Föredrag hållet vid ett seminarium om människan och hennes livsbetingelser arrangerat vid Örebro Universitet 10 januari 2002
Mellan vad sinnena och vetenskapen lär oss råder inte nödvändigtvis någon motsättning. Vetenskapen är helt enkelt ett systematiskt fullföljande av den aktivitet som sinnena som perceptuella system redan är inbegripna i. Men vi behöver en mera medveten strävan mot en sinnesanpassad teknologi som inte nedvärderar sinnesvarelsens kompetens utan kommer den till mötes.
Konst och Vetenskap - med stort K och stort V - är överpersonliga, de är kulturföreteelser. Men konstnären, liksom vetenskapsmannen är alltid en enskild individ, som befinner sig i en värld av ting och skeenden i tid och rum. Det vi kallar sinnevärlden. Där gör forskaren sina iakttagelser och bygger sina experimentella apparater. Där formar konstnären ting värda att visas och reflektera över.
Individen, som sinnesvarelse, står mellan konst och vetenskap och utmanas av dem. Både konsten och naturvetenskapen omkullkastar de enkla för-givet-tagandena, de förhastade, naivt oreflekterade slutsatserna. De avslöjar vår benägenhet att förenkla tillvaron, göra oss alltför schematiska föreställningar om världen; vi vill ju helst att det skall vara en värld av välbekanta, någotsånär stabila, varaktiga, lätt identifierbara, m.a.o. pålitliga och hanterbara ting.
I konstens såväl som i vetenskapens väsen ligger ett ifrågasättande; där är man ständigt på väg, ingenting är helt slutgiltigt. Motivationen ligger i möjligheten att upptäcka nya vägar, sammanhang, former.
Konst och vetenskap ägnar vi, som kulturmedvetna, vårt intresse. Men hur är det med sinnena? Sinneslivet är förbisett, misskänt och vanvårdat. Det framstår nämligen som givet och självklart - och det självklara förbiser vi lätt och förlitar oss på att det "sköter sig självt".
En som funderade över sambandet mellan konst och vetenskap och den värld i vilken vi som sinnesvarelser lever och verkar, är den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Han var verksam under senare hälften av sjuttonhundratalet och de tre inledande decennierna av artonhundratalet och hade vittomfattande intressen, inom både konst, humaniora och naturvetenskap. Bland mycket annat sammanställde han ett stort material av iakttagelser och reflektioner rörande människans färgseende. Vad som populärt kallas "Goethes färglära" är ännu i dag en uppskattad introduktion till detta erfarenhetsfält.
En aforism av Goethe, som vi har anledning fundera lite närmare på, lyder:
Människan är tillfredsställlande utrustad för alla sanna jordiska behov, om hon litar på sina sinnen och utbildar dem på sådant sätt att de blir värda förtroendet. Sinnena ljuger inte, det är omdömet som bedrar oss.
Är detta sant? Eller är det bara naturromantiskt önsketänkande? Kan vi verkligen lita på våra sinnen? Har inte vetenskapliga undersökningar tvärtom övertygande visat att vi inte kan göra det - mätinstrumentet säger allt som oftast något annat än sinnesförnimmelsen och det finns olika former av strålning och andra verkningar som vi för sinnena omärkbart är utsatta för. Giftiga ämnen behöver inte smaka illa och även skadliga doser av elektromagnetisk strålning och partikelstrålning kan vi utsättas för utan att märka det.
Nå, vare sig vi tror att sinnena är att lita på eller inte, så är faktum att vi i praktiken är hänvisade till att göra det. Till vardags förlitar vi oss ständigt och jämt oreflekterat på sinnena. Annars skulle vi ju inte ta oss ur sängen på morgonen ens! Än mindre ta oss hit, till den här konferensen!
Skämt åsido, hade Goethe mera fog för sitt påstående, än vad man i förstone skulle tro? Jo, man kan i vart fall argumentera för hans tes (och det är, inom parantes sagt, vad jag gör i min bok "Sinnena ljuger inte", som tar sin utgångspunkt i just detta Goethe-citat) .
Goethe ger oss en nyckel, när han konstaterar: "... det är omdömet som bedrar oss". Det är med andra ord tolkningen av sinnesintrycket, alltså den slutsats man drar av ett intryck, som kan visa sig vara felaktig - och detta helt enkelt för att den var förhastad.
Detta är vad konstnärerna vill lära oss: att inte dra förhastade slutsatser - inte bara tro oss se saker och ting - utan att göra oss mödan att verkligen se efter. Öppna, vakna sinnen efterlyses! Impressionisterna pekade på hur skuggor och dagrar, liksom även tingen själva genom sitt stilla samspråk i ljuset får skiftande färger.
För att bedöma Goethes uttalande måste vi lite närmare klarlägga, vad som egentligen menas med "sinne". Normalt skiljer vi inte mellan olika sinnen, eftersom vi i praktiska livet självklart använder oss av sinnesorganisationen som helhet. Så här säger Carl Jonas Love Almqvist:
Det är icke rätt, att våra sinnen skola kallas fem; människan är en i allt, hon har blott ett sinne. Men ett fint och kraftfullt sinne märker allting på femdubbelt sätt.
De traditionella "sinnena" är knutna till påtagligt skilda kroppsorgan. Ögon, öron, näsa, mun, hud (hand). Det är först när ett sinnesorgan inte fungerar eller har tillfälle att medverka i omvärldsupplevelsen, som vi märker av att det representerar en särskild aspekt, har alldeles särskild, ojämförlig, kvalitativ karaktär - en "modalitet". Håll för ögonen, öronen etc. Då blir man varse varje sinnesdomäns säregna karaktär, som öppnar sig med fascinerande nyansrikedom och tydlighet, när den får verka ensam! Varje modalt sinne är liksom ett fönster mot en sällsam, förtrollande värld, eller verklighetsdimension.
Färg, t.ex, är inte bara synlighetens substans, inte bara den dräkt tingen klär sig i för att bli synliga för oss - utan färgvärlden är också något i sig självt, att träda in i, röra sig i och utforska.
Så föds hos konstnärssjälen idén om att framställa objekt som bygger på ett enstaka modus. Exempelvis målningar - som är avsedda att betraktas; inte beröras, inte lyssna på, bita i, smeka och lukta på, utan just ... ses.
Artonhundratalets teoribildning rörande sinnena var fixerad vid dessa förnimmelser, säregna för respektive sinnesorgan, och tänkte sig dem som ett slags elementära beståndsdelar av vilka en "inre bild", eller representation av omvärlden tillverkades i hjärnan.
Under nittionhundratalet kom en reaktion mot detta synsätt, framför allt företrädd av den amerikanske psykologen och perceptionsforskaren James J. Gibson. I ett antal arbeten lade han fram sin teori om "sinnena som perceptuella system". I stället för att tala om fem sinnen föredrar Gibson att tala om fem former för extern uppmärksamhet. Han understryker, vilket redan Goethe gjorde, att sinnena är aktiva. Information är vanligtvis förvärvad, inte påtvingad. Och den förvärvas genom rörelse - t.ex. när man gnider en yta och lär känna dess struktur. Kort sagt, det naturliga sättet att använda sinnesorganen är i samspel med kroppens rörelser i en undersökande process. Ögat är inte att jämföra med en kamera som knäpper ögonblicksbilder - seendet är en fortlöpande aktivitet, det har kontinuitet.
Typiskt för de flesta s.k. synvillor är att de baseras på det momentana sinnesintrycket. Samt att det till största delen utgörs av plana bilder - inte verkliga tredimensionella situationer. I det senare fallet förutsätts en fix position utifrån vilken det hela betraktas. Så snart man ges tillfälle att undersöka situationen försvinner illusionen.
Detta synsätt på sinnena medför att de inrymmer obegränsade möjligheter att inhämta alltmer komplex information. De momentana begränsningarna, vad beträffar själva receptionsmekanismen, innebär inte en begränsning av sinnesinnehållet. Gibson säger:
I vilken utsträckning beror perception på erfarenhet och inlärning? Den gör det i obegränsad utsträckning, när den information som är tillgänglig är obegränsad. Omvärlden utgör en outtömlig reservoir av information. (...) Perception av en verklig värld kan inte och kommer aldrig att kunna imiteras helt, ty i den verkliga världen kan den som varseblir alltid själv utröna saker och ting, och ju mer han utforskar desto mer kommer han att utröna.
Gibson gick t.o.m. så långt som till att hävda att hjärnans uppgift inte är att konstruera något slags inre representation av omvärlden, utan i stället att etablera och uppehålla kontakt med omvärlden, genom att ta fasta på invarianter i flödet av stimulering. Med andra ord: Världen är vad den ser ut att vara - vår sinnesbaserade föreställning om omvärlden, dvs sinnesåskådningen, är inte en av sinnesorganen och hjärnan konstruerad illusion. Denna sida av hans teori är fortfarande omdebatterad, det skall erkännas.
Varför just fem sinnen? Ligger det något djupt i det? Knappast. De flesta sinnesforskare har i varje fall velat särskilja flera modaliteter under samma sinnesrubrik - framför allt känseln (beröringssinnet) innefattar såväl tryck som köld och värme och dessutom stick och smärta. Vartill kommer vad man genom rörelse ( i Gibsons anda: gnida) inhämtar om tingens ytstruktur och form (glatt, sträv, grov, vass etc.). Vi bör också räkna med sinnen som vänder sig inåt - proprioceptiva brukar man kalla dem. Exempelvis balanssinnet, vars organ är förbundet med hörselsnäckan. Och muskelsinnet, som hjälper oss att hålla reda på våra lemmar, även utan att se dem.
Dessutom: Vad allt kan man i Gibsons anda inte utveckla sinne för! I gängse språkbruk talar vi inte bara om de fem sinnena, vi talar också om att man kan ha "sinne för" det ena och det andra. Sinne för humor, sinne för rättvisa, sinne för umgängesformer, för politik, för frihet ... sinne för konst, sinne för färg, för musik, bollsinne, sinne för vetenskap, för fysik, sinne för skönhet ... ja till sist, sinne för ett bestämt problem, en bestämd tanke, en viss bestämd bild eller dikt.
Hans-Jürgen Scheurle kallar detta Intentionala sinnen - ett sinne, i den bemärkelsen, är förmågan att konstituerar en sak, dvs göra den till självständigt urskiljbart element i verkligheten. Motpol till detta sinnesbegrepp är "Sensorium commune", det speciella sinne med vilket intrycken från alla de olika sinnesorganen integreras till en enhetlig värld av ting och skeende i tid och rum. Det tredje sinnesbegreppet är de modala sinnena - som hos honom dock inte bara är fem utan tolv. Det viktiga är att det här inte rör sig om tre skilda betydelser av ordet "sinne", utan de tre begreppen hänger ihop, är alla relevanta för förståelsen av sinneslivet och människan som sinnesvarelse.
Karakteristiskt för de modala sinnena är att de är:
+ sensibla - mycket information med lite energi
+ aktiva - väver samman över rum och tid. Gestaltar, utjämnar, artikulerar.
+ anpassningsbara - "vanan är fiende till upplevelsen", "arbetsplatsblindhet". Första intryckets friskhet!
+ bildbara – vi kan utveckla specifika sinnen för det ena och det andra
+ originära - det sinnena presenterar är ett omedelbart givet
+ osynliga - när de fungerar som de skall (jfr. ”hälsan tiger still!”)
+ ett ”nu” - Lukt och smak är dessutom även "här".
+ individuella - variationer kan vara stora! Exemplet färgblindhet. Sinnesåskådningens presentation av omvärlden är relativ - ståndpunktsrelaterad, för stunden. Är inte lika aperspektivisk som vad fysikens världsbeskrivning är.
Mellan sinnena och vetenskapen råder inte nödvändigtvis någon motsättning. Vetenskapen vilar på sinnesåskådningen som bas och refererar till den i sitt "metaspråk". Vetenskapen är helt enkelt ett systematiskt fullföljande av den utforskande aktivitet som redan sinnena som perceptuella system är inbegripna i.
Vetenskapen kan förse oss med hjälpmedel för att utvidga sinnesområdena. Tekniska hjälpmedel övervinner bundenheten till platsen, till nuet, till skalan och gör osynliga kraftfält synliga.
Tekniken löser dock problem genom att trivialisera dem. Teknik bygger på rationella förenklingar och standardisering, toleranser, accepterandet av det som är "tillräckligt bra".
Sinneskompetensen är en allmänmänsklig förutsättning i praktiska livet, ungefär som förmågan att använda ett språk. All teknik bör bygga på den kompetensen, inte tanklöst motverka den eller åsidosätta den. Tekniska anordningar bör kräva sinnesnärvaro - inte ersätta den!
Människans specialitet är att kunna handskas med situationer som inte är precis likadana som dem man redan känner till och har erfarenhet av. Yrkeskunnade baseras inte på kunskap om sinnena, men på användande av dem. Ett förhandsvetande vi tar förgivet. Sinnevärlden bildar underförstådd kontext till en alltmer specialiserad och abstrakt värld. Från vetande till görande är ett steg som kräver uppfinningsrikedom, finurlighet. Hur utvecklar man detta, som Goethe kallade "exakt sinnlig fantasi"?
Jag vill avslutningsvis uppmuntra till att man visar sinnena, sinneslivet och människan som sinnesvarelse, respekt. Vart är vi på väg med våra sinnen?
Där kan konsten vara vägledande. Glöm inte att vanan är fiende till upplevelsen! Det behövs större uppmärksamhet på miljökvaliteter. Vi behöver lära oss lyssnandets konst - ja, faktiskt även seendets konst (som är att icke bara läsa, identifiera), liksom förstås luktandets, smakandets och beröringens, hanterandets konst.
Vi behöver en mer medveten strävan till en sinnesanpassad teknologi. En som inte är manipulativ, trixande, förenklande, åsidosättande, nedvärderande av sinnesvarelsens kompetens, utan tillmöteskommande, realt utvidgande av möjligheter.
För allt detta krävs en referensram - en autonom teori för sinnesåskådningen (Hensel). Kanske man ännu hellre helt enkelt borde tala om sinneslära, alltså en kunskapsöversikt av encyklopedisk karaktär, snarare än en teori. Oavsett vad vi nu kallar detta tvärvetenskapliga kunskapsområde: det viktiga är att en genrell sinneslära inte bara handlar om sinnesorganens fysiologi. Att den inte begränsas till ett ekologiskt, eller överhuvudtaget tekniskt-naturvetenskapligt, eller beteendevetenskapligt perspektiv, utan även mer renodlat kulturvetenskapliga perspektiv får bidra.
Hit hör t.ex. en sinnesintryckens historieskrivning. Kartläggningar (jfr Olavi Granö: "Reine Geographie") inte bara av det visuella landskapet, utan även av ljudlandskapet och doftlandskapet.
Vadan denna strävan i vår kultur efter allt starkare sinnesintryck, vad beror denna sedan länge förefintliga tendens på? Slöhet, passivitet, likgiltighet, jag-svaghet?
Till sinnesläran hör också förslagsvis ett jämförande studium av vilka sinnen man traditionellt räknar med i kulturer andra än vår västerländska. Samt hur sinneslivet skildras i konst och i skönlitteratur. Många ansatser till sådana studier finns och en bibliografi över litteratur till alllmän sinneslära skulle omfatta åtskilliga nummer - likväl återstår här mycket att göra.
Miljökritik handlar om att skapa medvetenhet som leder till fördjupad praxis: goda seder och bruk.
Föredraget ursprungligen utgivet av Örebro Universitet 2004. Publikation nr 1 i serien: Sinnena, konsten och vetenskapen.
(C) Pehr Sällström, 2002-01-10; 2021-02-14