Martin Buber (1878-1965) är en av förra seklets stora tänkare och vägvisare. Han påvisade den helt avgörande betydelsen av det mellanmänskliga det som rent faktiskt, existentiellt, utspelar sig i det personliga mötet mellan människor. Bubers mest kända verk är Jag och Du, som utkom 1923. Han hade dessförinnan fördjupat sig i och publicerat arbeten om mystiker som Eckehart, Silesius och Böhme, om österländska vishetstraditioner, som taoismen, och sist men inte minst den judiska fromhetstraditionen chassidismen. Jag och Du blev inom kort en berömd bok, en av dessa man väljer till följeslagare på livets väg. Buber framlägger på ett poetiskt, direkt och oreserverat språk sin vision av människan som ett väsen som fått friheten att förhålla sig till världen på två sätt: som Jag till Det och som Jag till Du. I det första förhållningssättet framträder den välbekanta världen av ting och händelser, infogade i rummets och tidens ordning. Men Duets värld, som uppenbarar sig i ögonblick av sant mellanmänskliga relationer, har fundamentalt annan karaktär: "Står jag inför en människa som mitt Du, då är hon inte ett ting bland ting och består ej av ting. Utan grannar och fogar är hon Du och uppfyller himlavalvet. Inte som om det inte funnes något utom henne: men allt annat lever i hennes ljus". Jag och Du följdes av en rad skrifter som belyser det mellanmänskliga ur olika aspekter och det kom snart ut samlingsvolymer, som "Between Man and Man" (1947). Mellan sjuttio och åttio års ålder företog Buber en rad föredragsresor i Europa och även till USA. Läs mer om Martin Bubers dialogfilosofi => O Svensk utgivning på Dualis förlag Mitt eget intresse för Buber väcktes när jag läste den sistnämnda boken, i en pocketutgåva från 1961. Det var speciellt ett kapitel om det mellanmänskligas grundelement som fångade mig och jag fick lust att översätta det till svenska. Att översätta en text är ett sätt att tvinga sig till att sätta sig noga in i tankegången. Mitt arbete med Goethes texter, i anknytning till färgläran, hade gett mig en viss vana vid att tackla tyska språket, så jag skaffade även den tyska originalutgåvan "Elemente des Zwischenmenschliches" för att basera översättningen på den. Jag hade dock ingen tanke på att publicera resultatet. Först många år senare, närmare bestämt 1990, erbjöds jag tillfälle att ge ut den, i och med att jag fick kontakt med Christer Skoog och hans förlag Dualis, som grundats just i syftet att ge ut Bubers skrifter på svenska. Den fick på svenska titeln Det mellanmänskliga. Så började det, och jag har sedan dess översatt ett antal andra Dualisutgåvor av Buber: Dialogens väsen, Distans och relation, Människan och hennes bildkonst samt Människans väsen. Till de tre senare har jag författat ganska utförliga efterskrifter, där Bubers tankar diskuteras. Hittills har Dualis givit ut tio små Bubervolymer. För att beställa dessa kontakta förlaget: www.dualisforlag.se
Den senaste boken i serien, Människans väsen (tyska titeln: Das Problem des Menschen), utkom 2005. I den gör Buber en historisk återblick på tänkare som före honom varit inne på den grundläggande betydelsen av en personlig relation människa och människa emellan. Här behandlas tänkare alltifrån Aristoteles, via Kant, Hegel, Marx, Feuerbach och Nietzsche till Scheler och Heidegger. Boken är försedd med en efterskrift, i vilken jag summerar innehållet och lyfter fram några teman i boken som är viktiga för förståelsen av Bubers synsätt. Anknytande litteratur På Bruno Östlings bokförlag Symposion utkom 2005 en bok om Martin Bubers relationsfilosofi, med titeln DEN MELLANMÄNSKLIGA VÄGEN. Den är författad av Jonas Aspelin, fil.dr. i sociologi och universitetslektor i pedagogik vid Malmö högskola. Omfattning 200 sidor. Det är glädjande att det nu kommit en bok som speciellt tar sig an att diskutera och påvisa den pedagogiska betydelsen av Bubers tankar. Skolan är den situation där unga människor konfronteras med kulturarvet, de grundläggande insikter och färdigheter som vi baserar vår civilisation på, och förväntas ta till sig det. Lärarna har därvid en förmedlande roll, men de är framför allt också vuxna människor, som de unga möter och är utelämnade åt. Det Buber framhöll som allra viktigast att ge det uppväxande släktet, är ett grundmurat förtroende för livet "för att Jag och Du finns". Skolsituationen, med dess inneboende labilitet - praktisk såväl som psykologisk och social, berörande enskilda individer såväl som grupper - är en utomordentlig chans till fruktbringande mellanmänskliga möten. Om man har förstånd att ta tillvara denna möjlighet! Vad det för en lärare innebär att vara trogen Bubers dialogiska synsätt har bl.a. att göra med prioriteringar. Vad som kan uppstå i mellanmänskliga möten är helt enkelt i vissa situationer viktigare än vilket mått av kunskaper jag eventuellt kan förmedla. Vi måste respektera det mellanmänskliga mötets unika möjligheter. I dialogen sker världens förnyelse. Jonas Aspelin skriver: "Jag talar förvisso om ett slags human kris, om situationer där lärare och elever står inför en påtaglig risk att förlora sin värdighet. (...) Utifrån Bubers arbeten skisserar jag en pedagogikens tredje diskurs: ett sätt att se på pedagogiska företeelser, där varken individuella eller organisatoriska aspekter ignoreras men där de definieras i förhållande till det mellanmänskliga". Ytterligare en bok av Jonas Aspelin, utgiven på Dualis förlag 2008, har titeln SUVERÄNITETENS PRIS - EN KRITISK STUDIE AV SJÄLVHJÄLPSLITTERATUR. Han undersöker däri vilken människosyn som döljer sig bakom den i vår tid så populära självhjälpslitteraturen och anlägger för det ändamålet ett perspektiv som tar en utgångspunkt i Martin Bubers tänkande. Pehr Sällström 2005-09-05 och 2010-07-27 Buber i Dialoger När det s.k. Dialogseminariet och tidskriften Dialoger grundades 1986 föll det sig naturligt att vi inledde med bl.a. en presentation av Martin Buber och hans dialog-filosofi. Det allra första numret av Dialoger, med temat "Dialogens väsen", är sedan länge slutsålt. Jag bifogar därför här nedan en av mina uppsatser ur det numret, den som handlar om "Martin Bubers dialogik". För övrigt vill jag påminna om en, som jag tycker, mycket intressant uppsats av Buber, Drama och teater, publicerad i Dialoger 17/1991. Vi såg den som ett viktigt bidrag till diskussionen om skådespelarkonsten och om översättandets konst, två av tidskriftens centrala teman (se vidare www.dialoger.se ) Heinz-Horst Schrey har i en liten skrift, Dialogisches Denken (utgiven av Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 1970), sammanfattat kännetecknen på en riktning inom nutida filosofi som han kallar "dialogik". Dialogiken står i opposition mot den spekulativa filosofins idé om "det rena medvetandet" eller det absoluta, suveräna "jaget", och därmed mot hela det tänkesätt som behärskas av subjekt-objekt-logiken. Den dialogiska principen innebär att det faktum att man är tillsammans med andra i världen inte uppfattas som en sekundär omständighet, utan som en fundamental, oreducerbar utgångspunkt för varje resonemang om människans väsen. I samspråk med andra konstituerar vi en gemensam, och i den meningen objektiv, värld - en värld i vilken vi möts och i vilken samtalet "äger rum". Åtskilligt kunde anföras ur verk av kända sentida filosofer som Husserl, Scheler, Merleau-Ponty, Heidegger, Jaspers, Marcel, Guardini m.fl. som uttryck för just denna insikt. Den judiske filosofen Martin Buber intar dock i sammanhanget en särställning, eftersom han så kompromisslöst tagit den dialogiska principen till utgångspunkt för sitt tänkande och låtit den prägla sin livsgärning. Hos Buber får begreppet dialog en alldeles speciell innebörd. Vad han kallar en äkta dialog är något ständigt eftersträvansvärt, ja, omistligt i tillvaron; samtidigt svårgripbart, föga självklart, endast stundtals framglimmande. Man kunde tänka sig att "det dialogiska" var en ständigt närvarande kvalitet i förhållandet till medmänniskorna, till naturen, till tingen. En ingrediens i tillvaron, som kunde vara mer eller mindre tillfinnandes. Den fulländade mellanmänskliga relationen kanske man aldrig helt och fullt lyckas förverkliga, dock vanligtvis i någon mån. För Buber gäller inte ett sådant synsätt. Det är inte frågan om gradskillnader, jag kan inte förverkliga den äkta diaogen mer eller mindre, bara antingen/eller. Vad som är en äkta dialogisk relation och vad som icke är det, är inte en fråga om gränsdragning i en gråzon; nej, skillnaden är radikal, det rör sig om två väsensskilda verklighetsdimensioner, visserligen intimt sammanflätade. Dialogen är i varje situation närvarande som möjlighet och den blir verklighet då och då, ofta omärkligt, stundom omstörtande, alltid överrumplande. Den väver ett mönster av diskontinuiteter i den rationellt ordnade tillvarons kontinuum. I varje situation kan man uppfatta sig tilltalad, där finns en uppfordran till ansvarstagande, en fråga som väntar på svar. Det handlar dock inte om någon de metafysiska tolkningarnas grammatik. Det världen har att säga mig är ingenting jag kan slå upp i ett lexikon, ty det har aldrig tidigare sagts och det språk på vilket det utsägs är situationens, är det levande ögonblickets språk, som aldrig återupprepas. Det är helt enkelt bara så, att där finns en fråga och den kräver av mig ett svar. Jag kan slå dövörat till, jag kan välja att inte svara på anropet, men också välja att erkänna mig tilltalad, åta mig ett ansvar. Det finns inga regler att hålla sig till, som garanterar att man får leva i den äkta dialogens, alltså i Du-relationens, hägn. Varje situation kräver sitt särskilda, unika val. Något annat än särskiljandets konst balansgången på den rakknivsvassa eggen, som Katha-Upanishaden talar om har jag inte att förlita mig på. Uppmärksamhet är hos Buber, liksom i de orientaliska vishetstraditionerna, kardinaldygden. Genom att följa regler uppnår man inget annat än just att följa reglerna. Besvärjelser fungerar inte längre. Naturvetenskapens beräkningsformler och lagar blir maktlösa. Svaret, ansvaret, är något som krävs av en personligen, i varje konkret stund på livets väg. Buber utmanar den planerande, förutseende förståndigheten. Mellan "det korrekta uppträdandet" och det värde man sträcker sig mot är ett språng, ett okontrollerbart ögonblick, en spricka i tillvarons och medvetandets kontinuitet. Det uppfordrande i Bubers filosofi är just detta: att dialogerna kan vara falska eller äkta; att tillfällena kan vara tillvaratagna eller förspillda; att dialogen kan misslyckas, man kan gå förbi varandra, eller hamna i inställsamt men djupare sett likgiltigt spel; samt att människors möte kan vara så över allt förstånd ansvarspåliggande, något så genuint äventyrligt. I distinktionen mellan relationen Jag-Det och Jag-Du har Buber skaffat sig ett tankeinstrument med vilket han kan göra knivskarpa snitt genom många av de centrala begreppen i antropologi, psykologi, sociologi, pedagogik, politik. Han skiljer mellan socialt och mellanmänskligt, mellan att påtvinga och förlösa (dvs mellan propaganda och pedagogik) mellan betraktande och skådande, mellan att uppfatta en människa som bild och som närvaro, mellan ett formellt och ett äkta samtal. Han diskuterar på ett klargörande sätt begrepp som skuld, ångest, kreativitet, intuition och den estetiska erfarenheten. Man föreställer sig gärna Jag-Du-relationen som en känsla, en upplevelse, eller en hållning, en form av inlevelse, ett psykologiskt tillstånd. Men allt sådant är missförstånd, framhåller Buber. Känslor beledsagar dialogen men konstituerar den icke. Den äkta dialogen har inga osvikliga yttre kännetecken. Den är inte ett beteende eller en attityd bara just ett sakförhållande, något faktiskt. Den låter sig inte framskapas genom imitation, skickligt skådespeleri. Två personer kan utifrån sett, under givna förhållanden, var och en i sin situation, uppföra sig på exakt samma sätt, och likväl den ene vara part i en äkta dialog, den andre icke. Det är därför som man inte kan anse dialog som rätt och slätt ordväxling. Vare sig en nedtecknad och som skådespel framförd eller en spontan sådan. Snarare är dialogen en händelse, något som äger rum. Detta, som "äger rum", inskränker sig inte till en växelverkan, en kommunikation av tankar eller känslor, förknippad med ett ömsesidigt reagerande, utan inbegriper parterna i deras totala historiska existens. Erkännandet av Duet, det ovillkorliga tagandet på allvar, accepterandet av "den andre", den man står inför och vänder sig till, innebär erkännandet av något bortom bildvärlden. Med andra ord respekt för det onåbara i detta andra subjekts ståndpunkt och den särskilda tingens ordning den medför. Tillsammans med erkännandet av dialogens möjlighet: konstituerandet av den gemensamma verkligheten "mellan oss", relationsverkligheten. Ordnad framstår världen från det perspektiv min subjektivitet innebär. Det är min föreställning, min "bild" av världen, som har logisk konsistens och ordning i termer av ting och rum just för att den hänför sig till min speciella ståndpunkt som ett ordningsskapande centrum. Det-världen är ståndpunkternas värld. Men också abstraktionernas. Det-världen beskrivs av allmänbegrepp. Världsbilden byggs upp genom jämförelser. Den är inte rätt och slätt ett återgivande av "fakta", utan innefattar också det som lika gärna kunde vara fallet, även om det nu inte "råkar" vara det. Det absolut engångiga, unika, har inget namn, behöver inget namn. Men undandrar sig därigenom Det-världens bestämning. Övervinnandet av de subjektiva ståndpunkternas herravälde genom avstående från Det-världens trygga ordning i tid och rum, är måhända en nödvändig förutsättning för all verklig kunskapsutvecklng. För att få ny kunskap, frammana en ny ordning, måste jag bryta upp den ordning jag hittills accepterat som sann och i det kaos som uppstår finna ett nytt mönster. Det ligger i verklighetens natur detta, att den kan ge oss ny kunskap, åter och åter, ur nya konfrontationer, i en ständigt fortlöpande dialog. Kunskapen om världen blir aldrig färdig. Det finns ingen botten. Jag-du-relationernas ögonblick ger ingen kunskap. De är i sig själva ingen kunskap, men är källor till den kraft som leder till bildernas förvandling. Buber var ingen systembyggare. Liksom Platon var han först och främst intresserad av att hjälpa människor till de kunskaper och insikter vars frukt är rätt handling och som gagnar samhällslivets praxis i vidaste bemärkelse. Han filosoferade inte för det intellektuella nöjets skull. Han var visserligen angelägen om att underbygga sina teser rationellt, men hämtade inte fram dem på spekulativ väg. Tänkandet hade för honom väsentligen en kritisk funktion; innehållet fick han (liksom Goethe) ur den omedelbara åskådningen, ur livet självt, genom intuition, möten med människor, levande varelser, ting ... Tänkandet är ett sätt att umgås med fenomenen och fördjupa sitt förhållande till dem, få dem att framstå i största möjliga klarhet. Verbaliseringarna, de filosofiska skriverierna, ett sätt att visa hän på dem. I en självbiografisk notis skriver han: "Jag måste än en gång få säga det: Jag förkunnar ingen lära, jag bara visar något. Jag pekar på en verklighet, eller på någonting i verkligheten, som inte alls eller i vart fall alldeles för lite har uppmärksammats. Jag tar den som lyssnar på mig vid handen och leder honom till fönstret. Jag slår upp fönstret och visar ut. Jag äger igen lära, men jag för ett samtal." Bubers dialogbegrepp representerar en ytterlighet ifråga om vad vi kan mena med "dialog". Hans radikala ställningstagande beträffande dialogens väsen reser emellertid en rad frågor, som vi har anledning att överväga. (© 2003 Pehr Sällström. Hämtad ur Dialoger 1/1986, lätt reviderad 2003-02-06) Andra egna artiklar om Buber: Vad är då en människa? (30 sid.) I boken Människans väsen, Dualis 2005 Martin Buber och tillvarons gåta (26 sid.) I boken Distans och relation, Dualis 1997 Buber, Bergson och begreppet intuition (20 sid.) I boken Distans och Relation, Dualis 1997 Martin Buber och konstens gåta (28 sid.). I boken Människan och hennes bildkonst, Dualis 1991 Se även: Sinnesåskådning och teknisk-vetenskaplig världsbild |
