Valda utdrag ur boken "Tecken att tänka med"

Boken handlar om symbolisk notation inom olika kunskapsområden, här följer nu först inledningskapitlet.

Notation - vad är det?

Vad har musikens notskrift gemensamt med en matematisk ekvation eller en kemisk strukturformel? Varför är det intressant att fundera över användningen av symboliska notationssystem av olika slag? Utgångspunkten för det resonemang jag för i den här boken är tämligen alldaglig. Det händer allt som oftast att man säger sig: Detta måste jag komma ihåg! Det där var en bra ide, den måste jag notera! Det kan vara ett infall man får, eller något man fått syn på, eller hört talas om. Något man inte vill tappa bort, utan kunna återkomma till. Men allt kan inte hållas i huvudet. Tänkandet och minnet har behov av yttre stöd och hållpunkter.

Det vanligaste sättet att notera är att kasta ner några ord på ett papper eller i en anteckningsbok. En spontan formulering, kanske inte alltid så träffande, men tillräckligt för att man skall kunna erinra sig vad det var frågan om. Ett alternativt sätt - beroende på vad det är som skall noteras - är att göra en enkel teckning, en principskiss, som fångar idén i bild.

Vid närmare eftertanke kan konstateras att de flesta verksamheter är mer eller mindre beroende av någon form av skrift som tjänar som stöd för minnet och för tänkandet, som instruktion för aktiviteter och som medel för kommunikation människor emellan, över tid och rum. Vad vore matematikern utan papper och penna - eller i varje fall möjligheten att rita figurer i sanden? Vad vore kemisten eller fysikern utan formler, kurvor och diagram - obegripliga för den oinvigde, men laddade med koncentrerad och precis innebörd, för fackmannen. Regissören, arkitekten, snickaren, trädgårdsmästaren, såväl som fotbollstränaren: alla gör de noteringar, för att ge stadga åt verksamheten och för att bevara och vidarebefordra ideer. Möjligheten att använda grafiska tecken som ett yttre hjälpmedel bland andra är en väsentlig förutsättning vid all kunskapsutveckling.

Normalt klarar man sig, som sagt, med ord och bilder för notationsändamål. Vilketdera som är att föredra beror på vad det är frågan om. Stundom säger en bild mer än tusen ord, men lika ofta kan ett ord säga mer än tusen bilder. Det finns emellertid sammanhang, där man inte tycker att vare sig ord eller bilder är tillfyllest för att uttrycka det väsentliga i det man vill ha satt på pränt. Det är i den situationen som speciella symbolsystem utvecklas. Ursprunget till dessa har ofta varit att en notering i ord (eller bild) förenklats genom införande av förkortningar och specialtecken samt genom att vissa ständigt återkommande självklarheter utelämnats, och sålunda underförståtts. Vad som från början var en form av stenografi har med tiden utvecklats till ett ideografiskt notationssystem, som har ringa likhet med sitt retoriska (eller figurativa) ursprung. Två välkända exempel på detta är musikens notskrift och matematikens algebraiska formler.

Notation är sålunda - i varje fall notationer av det slag jag behandlar i denna bok - en form av skrift. Lusten att skriva, forma tecken, göra märken, är djupt rotad i människans väsen. Grafiska symboler finns bevarade sedan urminnes tider. Även om tecknen, som de egyptiska hieroglyferna när de i modern tid upptäcktes, kan vara av dunkelt ursprung och innehåll, är de likväl fängslande, tycks vilja en något, har sinnlig påtaglighet. Det anmärkningsvärda med 'skrift', i denna allmänna bemärkelse, är framför allt följande två förhållanden:

(1) att den, till skillnad från våra tankar och föreställningar, är ett yttre fenomen; en företeelse i sinnevärlden, som vi kan ställa oss inför, ta i betraktande och erfara gemensamt med andra;

(2) att den, till skillnad från det talade ordet, äger permanens; man har, åtminstone under en tid, möjlighet att återkomma till den, transportera den, undersöka och bearbeta den, kopiera den.

Till följd härav vinner skriften autonomi. Den börjar leva sitt eget liv, frigör sig från avsikten hos den som en gång medvetet formade den och lånar sig till ständigt nya användningar och uttolkningar. Ja, den kan rentav, som hieroglyferna eller vissa formler från fysiken, få en magisk nimbus, bli något av fetisch. Oavsett om jag förstår att läsa dess budskap eller inte, blir "det skrivna" för mig ett ting bland övriga ting i världen. Jag kan med ögat avnjuta tecknens kalligrafiska eller typografiska gestalt. Jag kan låta fingret följa inskriptionens relief. En av Ludwig Wittgensteins efterlämnade anteckningar lyder sålunda:

Filosoferna är ofta som små barn, som först med blyertspennan klottrar några streck på ett papper och sedan frågar den vuxne "vad är det här"? - Detta gick till så: Den vuxne har ofta tecknat något för barnet och sagt "det här är en man", "det här är ett hus" osv. Och nu ritar också barnet streck och frågar: vad är då det här?

Oskuldsfullt tar vi till oss som självklarhet att några streck på ett papper är något. Föreställer något, betyder något, säger något. Detta är skriftens mysterium.

Vilken betydelse har det haft, på olika kunskapsområden och verksamhetsfält, att man kommit fram till en koncis och ändamålsenlig notation? Har notationen fått verksamheten att blomma upp, inspirerat till nya idéer, öppnat vägar till svåråtkomliga kunskapsregioner, möjliggjort komplicerade samordnade aktiviteter? Man kan gissa att så varit fallet och mångt och mycket av vad jag i det följande meddelar från olika discipliners historia ger stöd åt den hypotesen. En träffande notation kan lyfta fram djupare sammanhang och hjälpa oss att konkretisera ideer. Notationen fungerar som mellanled mellan idé och verk. Vad är då hemligheten bakom de skrivna tecknens förmåga att främja kreativitet? Jag kommer inte att kunna besvara den frågan, men vill belysa den, bl.a. genom att ställa motfrågan: är inte skriften, notationen, mången gång förförisk och bedräglig? Är den inte styrande, konserverande, och därmed lika gärna hämmande för kreativiteten?

1 två på sextiotalet mycket omdebatterade böcker - "The Gutenberg Galaxy" och "Understanding Media" - diskuterade Marshall McLuhan hur våra media, dvs de tekniska hjälpmedel vi använder för att kommunicera och att vidga vår sfär av inflytande i tid och rum, påverkar uppfattningar och levnadssätt i olika avseenden. Mediernas inverkan på samhällsutvecklingen sker dels medvetet, dels också, till följd av indirekta konsekvenser, omedvetet och oförutsett. Det finns inget av våra media vars introducerande inte varit på gott och ont. Vi har en tendens att vilja blunda för det senare. Samtidigt som ett nytt redskap underlättar en viss typ av verksamhet, ställs andra verksamheter i skymundan eller försvåras. Medierna kräver uppmärksamhet, ett aktivt intresse, och tar därmed vår tid i anspråk. De måste nyttjas, skötas och finansieras. Allt som allt kommer media indirekt att styra våra liv, prägla våra vanor och förväntningar. Det sagda gäller bland annat uppfinningen av det fonetiska alfabetet, sedermera fulländad genom boktryckarkonsten och, i vår tid, elektroniska media för informationsbehandling.

McLuhans teser om media aktualiserar ett kritiskt perspektiv på skrivkonsten, som är av gammalt datum. Redan Platon gav på många ställen i sina dialoger uttryck för en skepsis gentemot "lärdom på pappret". Ett ofta anfört ställe återfinns i slutet av dialogen Faidros, där Sokrates i sitt samtal med Faidros kommer in på talarkonsten varvid han, en smula ironiskt och troligtvis fabulerande, berättar en myt om den egyptiske guden Teut (eller Thoth):

I staden Navkratis i Egypten fanns en gång en gammal gud, som hette Teut; den fågel, som bär namnet Ibis, är helgad åt honom. Han uppfann talen och räknekonsten, geometrin och astronomin, brädspel och tärningsspel; det var också han, som uppfann bokstäverna. Konung över Egypten var på den tiden Tamus; till honom kom Teut och visade sina uppfinningar och sade att de borde meddelas åt de övriga egyptierna. Tamus frågade då för var särskild uppfinning, vad det var för nytta med den, och när Teut redogjorde för det, prisade eller klandrade Tamus uppfinningen, allteftersom han tyckte om den. (- - -) När Teut kom till bokstavsskriften, sade han: "Denna uppfinning skall göra egyptierna visare och mera minnesgoda; det är ett medel att skaffa visdom och gott minne". Konungen svarade: "Mångförfarne Teut! Den ene har förmågan att göra uppfinningar, den andre att bedöma, vad gagn eller skada de kunna göra för dem som skola använda dem. Och nu har du, bokstävernas fader, i kärlek till dina barn tillskrivit dem en egenskap som de alls inte ha. Ty denna din uppfinning skall skapa glömska i lärjungars själar, enär de ej skola komma att odla sitt minne; ty i förtröstan på skriften skola de hämta minne utifrån, från de främmande tecknen och ej från sitt eget inre. Din uppfinning hjälper dem ej att få ett gott minne, utan ersätter deras eget dåliga minne. Du skaffar ej dina lärjungar sanningen utan blott ett sken av sanning. De skola få höra mycket men ingenting lära; de skola inbilla sig veta mycket och dock i allmänhet vara okunniga; de skola bli odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för kloka". (Lindskogs översättning)

Bakom den skämtsamma tonen anar man ett bistert allvar. Tamus' ord lämnar oss inte oberörda. Vad ligger egentligen i detta, "att tro sig veta mångt och mycket, och dock vara okunnig"? Vad är sann kunskap? Sokrates varnar oss för en övertro på de grafiska tecknens makt och antyder möjligheten av en mänsklig mognad som går långt utöver bruket av allehanda formler och finurliga tekniska hjälpmedel. Oavsett hur vi värderar de konsekvenser skrivkonsten haft för vår civilisation, måste konstateras att de varit vittgående. Just därför förtjänar skrivandet, noterandet, kalkylerandet, så mycket mer vår kritiska uppmärksamhet.

Om man helt förlitar sig på minnet och den inre åskådningen eller föredrar att ta hjälp av yttre bilder och materiellt lagrade informationer är inte likgiltigt, utan har avsevärda intellektuella konsekvenser. En sådan, kanske den mest radikala, är att vi med skriftens hjälp kan förändra vårt förhållande till tiden. En kinesisk penselteckning måste utföras i ett svep, inte ett drag kan rättas till; en jazzimprovisation måste följa musikens puls, utan ett ögonblicks tvekan; gyllene ord i rättan tid måste födas ur situationen. Skrivkonsten räddar oss undan detta stundens obönhörliga krav. Med notationens hjälp kan ett förlopp medvetet gestaltas och elaboreras in i minsta detalj, redan innan det blir verklighet. Visst möjliggörs därigenom en art av fulländning, men improvisationen, med dess krav på absolut sinnesnärvaro, hade också sin fulländning. Bruket av notation medför nya stilistiska, estetiska och vetenskapliga ideal.

När Goethe, efter hemkomsten från sin italienska resa 1786-88, satte sig i sinnet att skriva en färglära, fann han det remarkabelt hur lättvindigt fysikerna resonerade om ljusstrålar som om det vore fysiskt existerande ting - något slags minsta beståndsdelar av ljuset - samtidigt som det stod helt klart att 'ljusstråle' inte är annat än ett hjälpbegrepp, en notationssymbolik, som introducerats för att klargöra de geometriska förhållandena i experimentsituationer. Goethe såg en för vetenskapen riskabel tendens i detta, att forskare, efter att ha introducerat vissa symboliska beteckningar och konstruktioner, med tiden förleds att resonera om tecknen som om de vore saken själv: ... hur svårt är det inte att undvika att sätta beteckningen i sakens ställe, att alltid ha innehållet levande inför sig och inte döda det med ordet!

Frågan om förhållandet mellan modell och verklighet är viktig, nu som då. Förvisso har den nära beröring med notationsfrågan. När formlerna och diagrammen blivit väletablerade, identifieras de slentrianmässigt med det noterade och tenderar att träda i dess ställe. Därvid inträffar det stundom att vissa drag hos notationen, som ursprungligen inte tilldelats innebörd, blir något man fäster avseende vid och drar slutsatser av. Samtidigt förleds man att lämna ur räkningen vissa väsentliga, men vid noteringen underförstådda, aspekter av de symboliserade fenomenen. Ett viktigt motiv i denna studie är uppmärksammandet av "hur notationen tar över intresset från saken".

Hur skall man metodiskt gripa sig an med uppgiften, att klargöra fenomenet notation? Det kan, i första vändan, inte vara frågan om att uppställa en teori om notation och notationssystem. Nej, i första hand gäller det att utveckla frågeställningen, genom uppmärksamhet på själva detta faktum, att vi människor i de mest varierande sammanhang och situationer är beroende av skrivtecken, som stöd och vägledning för medvetande, tanke och handling.

Låt oss alltså, i en anda av nyfiken uppmärksamhet, företa en rundvandring bland notationssystem inom allsköns verksamhetsfält! Enbart genom att betrakta och klassificera symbolerna får man dock inte svar på de frågor jag ställt - lika litet som en linneansk taxonomi ger oss svaret på frågan vad en växt är. Tecknen måste studeras i de sammanhang där de tillkommit och funnit användning och där diskussionen om deras behövlighet förts. Utifrån vilket synsätt, i vilken medvetenhet, i vilket förhållande till den noterade företeelsen har symboliken tillkommit? I vilka förhoppningar? Jag har avlyssnat vad filosofer, forskare, konstnärer, praktiker, i förbigående och på förekommande anledning, haft att säga om notation. Därav de många citaten, som mitt resonemang spinner sin tråd kring. Att inte göra gränsmarkeringar och inruta erfarenhetsområdet, utan tvärtom obekymrat fritt röra sig över ämnesgränser - en sådan hållning ser jag som förutsättning för den komparativa översikt som här eftersträvas. Att genomföra en ytlig studie, utan att förfalla till ytlighet, det är den paradoxala uppgift jag förelagt mig.

En av de frågor jag haft i ständig åtanke, under denna rundvandring, har varit: i vad mån är ett intuitivt uppfattande av sakförhållandena en nödvändig förutsättning för ett meningsfullt användande av en symbolisk notation, avseende dessa förhållanden? Ett syfte med införandet av symbolsystem har ofta varit att i möjligaste mån eliminera behovet av en sådan intuitiv referens. För vissa ändamål räcker det att kunna manipulera symbolerna, efter vissa regler, för att man skall komma till 'svar' på frågor rörande sakförhållandena. Det förefaller då som om ett tänkande, grundat på ett intuitivt förhållandet till saken, kan ersättas med ett mer eller mindre mekaniskt 'spel med tecknen'. Vad står detta formalistiska projekt för? Hur långt kan det drivas, utan att leda till absurditeter? Att påvisa i hur hög grad ett intuitivt uppfattande av 'det saken gäller' trots allt förutsätts vid all symbolanvändning i praktiken, är ett av syftena med denna studie. Förhållandet mellan det utsagda och det outsagda; det redovisade och det underförstådda - detta är frågor som jag tar upp till diskussion i slutkapitlet.

Mitt syfte med studien har däremot inte varit att presentera en idéhistorisk expose över notationssystemens utveckling, även om det bitvis kan se så ut. Historiska återblickar har visat sig ligga i sakens natur - man måste blottlägga systemens faktiska ursprung, när man söker det ideella ursprunget - och det till den grad, att läsaren måhända kommer att efterlysa mer av 'moderna' notationsexempel. Orsaken till att jag valt att uppehålla mig vid de elementära, ofta redan från skolan kända, notationssystemen är även att jag funnit det mest givande att dra fram i ljuset och ställa till svars just dessa notationsformer som genom århundradens hävd blivit så väletablerade att de lever sitt eget liv som suveräna makter i vår kultur.

Med det tror jag mig ha sagt vad som behöver sägas, innan vi ger oss av på denna rundvandring i notationernas värld. Det är en upptäcktsfärd som kommer att ge anledning till reflektioner över mycket annat än blott och bart symbolsystem. Det kommer inte att handla bara om notation som ett väsentligt instrument i vetenskapliga och konstnärliga projekt, utan även om tänkande, minne, fantasi, intuition, sinnesåskådning och om den roll böcker, kameror, datorer och andra tekniska hjälpmedel har i relation till dessa människans intellektuella förmågor.

Kapitlens ordningsföljd är inte resultatet av djupsinniga överväganden. I någon ände måste man börja. Den som till äventyrs föredrar att börja med kartografin, matematiken eller fysiken kan mycket väl göra det, eftersom kapitlen är tämligen fristående. Att det finns många såväl uttalade som underförstådda korrespondenser mellan dem är en annan sak, och självfallet poängen med att de här samsas inom samma pärmar.

Ljusstrålar som notation

Att åskådliggöra ljuset som strålar torde vara vedertaget sedan urminnes tid. På fornegyptiska reliefer från 1300-talet f.Kr., föreställande farao Echnaton och hans gemål Nefertiti, blir solens strålar till armar med små händer som välsignelsebringande sträcker sig mot jordens skapelser. Några av händerna håller hieroglyfen ankh, livets symbol.

Teckning av Fritz Lobeck

Går vi två och ett halvt årtusende framåt i tiden, till 1300-talet e.Kr., finner vi i det medeltida bokmåleriet en liknande symbolik. Från Gud Fader på sin tron i skyn utgår 'strålar', tecknade som linjer av guld. Dessa guldstrålar symboliserar visserligen i detta fall det gudomliga ljuset. Gudsnärvaron, ett flöde av andlig kraft, men enligt den medeltida ljusmetafysiken är det fysiska ljuset inte väsensskilt från det andliga, utan en världslig uppenbarelseform, ett blekt återsken, av detta. Symboliken i dessa bilder förutsätter sålunda att man uppfattar allusionen på ljus.

Ljusstrålesymboliken är emellertid lika gångbar i helt profana sammanhang. Vilket serieläsande barn som helst vet att en sol tecknas som en rund ring med streck som går ut åt alla håll. Man kan tycka att det är en naturlig och självklar symbol. Visar sig inte ljuset stundom spontant för oss som strålar - när solen lyser fram bland moln, eller när den silar genom lövverk eller springorna och kvisthålen i en brädvägg och skimrar i damm, fuktdis eller rök. Är det alltså inte så att redan naturen själv ger oss denna bild av ljuset som 'strålar'? Denna naturalistiska förklaring är inte hela sanningen. De radiella streck jag ritar kring en rundel som skall föreställa solen eller en lampa är inte ljusstrålar i denna konkreta bemärkelse. De avbildar ingenting synligt. De är tänkta. Denna 'notation' är en bekännelse till ett speciellt begrepp om ljusets natur. Den utsäger någonting om hur vi tror att ljus är. Föreställningen om ljusstrålar är ingalunda så oskuldsfull som det kan verka; vi har anledning att ta oss ännu en funderare på vad dessa linjer och linjeknippen egentligen står för.

Ett av de tidigaste kända arbetena i matematisk optik är en essä av Euklides, från förra delen av tredje århundradet f.Kr. Euklides baserar sitt resonemang på diagram som visar linjer, radiellt utgående från ett ögas pupill som centrum. Med sin geometriska modell kan han logiskt klargöra de grundläggande fenomenen i samband med seendet, såsom att närbelägna föremål tycks oss större och framträder tydligare än avlägsna; hur föremålen undanskymmer varandra i synfältet etc. Optiken (av grekiskans opto, ' jag ser") blev under antiken, i Euklides' efterföljd, en exakt teoretisk disciplin. "Geometrisk optik" eller "stråloptik", har sedermera utvecklats till en generell matematisk metod att beskriva optiska systems avbildningsegenskaper.

Vad står då dessa linjer för, som Euklides tecknade, solfjädersformigt utgående från ögat? Ar det något slags subtila tentakler som sträcks ut från organismen och avkänner tingen? - Spekulationer i den riktningen har inte saknats. Men då missar man poängen i Euklides' metod, som är att använda en matematisk modell för att klargöra sammanhanget i en mångfald av iakttagelser. Strecken på pappret föreställer med andra ord inget annat än det de ser ut att vara, nämligen räta linjer. I den euklidiska optiken är en 'stråle' helt enkelt förbindelselinjen mellan ögat och den punkt på ett föremål som man fäster blicken vid.

En intressant egenhet hos Euklides' teori, som förtjänar att nämnas, hänger ihop med de klassiska filosofernas skygghet inför att matematiskt handskas med oändligheter. Fenomenologiskt uppfattar vi ljuset och det sedda som ett kontinuum. Men strålarna, i den geometriska modellen, är distinkta och av ändligt antal; det måste de ju vara - på pappret. För Euklides måste de även vara det matematiskt sett. Därför drar han den logiska slutsatsen av sin modell, att vi aldrig i ett och samma ögonblick varseblir ett föremål helt och hållet: vi ser ju bara de punkter som träffas av synstrålar! På grund av att dessa hela tiden snabbt växlar, tycker vi oss likväl uppfatta föremålet som helhet. (Denna, som man kunde tycka godtyckliga och på formella begränsningar grundade konklusion, rimmar på ett fascinerande sätt med det faktum att retina är en mosaik av distinkta synceller!)

Nutida stråloptik är inte underkastad denna formella inskränkning. Med hjälp av den matematiska analysens symbolspråk kan man handskas även med strålsystem omfattande ett kontinuum av strålar. När man i figurerna visar en strålgång genom att rita ett antal linjer, är det sålunda underförstått att det är en exemplifierande notation.

Traditionella läroböcker i optik är emellertid förvånansvärt undvikande, när det gäller att i klartext säga vad som menas med 'ljusstrålar'. Somliga konstaterar krasst att det är en fiktion och överlämnar åt läsaren att intuitivt bilda sig en föreställning om vad denna fiktion står för. I andra texter görs gällande att en ljusstråle kan uppfattas som ett riktat, avbländat ljusflöde, med andra ord något i stil med en laserstråle. Men flertalet uttrycker sig mer försiktigt. Den irländske matematikern William Hamilton, som vid början av förra århundradet gav stråloptiken dess moderna generella form (han var långt före sin tid) säger: "Med stråle menas här en linje längs vilken ljus fortplantar sig." I mästarens efterföljd har de flesta författare valt att definiera en stråle som den väg ljuset tar mellan två punkter.

Vad menade då, på sin tid, Newton med 'ljusstråle'? Det står att läsa i inledningen till "Opticks", bland definitionerna:

För Newton var sålunda en Ijusstråle en fysisk realitet, en elementär beståndsdel av ljuset självt. Han tilldelade strålarna diverse egenskaper, såsom reflekterbarhet, brytbarhet och böjbarhet. Ljus i största allmänhet tänkte han sig som ett flöde eller en väv av en stor mängd strålar - experimentets syfte var att isolera enskilda strålar och undersöka dessas egenskaper.

Att odla föreställningen om ljusstrålar som något slags självständiga objekt (som de är, när man ritar dem på pappret) kan tyckas som ett harmlöst pedagogiskt knep. Erfarenhetsmässigt underlättar det en snabb inlärning av optikens grunder. Å andra sidan kan ifrågasättas om det inte verkar blockerande för fantasin, när det gäller att nå en mer inträngande och nyanserad förståelse av ljusets väsen.
Newton kritiserades redan av samtida forskare för sitt atomistiska synsätt. Jag misstänker att en hel del förvirrande polemik skulle ha kunnat undvikas, om Newton inte så envetet hållit fast vid föreställningen om ljuset som bestående av strålar. Å andra sidan kan denna hypostasering av ljuset varit ett sätt för honom att mobilisera en kreativ inlevelse i experimenterandet. Att hävda, att det skulle varit till fördel för optikens utveckling som vetenskap, om Newton mera strikt hållit sig till att beskriva vad han iakttog, är självfallet nonsens. Därom kan vi intet veta. Jag nöjer mig med att hänvisa till Gregory Bateson's påpekande som jag satt som motto för detta kapitel.

Finns det då något sätt att definiera 'ljusstråle' som inte lika lätt lånar sig till ett förtingligande? Det gör det. När solljuset bryter fram mellan upptornande moln, eller silar mellan trädstammarna i skogen en disig morgon, är de räta linjer, man upplever som ett så påfallande drag i sceneriet, inte "strålar av ljus", utan gränser mellan stråk av ljus och skugga. Matematikern Georg Unger konstaterar i sin samvetsgranna studie över fysikens begreppsbildning:
När man konstruerar sina diagram och drar de linjer som representerar "Ijusstrålar", skall man vara klar över att dessas berättigande består i att de med hjälp av lämpliga bländare skulle kunna förverkligas som gränser mellan ljus och mörker.

Detta är den fenomenologiskt mest konsekventa tolkningen av den geometriska optikens 'strålar'. Fördelen i att uppfatta dessa som 'gränser är att det avslöjar det orimliga i att hypostasera dem. En gräns kan inte existera annat än som relation mellan två entiteter: luft och vatten, ljus och mörker etc. Den kan inte uppfattas som ett ting och heller icke som ljus. Strålarna är icke ljuset och representerar icke ljuset. I stället får vi säga oss, att strålsystemet beskriver de villkor som ljuset underkastas, i en given optisk situation, till följd av hur materien är arrangerad.

Att strålarna skulle vara ljuset självt är likväl en så inarbetad föreställning att det bjuder en emot att ge upp den - det skall erkännas - jag erfar detta motstånd hos mig själv. Bär bildkonsten skulden för detta naiva förtingligande av ljuset? - Armarna som solen sträcker ut, linjerna av massivt guld, som likt pilar träffar tingen . . . Eller, som på Berninis berömda skulpturgrupp från barocken, föreställande den heliga Theresas extas, där ljuset symboliseras med massiva metallstänger . . .
Det förefaller paradoxalt: Aldrig har väl ljuset uppfattats som en så utpräglat andlig entitet som under Echnatonepoken i det forna Egypten, eller i den medeltida ljusmetafysikens hägn. Och aldrig har ljuset framställts så materiellt, med sådan påtaglighet! - Men är det inte snarast så, att man kunde tillåta sig detta förtingligande, just därför att det var så uppenbart att Ijuset endast kan beskrivas i metaforer, så länge dess andliga dignitet inte är ifrågasatt.

Annorlunda på Newtons tid, då frågan om ljusets väsen var en naturfilosofisk fråga. Då är risken att man tar metafor för verklighet större. En metafor gör god tjänst så länge man är medveten om att den är det. När den blivit till aningslöshet inarbetad är det dags att ersätta den med en ny.

Men nu, i maj, löser solen sitt blonda hår och breder ut det, överväldigande ljuvligt, i oskuldsfull omedvetenhet om våra impertinenta funderingar om hennes väsens gåta . . .

© Pehr Sällström 1991 hemsidan utgiven 2003-12-14