Filosofiska undersökningar (maj 1999)

TILLBAKA TILL STARTSIDAN

Här följer, som en första fördjupning, en uppsats jag skrev för Tidskrift för Vetenskapsstudier (VEST) Nr 2 1994, som hade temat "Forskares problemgenerering, vilka faktorer styr denna?" 

FRÅN PARTIKELFYSIK TILL FÄRGLÄRA

Vad är det som avgör vilka frågor man som forskare ägnar sig åt? Det finns naturligtvis alltid en rad mer eller mindre tillfälliga yttre omständigheter, som avgör den saken. Men ändå: Vad är det som väcker ens forskariver? Vad får en att se ett betydelsefullt problem i något som gemene man bara ägnar ett förstrött intresse? Jag borde ha något att säga om detta, efter många år som forskare - eller i vart fall engagerad i uppgifter med forskningsanknytning - på mångahanda, till synes helt disparata, kunskapsfält.

Att jag, bland de möjligheter som erbjöd sig, valde att i mitt doktorsarbete ägna mig åt elementarpartiklarnas fysik berodde nog främst på att projektet förutsatte en hel del av pionjäranda. Min professor, Gösta Ekspong, var nyinstallerad i Stockholm och vill bygga upp en forskningsgrupp, som skulle samarbeta med andra grupper, i anknytning till den stora protonacceleratorn i CERN. När jag väl valt att ansluta mig till partikelgruppen gav sig problemformuleringen av sig själv. Det föll på min lott att analysera ett material av bubbelkammarbilder, vilka innehöll information om K-mesoners reaktioner och sönderfall.

I det fallet var alltså problemformuleringen, liksom det mesta av metodiken i övrigt, dikterad av den speciella teknik och det instrument som användes, nämligen bubbelkammaren. Att instrumenten (och den praxis som är knuten till deras bruk) bestämmer problemet, är det normala i nutida experimentell naturvetenskap. Man drar fogligt sitt strå till stacken. Bidrar till det stora, gemensamma kunskapsbygget.

De övergripande förståelsefrågorna har dock i och för sig alltid intresserat mig (och jag hade i min fil.kand. vid sidan av matematik och fysik också teoretisk filosofi). Det har dock stannat vid anspråkslösa funderingar, inom ramen för ett projekt om holistisk begreppsbildning, vilket jag fungerade som sekreterare för. När det gäller den typen av frågor - exempelvis om kvantmekanikens mångomskrivna "paradoxer" - är problemformuleringen betydligt knepigare och långt ifrån given. Ja, jag vill rentav påstå, att just misslyckandet, hitintills, att finna en adekvat formulering av problemet är vad som skapar intrycket av paradox. När någon en vacker dag lyckas prestera en verkligt träffande problemformulering, är det avgörande steget mot en lösning taget.

Gösta brukade säga, att för varje problem man löser i fysiken uppdagar man samtidigt ett flertal nya. Insikten om allt vi inte vet växer i snabbare takt än det vi vet! Det är med andra ord ingen risk att man skall stå där, utan forskningsuppgifter. Föreställningen, att vetenskapen skulle bli "färdig" och komma till ett slut, ansåg han naiv. Jag delar den uppfattningen.

Från disputationen i maj 1968

Hur kom det sig i så fall att jag efter disputationen lämnade partikelfysiken och övergick till forskning rörande fenomenet färg och människans färgseende? Det berodde på en annan betydelsefull mekanism för problemgenerering inom vetenskaperna, nämligen insikten om vissa etablerade föreställningars otillräcklighet. Genom en tillfällighet hade några av Goethes skrifter inom färgläran kommit inför mina ögon och jag fick genom dem del av Goethes avgörande insikt: nämligen att den newtonska teorin om de olika "ljussorterna" och tillhörande färgsensationer strängt taget inte förklarar vad färg är, eller vad färgseende innebär. Kort sagt: jag insåg att färgens gåta utgör ett spännande problem som till stor del återstår att ta itu med.

Dessutom gillade jag Goethes metodiska medvetenhet och hans kritiska uppmärksamhet på hur lätt vi människor (och även forskare är människor!) har att slå oss till ro med förklaringar, som bara är halvsanningar. Och jag lärde mig, att en etablerad föreställnings otillräcklighet är något man kan avslöja genom att anlägga ett nytt perspektiv på saken, t.ex. genom att ta sin utgångspunkt i andra fenomen än de som fått paradigmatisk status.

Att formulera konkreta forskningsuppgifter inom ramen "färgforskning" visade sig visserligen återigen kräva att jag sneglade på vilka instrument och metoder som fanns att tillgå. Jag hängav mig någon tid åt att arbeta med en s.k. spektralintegrator (som fanns i Oslo); jag ställde mig problemet att få fram kvalitetskriterier för artificiella ljuskällors färgåtergivning (utan att komma till någon definitiv lösning); jag genomförde en undersökning av ljusfärgens betydelse för rumsupplevelsen; jag gjorde en förstudie av hur färgblinda upplever färger; jag använde mig av linjär algebra för att konstruera en vacker matematisk modell för färgseendet. Dock ständigt med Goethes goda råd i sinnet: att inte fastna vid någon bestämd teknik, utan alltid återvända till fenomenen för att få friska intryck och ny inspiration.

En sak, som jag efter läsningen av Goethe insett, var nämligen att det inte bara är frågan om att formulera problemet (uppställa en hypotes beträffande hur ett påträffat fenomen skall förklaras, utfundera ett experiment för att testa hypotesen etc.) utan om att se problemet. Vad Goethe med skärpa påpekade var, att för att kunna göra en fruktbar problemformulering måste man först och främst ingående bekanta sig med företeelsen och skaffa sig en intuitiv förtrogenhet med den. Att alltför snabbt formalisera problemet, exempelvis genom att uttrycka det i matematiska begrepp, kan vara förödande. (Det var det han menade att Newton gjort, vid sin tolkning av de prismatiska färgerna).

Tillfredsställelsen i att forska om färg ligger bl.a. däri att det är så uppenbart mänskligt betydelsefullt. Att man inte vet särskilt mycket om materiens innersta må vara oss ursäktat - men att ha endast ytliga, på schematiska tekniska analogier baserade föreställningar om något i varje människas upplevelsevärld så självklart som färgseendet - det är inte ursäktligt!

Nej, som jag antytt, det problem man i första hand står inför, som forskare, är att göra upp med och undanröja diverse fördomar och vanföreställningar, som står i vägen och undanskymmer fenomenet. Abstrakta, förenklande föreställningar, som man fått sig itutad i skolan och som stadfästs och ältas i massmedias tanklösa retorik. För mig är ett av vetenskapens väsentliga syften, av detta skäl, att konkretisera, att hjälpa oss komma verkligheten närmare inpå livet, befria oss ur talesättens och klischéernas snärjande nät och låta oss se naturen i dess fascinerande komplexitet. (Det skall erkännas att de akademiska lärde på många punkter är lika abstrakta i sitt tänkande och "insnärjda" i för-givet-taganden som vad gemene man är. Min karakterisering av vetenskapens syfte är snarare normativ än deskriptiv!)

Till sist ytterligare ett förhållande, av intresse för denna diskussion, som jag genom gamle Goethe blivit uppmärksam på. En vetenskaps utveckling är ingalunda ett linjärt förlopp, där man slutgiltigt löser uppställda problem och därefter tar itu med nya. Nej, ofta har svårigheten att lösa ett problem föranlett att man sopat det under mattan, eller att det helt enkelt fallit i glömska. Det kan alltså löna sig att ta upp "gamla" problem och tackla dem med nya metoder, studera dem i nytt perspektiv och med nya instrument. Kort sagt, ge dem en ny formulering. Så har nyligen hänt inom mekaniken, i och med att man funnit metoder och hjälpmedel (datorer) att behandla icke-linjära system, dvs system som uppför sig kaotiskt och vilkas rörelseekvationer icke är i traditionell mening lösbara. Jag anar att det finns åtskilligt inom klassisk fysik som på liknande sätt kan revideras (exempelvis vad angår ljusets natur) - med häpnadsväckande konsekvenser för vår världsbild.

PEHR SÄLLSTRÖM, född 1938, disputerade i Stockholm 1968 på en avhandling om K-mesoners växelverkan med protoner. Antogs som docent i färglära 1974. Han har redigerat och utförligt kommenterat en svensk utgåva av Goethes skrifter inom färgläran (1976) och nyligen utkommit med boken "Goethe och naturvetenskapen" (1993). I övrigt har han publicerat en studie av symbolisk notation ("Tecken att tänka med", 1991) samt översatt och kommenterat skrifter av Martin Buber.

© Pehr Sällström 2004  

TILLBAKA TILL STARTSIDAN