Om Synkronicitet

Man bör skilja mellan synkronicitet och ESP (extra sensory perception), prekognition och desslikes.

Synkronicitet är mest intressant om det verkligen rör sig om genuint slumpmässiga, dvs ytterst osannolika sammanträffanden.

Det skall dessutom vara sammanträffanden av långa händelsekedjor, som alltså "råkar" korsa varandra just här och nu.

Så, om det är en person som jag, av en viss anledning, vill tala med, och jag tänker att jag skall ringa honom -- och strax därpå ringer vederbörande till mig -- då är inte detta något bra exempel på synkronicitet. För det kunde ju lika gärna vara tankeöverföring. Våra medvetanden står väl, någonstans i det undermedvetnas djup, i kontakt med varandra. (En stor del av "mitt" medvetande är ju inte mitt, utan mänsklighetens; dvs det medvetande som gäller den gemensamma verklighet vi lever i och talar med varandra om.)

Däremot, om jag i åratal gått och planerat en resa till en viss liten småstad i Frankrike, och den en vacker dag efter diverse om och men och stök blir av och så, när jag sitter där på en trottoarservering, får jag se en gammal vän, som flyttat till New Zeeland för tio år sedan, som också fått för sig att åka just hit, just nu och dessutom "råkar" slå sig ner på just denna trottoarservering, just vid denna tidpunkt -- ja, då kan man tala om "en ren tillfällighet".

OK. Men det är ännu icke synkronicitet. Hur blir det det?

Jo, om det dessutom är så att sammanträffandet med denna person leder till lösningen på ett problem jag just i dessa dagar brottas med, eller om det för mig in på en ny väg i livet .. ja, då börjar det lukta synkronicitet.

Alltså: Om det tilllfälliga sammanträffandet upplevs som meningsfullt för mig, i mitt liv. Om det förde med sig något jag just gick och väntade, hoppades på. Eller, mer neutralt: om det verkligen hör till mitt liv. Då är det "synkronicitet".

Med andra ord: Ett och samma tillfälliga sammanträffande kan vara likgiltigt och passera omärkligt, eller det kan uppfattas som ytterst märkligt och betydelsefullt. Alltefter min intention. Var jag i mina egna föreställningar och mitt eget sökande står just då.

Detta är den subjektiva biten i synkroniciteten. Den är inte ett "objektivt", vetenskapligt undersökbart fenomen. För den gäller just mig, här och nu. Är inte generaliserbar. Synkronicitets-händelsen är en pusselbit som passar in i just mitt liv.

Och sådana händelser är inte förutsägbara, ty "vem jag är", vet jag inte, det får jag reda på vartefter. Just genom den rad av "tillfälligheter" mitt liv består av. Det meningsfulla mönstret framträder först retrospektivt.

Vad det kommer an på, om man vill få uppleva synkronicitet i sin tillvaro, är att man skall vara "överens med sig själv", alltså att jag måste vilja just det som är mitt liv. För då blir det som kommer mig till mötes något "väntat", något jag känner igen och kan ta till mig. Går jag däremot och inbillar mig en massa saker ifråga om vad jag "måste" eller "vill", om jag eftersträvar sådant som "inte är mitt", icke hör till mitt liv, inte är jag -- då får jag ständigt kämpa i motvind, saker faller inte på plats. Synkroniciteter inträffar aldrig i mitt arma liv -- just därför att det egentligen inte är mitt liv!

Man kan inte leva någon annans liv, en hopfantiserad, dagdrömd persons liv.

Accepterandet av att man är den man är hör till det svåraste som finns, i vart fall för en nutidsmänniska, ständigt omgiven av lockelser och påtryckningar åt allsköns håll. Hjärnan bara kokar av möjligheter. Att först och främst kunna avstå från allt detta som inte är jag, som inte hör till mitt liv -- det är väl det som kallas att "bli vuxen". En mognad som få uppnår i dag.

*

En trevlig bok om synkronicitet har just utkommit. Jan Cederquist: Slumpen är ingen tillfällighet. Bokförlaget Langenskiöld, 2005.

Pehr Sällström 12 april 2005