Människans seende

»Vi ser inte med våra ögon utan genom dem». Platon.

Våra sinnen har i alla tider varit föremål för forskarnas intresse. Filosoferna har grubblat över frågan, vad våra sinnen egentligen ger oss för slags kunskap om världen och i vad mån denna kunskap är tillförlitlig. De mera praktiskt eller naturvetenskapligt inriktade forskarna har ställts inför uppgiften att komma underfund med hur sinnesorgan fungerar och att förklara de olika sinnesfunktionerna i åskådliga modeller.

Tänker vi nu speciellt på människans seende, blir det första vi har anledning att fråga oss, om det finns några omedelbara erfarenheter som var och en har gjort eller utan svårighet kan göra beträffande sitt eget synsinne. Vanligtvis lever man i miljön och utför sina olika handlingar där i en slags allmän situationsmedvetenhet, vilken upplevs som självklarhet. Man finner ingen anledning att uppmärksamma sitt eget seende. Men redan ett barn på ett par tre år kan finna nöje i att hålla armen för ögonen och konstatera att »jag ser inte dej». Barnet drar naturligtvis inga filosofiska slutsatser av episoden, men den innebär en första aning om ett subjektivt moment i seendet. Det finns någonting, i den verklighet jag ser, som beror på mig och på vad jag gör. När man som vuxen, i vissa situationer då synsinnet »sviker» en, blir uppmärksam på detta subjektiva moment, kan man känna sig uppfordrad till att försöka förstå vad seende egentligen innebär. Börjar man fundera över saken erinrar man sig en rad iakttagelser som haft något att säga om själva synsinnet och dess funktion.

Vid en promenad i den sena skymningen tycker man sig se rörelser eller gestalter, som vid närmare undersökning visar sig vara inbillningsfoster. Det finns många andra situationer i vilka synsinnet på liknande sätt bedrar oss. Råkar man få ett slag mot ögat, eller om man i mörker avsiktligt trycker på det, kan man se ljusmönster som uppenbarligen inte svarar mot något fysiskt ljus som träffar ögat. Om man tittar mot en bländande vit yta, mot en glödlampa eller mot solen och därefter blundar, ser man en växlande följd av intensivt lysande färger.

En ofta förekommande erfarenhet illustreras av följande episod. Vid ett tillfälle stod jag och tittade litet förstrött ut genom fönstret mot grusplanen, där det låg en grön trädgårdsslang. Plötsligt såg jag tydligt en lysande röd »orm» bredvid slangen på planen. Den försvann så snart jag riktade blicken mot den, men jag kunde genom försök övertyga mig om att det var frågan om en s. k. efterbild, ett kvardröjande intryck i ögat av det som jag nyss fixerat. Efterbilden framträdde i detta fall med sådan tydlighet på grund av den skarpa kontrasten mellan plastslangens gröna kurvlinje och grusplanens indifferenta bakgrund.
Som visuell sensation har en sådan efterbild och dess röda färg samma påtaglighet som den »verkliga» gröna färgen. Men den har en omisskännligt subjektiv karaktär, som visar sig däri att den följer med ögat i dess rörelser, så snart man flyttar blicken över grusplanen, samt att den är instabil och försvinner av sig själv efter en kort stund. Den verkar inte att tillhöra sammanhanget i yttervärlden.

På artonhundratalet gjorde man omfattande experiment för att under laboratoriebetingelser detaljerat utforska fenomen av detta slag. Man ville utröna det exakta sambandet mellan det sätt på vilket sinnesorganet stimuleras och den förnimmelse som försökspersonen därvid erfar. Som en sammanfattning av dessa forskningsrön kunde fysiologen Johannes Muller uppställa en, som man kom att anse, helt fundamental princip. Redan vid slutet av sjuttonhundratalet hade forskarna nämligen till sin överraskning funnit att om elektrisk ström sänds genom ögat så upplever försökspersonen icke, som man skulle vänta sig, smärta, utan i stället ett färgat ljussken. Muller konstaterade som generell regel att en förnimmelse är karakteristisk för den nerv som stimuleras, men däremot icke för det sätt på vilket den stimuleras. Ljus- och färgförnimmelser kan vara följden av mekanisk, elektrisk eller kemisk retning av en nerv, likaväl som av att ljusstrålning verkligen träffat en receptor i ögat. En sinnesupplevelse är knuten till vissa processer eller tillstånd i nervsystemet, men säger oss ingenting om den yttre orsaken till förnimmelsen. Mullers lärjunge Hermann von Helmholtz utvecklade med största skarpsinne en modell för sinnenas funktion, som innebär följande:

Till varje sinnesorgan hör speciella receptorer, som reagerar på olika sorters påverkan, t. ex. ljus, luftsvängningar, värme. Receptorerna avfyrar nervimpulser som vidarebefordrar »budskapet» till centra i hjärnbarken. Där uppväcks sinnesförnimmelser, vilkas kvalitet är specifik för den typ av receptor som stimulerades. Den mosaik av elementära förnimmelser som sålunda når hjärnan analyseras och tolkas av denna; gestaltas och organiseras till en slags mental »bild» av omvärlden. Det är denna bild vi ser. Vi är sålunda icke direkt medvetna om yttervärlden utan endast indirekt, via det förnimmelsekomplex som hjärnan konstruerar med utgångspunkt från de sinnesintryck den mottar och på grundval av tidigare erfarenheter.

Mot bakgrund av denna åskådning skulle det alltså vara felaktigt att föreställa sig att exempelvis färger existerar i yttervärlden. Färgerna vi ser är mentala företeelser. De är återspeglingar av fysiologiska processer i nervsystemet, och när vi upplever dem som tillhörande yttervärlden projicerar vi ut något i denna som egentligen icke finns där. Jag skulle tro att denna föreställning om seendet ännu i våra dagar tämligen oöverlagt accepteras av de flesta människor. Den kan ju förefalla att vara en ofrånkomlig konsekvens av de iakttagelser beträffande subjektiva fenomen som jag ovan skildrat.

DEN VISUELLA VÄRLDENS KONSTANS

Nu finns det emellertid en erfarenhet rörande seendet som man därvid helt förbiser. Det är vad jag inledningsvis påpekade, nämligen att vi vanligtvis icke föranleds att på något sätt lägga märke till vårt eget seende. Ögats roll är, i normala situationer, att göra sig självt osynligt eller »genomskinligt» för oss. Denna erfarenhet - att seendet icke låter sig erfaras! - säger oss något väsentligt: Sinnenas uppgift är att möjliggöra, icke att producera.

Som jag sitter här vid mitt skrivbord, kan jag låta blicken vandra i det jag betraktar än det ena, än det andra omkring mig. När jag gör det, upplever jag min rörliga uppmärksamhet, medan däremot omvärlden förblir oberörd, stabil, oföränderlig. Lutar jag huvudet, tycks inte världen luta sig för det. Reser jag mig och går genom rummet, iakttar jag inga speciella förvrängningar eller skenrörelser. Väggarna står där de står, de förblir plana ytor. Föremålen omkring mig bibehåller sina lägen, storlekar, former, färger. Den yttre situationen är vad den för tillfället är.

Jag är medveten om föremålen omkring mig även när jag inte har dem direkt i blickfältet. Men jag kan inte med någon ärlighet påstå, att jag någonsin ser ljuset som träffar mina ögon eller de fysiologiska reaktioner som orsakas i mitt nervsystem. Vad jag ser är belysta föremål av olika former och färger i rummet omkring mig.

Dessa erfarenheter brukar i den psykologiska litteraturen sammanfattningsvis kallas den visuella världens konstans. Hur skall den kunna förstås utifrån Helmholtz' modell? Det är möjligt endast om man antar att vår »inre bild» av yttervärlden är utomordentligt välgjord. Man blir sannerligen imponerad av hjärnans prestation! Sätter man sig ini alla moderna rön beträffande seendets detaljer upphör man att vara imponerad och övergår till att betvivla att den traditionella modellen är realistisk. Så gör den amerikanske psykologen James Gibson i boken »Våra sinnen som perceptuella system» (Beckmans Förlag 1969).

- »Hjärnans uppgift är inte att dechiffrera signaler, inte att tolka budskap, inte att ta emot bilder», framhåller Gibson. »I stället för att förutsätta att hjärnan konstruerar eller beräknar den objektiva informationen från en kaleidoskopisk inmatning av förnimmelser, kan vi förmoda att orienteringen av perceptionsorganet styrs av hjärnan så att hela systemet av inmatning och utmatning står i samklang med den externa informationen».

Sinnena är icke passiva mottagare för intryck utan snarare »känselspröt» med vilka vi aktivt utforskar omvärlden. Deras uppgift är icke att inducera förnimmelser, utan att möjliggöra för organismen att stå i dynamisk kontakt med omgivningen, så att miljön och organismen bildar en funktionell helhet. Det är detta överbryggande av gränsen mellan organismen och den yttre miljön som är sinnenas funktion vid s. k. perception.

De många experimentella resultaten kring sambanden mellan fysisk stimulans och psykisk förnimmelse är inte i och för sig felaktiga, men de saknar relevans för seendet som perception. Traditionella experiment baseras på situationer i vilka försökspersonen skall förhålla sig passiv och har reducerade möjligheter till den utforskande aktivitet som Gibson anser vara typisk för sinnena.

Det är ett intressant förhållande, att man medvetet kan rikta uppmärksamheten mot antingen en subjektiv »förnimmelsesida» eller en objektiv »perceptionssida». Om man avsiktligt passivt och likgiltigt betraktar omgivningen, så får den en slags overklig bildkaraktär. Upplevelsen är helt annorlunda när man använder sinnena till att etablera kontakt och möjliggöra ett deltagande i situationens sammanhang.
Jag samtalade för en tid sedan med en fysikerkollega kring Gibsons begrepp »ekologisk optik» och han nämnde då en intressant erfarenhet. Som barn hade han fascinerats av den upplevelse man kan få när man sitter i ett tåg, som just startar från en station där ett annat tåg också står inne. Man får intrycket att det är det andra tåget som rör sig, inte ens eget. Så snart man erhåller kompletterande information genom skakningar e. dyl. står sakförhållandet klart för en. Pojken hade emellertid upptäckt, att han kunde bevara illusionen av att själv vara stilla och låta alla föremål röra sig, först emot honom med växande storlek och hastighet, sedan bort från honom, försvinnande i fjärran. Han visste att upplevelsen var »osann», men det gav honom en speciell njutning att ge sig hän åt denna subjektivistiska attityd. Upplevelsen av världen som verkande på mig, medan jag själv förblir passivt förnimmande i flödet - att på något sätt ställa sig utanför skeendet och avstå från att med sitt medvetande gripa det - innebär en säregen fascination för en människa. Samtidigt är det just den väg på vilken hon sätter sig själv i sinnenas »fängelse», förlorar sin suveränitet i förhållande till världen.

ETT HISTORISKT PERSPEKTIV

Det skulle föra för långt att ta upp alla de synpunkter som Gibson framför. Av intresse är emellertid att konstatera hur han anknyter till en bestämd ideströmning i sinnesteorins historia. Hos Gibson möter man nämligen mycket av samma åskådning beträffande seendet som hos J. W. Goethe i dennes färglära från 1810. Det är knappast någon tillfällighet, att just Helmholtz framförde en utförlig och definitivt avfärdande kritik mot Goethes tänkesätt. Goethe anknyter emellertid i sin tur till traditionen från Platon och Aristoteles. De flesta av de grekiska tänkarna tog för givet att seendet är något som utgår från människan och riktar sig mot världen. Pythagoras (500 f. Kr.) införde s. k. synstrålar, som tänktes utgå från ögat, och detta begrepp levde kvar i optiken ända in på sextonhundratalet.

Hos Platon finner man den mera nyanserade föreställningen om seendet som ett möte mellan »det inre ljuset» och det yttre ljuset, en tanke som mycket tilltalade Goethe. Seendet som möte, som ömsesidighet, som dialog, som ett »naturens samtal med sig själv».

DET INRE LJUSET

Hur skall man då förstå de subjektiva fenomen som anförs som »bevis» för 1800-talsfysiologernas modell för seendet?

Först och främst kan konstateras, att dessa fenomen uppträder i situationer där synsinnet pressas till gränsen för sina möjligheter, t. ex. genom att det icke har tillgång till fullständig information till följd av otillräcklig belysning eller en fixerad position hos iakttagaren. Den röda efterbilden av trädgårdsslangen uppträdde vid ett tillfälle av passivt seende och dessutom inför en bild med skarpa kontraster.
För Goethe är de subjektiva fenomenen manifestationer av det »inre ljuset»; de vittnar om ögats sensibla beredskap. Ögat visar sin kompetens för seende just däri, att det genom egen verksamhet kan framkalla något som är likartat det som det konfronteras med. Den självklarhet och inre överensstämmelse som kännetecknar vår visuella medvetenhet om miljön, vore icke möjlig om vi inte i synsinnets organisation bar förutsättningarna att se världen just så som vi gör. Det betyder icke att seendet på ett godtyckligt sätt bestäms av synorganet. Men det sammanhänger med att ögat under oöverskådliga tidsrymder biologiskt utvecklats och fulländats för sin uppgift att ställa den seende organismen i levande kontakt med omvärlden.

KONSEKVENSER

Hur man föreställer sig sinnenas roll är inte en fråga av endast akademiskt intresse. Den angår var och en av oss. Jag erinrar mig ett samtal efter ett föredrag om Goethes färglära, då en av mina åhörare anförtrodde mig att hon i skolan haft en lärare i fysik och kemi, som med hela auktoriteten av sin person och kroppshydda inpräntade i eleverna, att färger icke finns i verkligheten - dvs. i fysikens värld. Att färgerna är en förföriskt skimrande dräkt som vi godtyckligt klär tingen i. Denna krassa åskådning, understödd av ett för en tonåring ovederläggbart naturvetenskapligt resonemang, verkade ödeläggande på elevens verklighetsupplevelse. Plötsligt blev världen verkligen dammig, trist och färglös för henne. Den starka känslomässiga konflikten, som då möttes av vuxet överseende från läraren och hånfullhet från kamraterna, hade blivit till något hon genom åren burit på och som först nu, genom bekantskapen med Goethes färglära, kunde vändas till bittert erövrad insikt.

Detta är en allvarlig sak. Med vad rätt säger man till en tonåring: 
- »Du påstår att du ser att boken här på bordet är röd. Men det är ju naivt, inte sant. Egentligen bör du säga att det är den perception som boken uppväcker inom dig som är röd.»
Att säga till en människa att det som är hennes spontana, naturliga verklighetsupplevelse inte är sanning - sådant betecknas nuförtiden av radikala psykiatriker som psykiskt våld. Att tvinga en människa till underkastelse, genom att mystifiera henne. Ingen auktoritet är falskare än den som grundas på en insmickrande, imponerande och svårgenomskådbar »image». Med sådana försäljarknep har sann vetenskaplighet - och sann pedagogik - intet att skaffa.

Inte bara pedagoger utan även miljöskapare kan utöva »våld» mot sina medmänniskor, till följd av en alltför inskränkt uppfattning om seendets innebörd. Det finns miljöforskare som tänker sig att man med hjälp av raffinerad teknik skall kunna skapa ljus- och färgkonditionerade miljöer, där individen efter eget val (n. b. på en instrumentpanel!) kan skaffa sig de sinnesförnimmelser hon för tillfället önskar eller enligt någon teori för mänskligt välbefinnande bör ha. Den sortens framtidsvisioner är skrämmande, men lyckligtvis i sak absurda.

Gibson framhåller på ett ställe, att man principiellt har obegränsade möjligheter att utveckla sin perceptuella förmåga; att genom övning vidga uppmärksamhetens spännvidd i tid och rum. Möjligheterna begränsas bara av vad som finns ett erfara, och i naturliga sammanhang är det outtömligt mycket.
- »Perceptionen av en verklig värld kan inte och kommer aldrig att kunna imiteras helt, ty i den verkliga världen kan den som varseblir alltid utröna sakförhållandena, och ju mer han utforskar desto mer kommer han att finna.»

Originalartikeln i På Väg mot en ny pedagogik, nr 2, 1971