John säger nästan irriterat: "Ska vi inte filma mig när jag berättar om båten nån gång?" Glad för jag honom upp på stranden och han får berätta. Bussiga John. Han gör det för att inte göra mig besviken och övervinner sig själv på ett storartat sätt. Jag berömmer honom mycket. Sedan kan jag lägga undan filmkameran och släppa det där för barnen irriterande kravet på regi. Jag fyller mina fickor med tallkottar som de skall göras kalvar av till en låtsasladugård. Jag föreslår att vi skall göra en indianfilm och får bekräftat vad jag anat mig till: Att Lennart brukar vara cowboy, när de leker. Jag talar om att jag har namnsdag och de undrar vad det är för något.

John slår sig när han snubblar över en sten och det blöder otäckt. Han behärskar sig väl. Jag vet aldrig riktigt vad jag skall göra i en sådan situation, ingenting brukar vara det bästa, bara avvakta och höra vad han önskar. Vi torkar bort blodet med litet mossa, och jag får med mig alla ungarna hemåt. Allt vill barn att man skall göra, eller lova att göra. Det är mycket jag gärna lovar halvt om halvt, men inte vågar lova bestämt. "Du tror alltid så mycket" säger Jörgen ilsket och slår till mig truligt. De undrar också ofta vad jag skulle göra, om jag tappade filmkameran i vattnet, jag har sagt dem hur dyrbar den är. "Vad skall man göra" och "Det hjälper ju inte att bli arg" är mina stående svar. När Lennart, som fått lov att bära stativet åt mig, lyckas pilla sönder det blir han rädd och slänger det och springer. '"Tänker du klå upp Lennart nu" frågar John och jag svarar att det lönar sig ingenting till. Detta att jag aldrig blir arg förvånar dem nog. Jag undrar om det kan ha ett demoraliserande inflytande på dem?

Barnen är mycket försenade när de kommer hem. Maten har väntat en timme. Jag följer med in för att ta skulden på mig. Elo med maka är ej arga och Elo tackar ironiskt för hjälpen med korna: vi hade försummat att hjälpa honom ut med dessa och förargligt nog var barnens medverkan nödvändig. Så även för mig – dessvärre.

Nå, så låter vi filmarbetet vila ett tag: Redan veckan efter den sista inspelningen fick jag se resultatet och fann det glädjande lyckat för att vara mitt första försök. Det gällde nu att planera filmen och ta de scener som fattades så att en enhetlig film kunde klippas ihop under lediga höstkvällar i stan. Det tog mig några veckors funderande innan jag fann den rätta, poetiska men lapidariska, inledningstexten. Till denna liksom till avslutningen behövdes en vacker utsikt över ett stilla vatten en klar solskensdag klockan 5 å 6 e.m. Någon sådan dag ville inte infinna sig. Christensens reste på semester och vi till Öland några dagar. Hemkommen igen fick jag så tillfälle att taga ngr. detaljscener här på Stavudden; tillverka en modell av båtens nosparti i dubbel skala m.m. Några misslyckade filmningar av inledande scenen följdes så, tillslut av en lyckad.

Så, lördagen den 20 augusti på förmiddagen (t.y detaljscener kunna tagas när som helst, fann jag. Om modellen lutas och man ser till att skuggornas riktning blir den "riktiga") gick barnen och jag ut på Trollön än en gång lyckliga och tillfreds; vädret var strålande ehuru ej stilla tyvärr. På bron över till Trollön mötte vi några gäster som tyckte båten var så stilig och jag talar om att barnen byggt den själva, till dessas stora stolthet, ty gästerna var mycket imponerade.

Vi filmar hur John hissar ner livbåten. Gubben som Jörgen gjort, är för stor, så att båten själper runt. Jörgen tigger barkbåtar i ett och John vill ständigt filma och det är ganska nervpåfrestande med deras tjat. Micky är efter stockholmsbesöket (det var där de firade semester) ganska bråkig. Men visst är de bussiga: Och visst var den förmiddagen lyckad.

21/8 Söndag: Jag tar några detaljscener med modellen (plats: Stavudden) och målar filmtexter med oljefärg. Tar c:a en halvtimme för varje bild.

22/8 Måndag: Jag filmar texterna. Denna dag är helt molnfri och mycket varm. Bo, Jan och jag ror in i Skebokvarnskanalen och får efter att ha kört fast i forsen vid kvarnen, vada i vattnet och skjuta båten upp för strömmen igen. Dyvåta och med litet skråmiga fötter kommer vi från det äventyret. På eftermiddagen ger jag mig ner till Follökna för att försöka mig på slutscenen, den, där klockan måste vara c:a 17.30 och det måste vara klart solsken och spegelblankt vatten. Just då jag skulle börja filma gick solen i moln och det började blåsa så smått. Jag tog mina bilder i desperation och gladdes åt att det hela var över, simmade till barnens förnöjelse ut efter båten, som drivit iväg, samt tillät John att slänga bort Ler-Oskar samt att filma mig. Han sade sig nämligen glömma mitt som han tyckte svårerinnerliga utseende och ville gärna ha en bild. Jag tyckte det kunde vara kul att ha en scen med "the great regisseur" så jag lät honom hållas. Han filmade mig vid stranden. Det kan ju vara intressant att se hur en nioåring, type John, filmar (hur han vill se motivet, vad han anser vara filmvärt osv.) Det visade sig att han, tvärt emot sin vana annars, nu hade valt teleobjektivet; ty som han sade: "Annars ser man ju inte dina ögon. Folk tror inte att du har några ögon om de inte är nära". Trots att allt var över kände jag mig ganska nedstämd när vi gick hemåt och blickade längtansfullt tillbaka på stranden som nu, när filmen var slut, vilade i perfekt belysning. Behöver jag säga att vattnet låg spegelblankt!

Jag kunde inte förstå vad som gjorde mig nedstämd. Och det smittade av sig på barnen. Barn är känsliga för ens stämning, hur man än söker muntra upp sig. När jag kommit hem, fick jag förklaringen: exponeringsmätaren var felinställd och den eftermiddagens bilder helt visst något underexponerade. Skulle alltså min film få en dålig avslutning?

Micky som varit ganska bråkig och slängt stenar i vattnet så att kameran hotats av vattenskada tog mig i hand, då vi två hade sällskap på hemvägen. Ett slags ursäkt, kanske han kände att jag inte var riktigt glad. Det var första gången han, den hårdflirtade, höll mig i hand. Jörgen gjorde det ju annars ofta. Men barnen känner mig nog litet för väl nu. De är svårtuktade, fast mycket bussiga och roligt har vi ju haft!

EPILOG

När jag så här, långt senare i livet, läser dessa anteckningar tycks de mig lite snusförnuftiga. Men de vittnar samtidigt om min vilja att ta den uppgift jag förelagt mig på allvar. Vi minns mediaforskaren McLuhans tes "the medium is the message". Det är de tekniska apparaterna, boktryckarkonst, kamera, film, datorer, som är det avgörande för mänskligheten - inte vad vi gör med dem. Alla tycker det är kul att knäppa bilder med mobilen, när och av vad som helst. Frågan vad är meningen med det? befattar sig de flesta inte med. Och visst var det för mig kul med en för sin tid avancerad filmkamera att leka med. I synnerhet så tekniskt intressserad som jag alltid varit. Men det framgår av mina notiser att det framför allt var filmmediet som instrument jag var intresserad av. Vad är det för verklighetsaspekt man kan fånga eller speciellt tydliggöra med hjälp av detta instrument? Något i människorvarelsers sätt att röra sig, spontant befatta sig med vad som finns till hands, tillfälligt ge sig hän åt sin fantasi.