Tingen omkring oss

När en väldig mängd silver och guld framfördes i ett festtåg, yttrade Sokrates: "Tänk, så mycket det finns som jag inte åstundar".

Den anekdoten, som berättats av Cicero, dyker ofelbart upp i mina tankar, när jag går mellan varuhusets ändlösa rader av hyllor och diskar med allsköns ting; punktbelysta, glittrande, färggranna, pockande på min uppmärksamhet. Man behöver sannerligen inte vara stoiker för att känna leda inför allt detta – blotta mängden, slöseriet, kan få en att reagera på motsatt sätt mot vad handlaren avsett. Tanken var väl att frestelsens övermått skulle få mig att falla och hitta åtminstone någonting som jag anser mig behöva. Betraktade vart och ett för sig är många av dessa ting lockande. Vi älskar ting: att ha dem i närheten därhemma, att ha dem i fickan, känna på dem, leka med dem, använda dem, se på dem, låta dem ge stoff för drömmar och fantasier. Människan omger sig alltsedan tidernas begynnelse med föremål, som hon vartefter blir mer eller mindre beroende av och uppfattar som självklara förnödenheter hon inte gärna är utan. Nödvändiga är väl de ting som har att göra med behovet av tak över huvudet för skydd mot sol, vind, regn, kyla – dit hör också klädedräkten – och sådant som har med framställning och tillredning av födan att göra. Vi befolkar världen med människogjorda ting, artefakter. Det mesta är väl, av vana, likgiltigt för oss; men allt emellanåt stannar vi upp och gläds åt än det ena, än det andra. En nyförvärvad tavla på väggen, en bok vi hittat vid strövtåget i bokhandeln eller på antikvariatet. Vårens första sälgpipa, med sin alltid lika förvånansvärt klara och starka ton, eller senaste modellen av fickkalkylator, med alla sina finesser och ofattbara resurser i form av snabbhet och noggrannhet.

Sällan funderar man väl över vad alla dessa ting betyder för oss människor, hur de påverkar vårt liv, vårt sätt att uppleva världen, vad vi gör, hur vi använder vår tid. När vi väl lärt känna dem, är vardagstingen något som ger innehåll och kontinuitet åt tillvaron, sysslandet med dem markerar livets gång. Olika kulturer, olika tidsepoker, har sina ting och sina sysslor. Många av tingen är redskap med vilka vi kan uträtta saker och ting, förverkliga drömmar, förvandla världen och oss själva.

Allt vad vi vill åstadkomma med våra ting – spänning, omväxling, trygghet, skönhet, trivsel, snabbhet, bekvämlighet – för allt sådant kan tingen vara mer eller mindre lämpade. Vi har i dag, kanske mer än någonsin tidigare i historien, möjligheten att välja och vraka – låt vara framför allt bland ting som inte gagnar våra egentliga syften i särskilt hög grad. Billiga verktyg, som "ser ut" som riktiga, men inte gör det möjligt för en att söka den yttersta fulländningen i hantverket. Reproduktioner av konstverk, som är dekorativa, men inte återger det oändliga raffinemanget hos originalets exakta färgval och färgnyansernas vibrerande djup, materialets närvaro. Ljudanläggningar, som låter mäktigt och omtumlande, men ändå aldrig kan bli annat än fadda surrogat för autentisk musikupplevelse. Matvaror, som smakar hyfsat, men likväl aldrig går upp emot färskvarans friskhet, som man visserligen oftast är lyckligt obekant med.

Kort sagt: Man blir besviken. Därför är det viktigt att lägga ner omsorg på tingen; både när vi väljer dem, använder dem och sliter på dem, och från början, när de utfunderas och tillverkas. När material ges form. I den här skriften har samlats några inlägg som handlar om den sidan av våra vardagsting: hur de utformas eller, snarare, hur vi vill och önskar att de skulle utformas.

Människan och hennes ting – det är ett evigt tema. Att människan lever och verkar i stor utsträckning genom yttre föremål, som hon hittat, format och knutit till sig, så har det väl alltid varit. Men mycket i vårt förhållande till tingen vi omger oss med har likväl förändrats under historiens gång. Tillverkningsprocedurerna har blivit alltmer kunskapskrävande, med specialisering som följd. Hantverk har alltmer ersatts av massfabricering med hjälp av effektiva maskiner och vi ser allt tydligare hur den enskilda människan går in i en passiv roll som konsument. Därav följer ett kyligt eller likgiltigt förhållande till de ting vi tycker att vi självklart skall ha och som måste fungera som de skall, men som vi samtidigt förstår oss allt mindre på. Men just för att vi självklart och invant lever bland konstgjorda ting, är beroende av dem och bygger upp vår tillvaro kring dem, just därför är det viktigt hur vi ser på dessa ting, vad vi tror och tänker om dem och deras roll i våra liv.

Hur pass beroende är vi egentligen av "det materiella"? Hur långt skulle vi kunna leva utan det ena och det andra? Det är en intressant tankeövning att ställa sig den frågan och att tvingas erkänna att man strängt taget inte alls vet hur det förhåller sig med den saken. Men man kan inbilla sig en hel del! Mycket av allt detta i vår civilisation, som blivit självklart och – åtminstone som vi tror – omistligt för oss är baserat på avancerad teknologi, vilken blivit möjlig genom ett träget, successivt utvecklingsarbete sträckande sig över många generationer. Tekniken är starkt traditionsbunden.

Denna tekniska utveckling har många konsekvenser för våra liv, men en av de frågor man kan ställa är på vilket sätt den har förändrat vårt förhållande till vardagsföremålen. Oerhört komplicerade apparater kan köpas till ett strängt taget otroligt lågt pris – otroligt för att det är samma pris som på några meter hyvlat virke och avsevärt mindre än någotsånär redligt tillverkade snickerier. Kameror, kasettbandspelare, videoanläggningar, fickkalkylatorer, jämfört med stolar, bord, porslin, kläder.

Relativt nytt i historien, och för vår tid unikt, är två förhållanden: dels den automatiska fabrikationen i stora serier; dels plastmaterialen, som lånar sig till allsköns former och som prövas som ersättare för nästan alla "naturmaterial". Plast kan gjutas, formas och bearbetas till snart sagt vilka former som helst. Den kan vara hård eller mjuk, klar eller opak; har dock även vissa typiska egenskaper, som att den vanligtvis är ganska lätt, har slät, blank yta och en viss seghet och elasticitet. Många plaster slår sig, formen bibehålls inte. De försvagas och mister sin spänst, likaledes med formförändringar som följd. Det faktum att formen hos ett plastföremål vanligtvis bestäms av att det skall sprutas (i gjutform) sätter vissa gränser för vilka former som kan åstadkommas, även om registret kan förefalla tämligen obegränsat. Det finns därför en principiell formmässig skillnad mellan handgjorda och serietillverkade föremål.

Utmärkande för modern teknologi är kravet på perfektion i kombination med effektivitet. Vi blir irriterade om apparater inte fungerar snabbt och perfekt. Samtidigt som det för tillverkarna är en prestigesak att så långt som möjligt leva upp till perfektionsidealet, fostras vi konsumenter till pedanter. Dessutom blir man bekväm av sig – det är ett av teknikens syften, att göra det möjligt för oss att få vara det!

Vinner vi tid? Förväntningarna på vad vi skall kunna hinna med tack vare alla hjälpmedel förefaller att växa snabbare än vad tekniken kan tillmötesgå dem. De sekunder man kan få vänta på att en dator skall hämta fram information kan vara alldeles orimligt stressande för operatören vid dataskärmen. Lars Ingelstam i en tankeväckande uppsats påpekat, att den tid vi använder för att tvätta kläder inte har minskat trots automatisering av tvättmaskinerna – vi tvättar så mycket mer i stället. Det finns en fransk undersökning, som visar att genomsnittligt sett, om man verkligen tar med alla faktiska kostnader i beräkningen, är cykeln mer tidsbesparande än bilen.

Hur trivs våra sinnen i tekniksamhället? Så mycket är klart, att de sinnesintryck en människa mottar i ett modernt, högteknifierat samhälle både till art och mängd är helt annorlunda än vad de varit under större delen av den tid människan funnits på jorden. Vad har det för konsekvenser för människan, som biologisk, social och kulturell varelse? Ar vi verkligen helt på det klara med vad sinnena behöver och, framför allt, vilka rika möjligheter de rymmer?

Grundläggande för en god teknik måste vara en långt mer djupgående förståelse för sinnesupplevelsen än vad vi har i dag, vida utöver psykofysik och informationsteori. Nästan alla tekniska hjälpmedel har på ett eller annat sätt med sinnena att göra – antingen de förstärker dem, kompletterar eller på annat sätt samspelar med dem.

På en biologisk och till stor del omedveten nivå har sinnesintrycken inflytande över vår hälsa, sinnesstämning och övriga välmåga. Även på det sociala planet finns observanda: Vad betyder det för de mellanmänskliga relationerna, att människor mer och mer möts via elektroniska media i stället för i direkt kontakt öga mot öga? Slutligen kan man undra vilken roll intrycken spelar för hur sinnesorganen och hjärnan utvecklas och formas under uppväxtåren.

Tekniskt mycket listigt utfunderade lösningar behöver inte vara särskilt lyckade i praktiken. I synnerhet gäller det hur vi med våra sinnen upplever dem. Jaques Tati är en mästare i att i sina filmer på ett komiskt sätt skildra hur det som är rationellt uttänkt blir löjeväckande i praktiken, därför att det uppträder en eller annan bieffekt man inte förutsett. Utseendet är man i allmänhet noga med, men hur saker och ting låter, hur de luktar och vilken materialupplevelse de ger den som använder dem, det tänker konstruktören inte tillräckligt på. Tati älskar att plocka fram groteska ljudeffekter, som beror på just denna aningslöshet; jag tänker bl. a. på en scen i filmen "Playtime" där huvudpersonen, Monsieur Hulot, får tillbringa en bra stund i ett stilrent väntrum, möblerat med några stolar i funktionalistisk stil, klädda med plast i svart skinnimitation. Dessa stolar ger ett pysande ljud ifrån sig när man sätter sig på dem och när man sedan åter reser sig och de sakta återtar sin ursprungliga, perfekta form.

Nej, när det gäller tingens utformning, och i synnerhet när det gäller de sinnesintryck de bjuder oss, behöver utvecklas en kritisk medvetenhet. Det är i grund och botten en pedagogisk uppgift av stora mått.

Om design och konstnärliga ambitioner

Hur ser då konstnärer på frågan om vardagstingens utformning? Bryr sig en sann konstnär om det vardagliga? Hör det inte till bilden, som brukar frammanas i biografier över konstens stora genier, att konstnären är besatt av sitt skapande, det ständigt pockande kravet på att inte svika visionen utan ställa fram i världen det verk han anar är möjligt. Först i konstens värld talar former och färger till oss. Jämfört med den är världen i övrigt grym och intetsägande. Nej, för de vardagliga bestyren har konstnärsbohemen inte mycket till övers.

Är nu detta hela sanningen? Är konstnärer i allmänhet verklighetsfrämmande drömmare? De flesta konstnärer värjer sig mot den beskrivning jag nyss gjorde. Kanske inte för att den skulle vara helt igenom osann, men för att varje försök att i ord formulera sådana här saker är dömt att verka tillgjort. Människolivet utspelar sig på många plan och konstnärer är människor, de som alla andra. För min del känner jag många konstnärer som i högsta grad har ögon för den värld de lever i, som med uppmärksamhet ordnar vardagsmiljön de lever i och tycker om att omge sig med uttrycksfulla och personliga ting. Jag tog mig för att besöka ett par vänner från tidigare år, Lars Olof Loeld och Bo Englund, den ene bildkonstnär, den andre skulptör, verksamma i Strängnäs. Vårt samtal utspann sig som följer.

Pehr: För tio år sedan gav ni tillsammans med Hans Botolfsen ut en liten programskrift som hette ^”Ögon på miljön”. Med arga och vänliga ögon såg ni er omkring i kommunen, där ni bor, och visade på de värden som fanns att slå vakt om. Ni ville på det sättet också påminna om att de konstnärer, som bodde i kommunen, var en tillgång, som bättre kunde tillvaratas: ”Som konstnärer vill vi medverka till att miljöns språk blir vänligare och gladare artikulerat”, skrev ni. ”I strävan att ge miljön resonans i allas hjärtan tycker vi att det är självklart att konstnären finns med som budbärare av verklighet och fantasi, som en arbetsmyra bland alla andra." Den gången handlade det om planeringen av den byggda miljön. I det fallet är varje situation tämligen unik och kräver sin speciella lösning och det är rimligt att konstnärerna, med sin känsla för det originella och uttrycksfulla, skall få ha sitt ord med i laget. Men hur är det med alla de små obetydliga vardagsföremålen, som vi sliter på och slänger; de anonyma, massfabricerade, maskintillverkade? Är det verkligen något som det kan ligga i en konstnärs intresse att vara med om att utforma – vore det ens lyckligt om ni lade er i den saken?

Bosse: Vad man som konstnär reagerar mot, det är väl bland annat tristessen, monotonin. Varför måste vardagstingen vara så nyktert sakliga, så utslätade och intetsägande?

Lars Olof: Det vore väl intressant. Om man nu vant sig vid att alltid stoppa fyrkantiga sockerbitar i kaffet – och så plötsligt får man tag i en rund sockerbit! Det skulle vara en glad överraskning!

Pehr: Men jag undrar vad som händer om alla sockerbitar blir runda i stället för fyrkantiga ... då är det inte lika spännande längre. Det här är intressant. I konsten är det väl ofta just brotten mot etablerade regler, som skapar effekten. Regler i samhället, konventioner som oreflekterat råder, eller som konstnären själv frivilligt väljer att underkasta sig – som när K. C. Nilson målar mönster av olikfärgade trianglar. Mycket regelbundna mönster! Men det är just brotten, de improviserade, sensibla, brotten mot regelbundenheten, som skapar spänningen, ger liv åt kompositionen.

Bosse: Det man vänder sig emot, är väl likformigheten. Det har alltid framhållits att det inte lönar sig med små serier. Men börjar det inte svänga där? Med modern teknik är det möjligt att åstadkomma variation.

Pehr: Det är sant. Man kunde till och med tänka sig att skriva ett datorprogram, som styrde tillverkningen av en produkt på så sätt att det slumpmässigt gjordes små ändringar här och där. Frågan är: blir det konstnärligare så? Blir datorn mer ”mänsklig” för att vi bygger in ett slags slumpmässighet i det den gör? Jag misstänker att det är precis tvärtom! Den mänskliga faktorn är måhända irrationell, svårbegriplig, men slumpmässig är den egentligen inte. Det är inte en slump, när K. G. Nilson låter en viss triangel få annan färg än vad den enligt mönstrets regelbundenhet skulle ha. Det är tvärtom höjden av omdöme!

Bosse: Det är som du säger – raka motsatsen till slumpmässighet!

Pehr: De stora seriernas problem kvarstår. Kan det för övrigt någonsin ligga i en konstnärs intresse att jobba med stora serier, är det inte just det individuella, konkreta verket han koncentrerar sig på? Tänk, att hålla på och designa vardagsprylar i all oändlighet! Blir det inte för mycket av det goda, orkar man lägga ner konstnärlighet i allt?

Bosse: Nej, men det utesluter inte att konstnären kan komma in i designsammanhang, kanske som idégivare. I och för sig behöver det ju inte bli konst, med stort k. Jag tvivlar på att det finns någon konstnär som ger sig in i produktionen i avsikt att ”göra stor konst”. Men man får ofta höra att ”ni konstnärer måste ödmjuka er, om ni skall kunna göra nytta som designers”. Varför skulle inte lika gärna tekniken kunna ödmjuka sig inför konsten, inför de konstnärliga kraven; varför skall det just vara människan som ödmjukar sig inför produktionens krav? – Vad jag menar är att man skulle vilja känna att det fanns sensibilitet och omsorg bakom varje ting. Inte bara kylig beräkning. Det handlar om att förmedla liv.

Pehr: De människotillverkade föremålens uppgift, menar du, skulle vara att förmedla liv?

Bosse: Ja, och det har de ju också gjort i hög grad, om man tänker tillbaka. Det var det vi ville rikta uppmärksamheten på, i ”Ögon på miljön”. Den moderna arkitekturen – sade vi då – är avvisande och kylig, medan det som en gång fanns, i fönster och burspråk och dörrar med speglar, och i utsmyckningen på hus, hade något att förmedla. Ögat fick något hela tiden. Det var en berättelse, det var liv. Titta på en gjutjärnskamin, som man gjorde den förr! Det fanns – okej! – litet överdådigt dekorerade sådana, men det fanns ofta sådana som hade ett oerhört liv och en god funktion samtidigt. Som de görs i dag blir det avslätat, precist. Med de tekniska resurser vi har, varför skulle man inte kunna göra någonting där det fanns ett slags tillägg, en berättelse i tingen, samtidigt som de var funktionella? Man skulle vilja känna, att de inte bara är underkastade maskinerna och produktionsprocessen, eller i värsta fall tillsnitsade, designade, originella, sensationsgrejor, som står där bara för att vara flotta, snobbiga eller nånting sån’t. För att ta ett exempel, titta på de här skyltarna för herrtoalett och damtoalett! De utstrålar en så fruktansvärd konventionalism och, för mig, nästan brutalitet. Jag tycker det är fasansfullt. Nog skulle en konstnär, eller vilken känslig människa som helst kunnat göra detta på ett mycket bättre sätt?! Vad ligger bakom en sådan här grej? Det här med slipsen, näsduken i bröstfickan, det stela, konventionella uttrycket, det återhållsamma . . . det finns ingenting livsbejakande i det.

Lars Olof: Det är lustigt att de innehåller de här trianglarna, den manliga och den kvinnliga, och alla de andra typiska symbolerna, som du säger . . . Vi får lära oss hur vi skall se ut: män skall vara bredaxlade, kvinnor bredhöftade.

Bosse: Det är så hård design, att det får en att rysa. En sådan här sak massfabriceras och finns överallt.

Lars Olof: Är det en gammal grej – från femtiotalet?

Bosse: Nej, de här tog vi bort, när vi gjorde utsmyckningen på läkarstationen. Det är i dag de sätter upp sådana här saker!

Lars Olof: Vad satte ni upp i stället då?

Bosse: Ja, vi målade över det förstås.

Lars Olof: Det står ingenting nu?

Bosse: Det står herrtoalett och damtoalett. Det stod det förut också, men för att riktigt förtydliga, så satte man dit de här.

Pehr: Jag föreställer mig att designern ett ögonblick kan ha tänkt att det här var en riktigt fiffig idé, och så slog han till och bestämde sig för den. Måste man inte ge sig tid att överväga; gå tillbaka och känna efter? Ändra, finputsa – eller helt enkelt förkasta något man inser var dåligt och börja om på ny kula.

Lars Olof: Den som format de här, han har inte frågat själva bilden, för då skulle ju bilden ha sagt ifrån, att så där vill jag inte se ut.

Bosse: Man tycker det!

Lars Olof: För en konstnär är det så en bild beter sig. Den säger ifrån, nekar att vara med på vad som helst. Se på kvinnofiguren, den bygger på en serieteckning. Formen är bara ”hårstrån”, inte volymbildande. Den som ser bilden ”läser” den, lägger till begreppet ”kvinna”, och då är det en arm, för det skall vara det. Men det här är ingen kvinnofigur! Du ser den lilla biten här, som är menad att vara hennes vänsterarm, det är ju en himmel där bakom, inte vet jag – det sitter bara fingrar på handväskan.

Man går på det illustrativa, det schablonmässiga. När det kommer verklighet, då tycker man: vad tråkigt, vad ansträngande!

Bosse: Schablonerna innehåller så litet fantasi, så litet omsorg. De är konventionella, inbjuder bara till ett oengagerat avläsande. Man skulle vilja känna att tingen utexperimenterats i omsorg, inte bara omsorg om maskinerna, tidsfaktorn och vinsten, utan också omsorg om den människa som skall möta tinget med sin hand och med sina sinnen. I stället går man då hellre på den fiffiga linjen: att väcka uppmärksamhet, sensation.

Pehr: När folk förr i tiden satte sig för att snida en sked eller snickra ett bord, då funderade de inte så mycket över själva designuppgiften ... Jag har en känsla av att man liksom ”drömde” fram tinget, det fanns ingen medveten designambition. Formkänslan sitter lika mycket i händerna som i ögonen, formen blir till genom att växa fram, den ger sig spontant ur förhållandet till materialet och uppgiften. Men i vår tids rationella produktion måste vi vara mera medvetna när det gäller formandet. Samtidigt håller jag med om att det är något som går förlorat vid maskinell tillverkning – men vad?

Lars Olof: Det händer att designers tar upp konstnärsidéer. Man träffar på t. ex. mönster som inspirerats av konkretisterna. Men de, som gör sådana mönster, har nappat på en ytlighet. De har bara sett ett spännande arrangemang av form och färg, inte anat katedralen! Det handlar om det vi var inne på förut: De utformar endast tydligt signalen, men inte formen. Reklamteckningen kopplar direkt till en etablerad betydelse. Den blir ett tecken, som man avläser som en bokstav i något slags ”språk”. Har man den inställningen, då tycker man bara att det grumlar till det, att man skulle börja jobba med formen, med det visuella uttrycket.

Bosse: Men det är vi präglade av allihopa. Läsandet!

Lars Olof: Tydligheten kanske ökar, med minskande konstnärlighet! Det konstnärliga kanske grumlar, just, och gör det litet skälvande ... Man säger ofta att konstverket skall överträffa sin skapare. - Jag såg, förresten, i tidningen i morse en artikel av Torsten Ekbom där han skriver om utställningen med Henri Michaux, som just pågår i Stockholm. Han inleder med en prosadikt av Michaux: ’Av ett stycke bröd skapade jag ett litet djur, en sorts mus. När jag nästan var färdig med den tredje tassen vaknade den plötsligt till liv och sprang i väg. Den kom undan i skydd av natten . . .’ Det finns en oavsiktlighet, ett slags misslyckande inbyggt i den konstnärliga skapelseprocessen. Misslyckandet är i själva verket konstens förutsättning, säger Ekbom.

Pehr: Den paradoxen pekar på en viktig skillnad: designern får inte misslyckas, hans uppgift kan i alla fall inte vara att misslyckas!

Lars Olof: Man kan säga att konstverket bör ha så många tydningsmöjligheter att det innehåller så mycket som möjligt. Reklam, däremot, bör väl ha ett rakt, lättuppfattat budskap; man måste helt enkelt göra en bild ’andefattig’ för att den skall fungera som reklambild.

Pehr: Jo, men i reklam är det också viktigt att uppfatta vad som ligger i luften, trender, attityder som är ”inne”. Och att skapa nya sätt att snacka om tingen, nya preferenser, litet fräckt, fräscht ...

Bosse: Även inom design spelar trender roll. Kvällstidningarnas sätt, att jobba med sensation, har inte det blivit den mentalitet som präglar design också?

Pehr: Ja, det finns ett intressant samband här: journalistik, reklam, design. De tre hänger ihop på något sätt. Kanske kännetecknas de bl.a. av en rädsla för det som är nära, förtroget, intimt, personligt.

Bosse: Där hittar vi ett nyckelord: intimitet. Att bli intim med något förutsätter en vana, en trygghet - trygghetskänslan behöver inte innebära slentrian i och för sig! – Men jag skulle vilja komma tillbaka till det här med utstrålningen, själfullheten, sensibiliteten i tingen ... man vill känna att det inte bara är en funktion, som skapar behov av tinget, utan något mer.

Pehr: Jag undrar vad den där ”utstrålningen” sitter i, vad som skapar den?

Bosse: Om vi tar den här skeden, till exempel; som jag känner det i varje fall, så har han som gjort den upplevt en dialog, en delaktighet, som han vill förmedla. Något livsbejakande. Han vill mig väl, med den här skeden, och han vill förstås också att det skall vara en sked och kunna brukas som en sked.

Lars Olof: Jag tänker på Karin Boye, som skrev: Jag skulle vilja tälja en träsked, så att människor anade Gud. Ar inte detta just den konstnärliga ambitionen?

Pehr: Tillvaron har en djupdimension, som känns svindlande. Men, på samma gång, är det inte ganska enkelt? Ar det inte så att tilltalande föremål inbjuder till lekfullhet ... som det här glaset. Vilka ljuseffekter man kan få fram! Och det är skönt att hålla i och ta på, följa formen med fingret. Ett sådant här glas inbjuder till umgänge, är inte det något som är typiskt för ting som är gjorda med omsorg, som du säger, Bosse? Man blir inte färdig med dem så snabbt. Och det är framförallt inte bara frågan om att använda dem till bara det som de är tekniskt avsedda för.

Bosse: Ja, där tycker jag du pekar på något viktigt ... Man blir så förtjust i formen hos glaset att man nästan blir överraskad att det går att dricka ur det också ... Så skulle det vara med alla saker ...

Pehr: Det borde finnas utrymme för lekfullhet. Vi får inte ta alla våra grejor så förtvivlat på allvar. Jag misstänker att konstnären är ett orosmoment i vår välorganiserade värld, just för att han är så lekfull. Att det lekfulla skulle kunna vara mer seriöst än det på-allvar-tagna, är nog inte så självklart precis, för den som i stället tycker att lekfullhet är höjden av oansvarighet!

*

Så utspann sig vårt samtal. När jag ser tillbaka på det tycker jag att en hel del viktiga idéer kom upp, som har att göra med frågan om hur de konstnärliga intentionerna skiljer sig från en designers, en reklamtecknares, en journalists intentioner – även om Bosse och Lars Olof inte tyckte de hade lyckats riktigt få fram det de ville ha sagt.

Det vore ett missförstånd, om någon skulle uppfatta det vi sade som en polemik mot någon designer som person. För att få tag i de skillnader vi vill peka på, var vi tvungna att överdriva, tillspetsa. Vad en designer personligen värderar behöver inte skilja sig från vad en konstnär värdesätter. Designern är inte mindre kapabel att se och uppskatta den ’utstrålning’, vi talade om, eller skönheten i en omsorgsfullt tillverkad hantverksprodukt. Det är bara det att uppgiften skiljer sig i så hög grad. Både mål och medel är helt annorlunda när det gäller massproduktion av nyttoting, och den skillnaden kan man inte komma förbi. Även om man kanske kan beklaga den. På ett sätt är den konstlad, hänger ihop med en syn på rationell teknisk produktion och kommersiell gångbarhet som präglar mentaliteten i vårt samhälle och som man skulle vilja protestera mot. Någonstans inom oss bär vi väl på drömmen om ett samhälle som är mer genomsyrat av känslan för skönhet och omsorg och, skulle jag vilja säga, präglat av sinnesnärvaro.

Inte heller skall vårt samtal uppfattas som en lovsång till hantverket. En hantverkares avsikt är rimligtvis att utföra en uppgift så som han fått lära sig att den bäst skall utföras. Han har vanligtvis förebilder som han går efter, en praxis som hör till jobbet. Att i den meningen vara en ’god’ hantverkare och att vara konstnär är inte alls samma sak. Det är ju nu en gång så, att konstnärlig precision och teknisk precision inte är detsamma. Den pianist som spelar strikt efter noterna, har ännu inte lärt sig spela piano. Det finns en konstens exakthet, som är något annat än det fysikaliskt mätbara.

Konstnären känner heller ingen förpliktelse mot traditionen, mot det han lärt sig. Tvärtom är han ofta ute efter att testa gränserna för det vedertagna och för det möjliga. Att helst också på ett tankeväckande sätt överskrida de gränserna. Det är därför man kan säga att konstnärens ’lek’ är en form av ansvarstagande, ett sätt att ägna tingen omsorg – även om det kan förefalla paradoxalt.

Vare sig man är konstnär eller inte är det värt att fundera på vad vi egentligen vill med alla våra ting, i vilken anda vi framställer dem, vad vårt ansvar för dem består i. Vi behöver bli medvetna om hur tingen får sina värden för oss, blir en del av det personliga livet. Konstnärerna har en viktig uppgift i att ständigt mana oss till en sådan medvetenhet; kanske för att de är mer nyfikna på och mer lyhörda för det hemlighetsfulla tilltalet – detta språk bortom alla språk, som ännu inte har någon grammatik och till vilket inget lexikon finns.

Ovanstående uppsats och den efterföljande intervjun med konstnärerna Bo Englund och LarsOlof Loeld, bosatta i Strängnäs, tillkom med anledning av en bok, som jag redigerade på uppdrag av Kommittén för långsiktsmotiverad forskning (SALFO), vilken hette TING TILL SYNES. Den utgavs av Carlsson Bokförlag 1985. Övriga medverkande i boken var Sven Sandström, Sixten Haage och Rune Monö.