Sinnena ljuger inte

OM VÅRA SINNEN

Boken "Sinnena ljuger inte" (1999)

Sinnena ljuger inte (alternativ inledning till boken)

Sinnesåskådning och teknisk-vetenskaplig världsbild (2000)

Vad menas med att sinnena skulle ljuga? (2002)

Att lita på sina sinnen -- individens upplevelse av omvärlden (2002)

Att vi inte kan lita på våra sinnen - att de inte ger oss en tillförlitlig kunskap om verkligheten - är en i vår tid omhuldad uppfattning. Jag skulle rentav vilja utpeka den som en av dessa myter, som uppehåller vår kultur och i viktiga avseenden präglar den. Det är en myt, därför att det är ett av gemene man icke ifrågsatt, som "faktum" accepterat påstående, omhuldat i massmedia och läroböcker, av ingenjörer och designers, samtidigt som det icke är bevisbart utan har karaktär av trosföreställning.

Att bli uppmärksam på denna myt, avslöja den som sådan och problematisera den, ser jag som en viktig uppgift. Ty den har avgörande konsekvenser. På kort sikt är en konsekvens, att den enskilda människans personliga auktoritet undermineras, i synnerhet i hennes egna ögon. Vuxna och barn finner nöje i s.k. sinnesillusioner. Det finns böcker fulla med beskrivningar av sådana. ("Can you believe your eyes? - over 250 visual illusions". "The world´s best optical illusions - over 100 illustrations to tease and please." etc.) Oskar Reutersvärds "omöjliga figurer" är omåttligt populära, liksom vi fascineras av Eschers underfundiga världar.

Till problematiken hör också den betydelse film, video och andra media som bygger på verklighetsillusion fått. Hela den underhållningsindustri, som exploaterar att "man kan lura sinnena". IT-teknologins virtuella världar får sin trovärdighet genom en ytlig uppfattning om sinnena och sinneslivets betydelse.

Men om sinnena mer blir källa till underhållning och förnöjelse än till kunskap - om vi inte längre tar dem riktigt på allvar som de organ genom vilka var och en av oss är närvarande i världen, så utarmas livet. Och den enskilde blir alltmer underordnad förment vetenskapliga uppfattningar om världens och tingens beskaffenhet.

På längre sikt är detta dock snarast ett hot mot naturvetenskapen. Om den detroniserar sinnesåskådningen kommer den i längden att förlora i trovärdighet. Den blir allt mindre relevant för vår tillvaro. Risken är i så fall att vetenskapens företrädare förskansar sig och övergår från auktoritativa till auktoritära uttalanden.

GOETHE - SINNEVÄRLDENS APOLOGET

Är då denna förmenta motsättning mellan vad naturvetenskapen säger oss och vad våra sinnen säger oss om världen verkligen ett faktum? Eller är det, som jag inledningsvis insinuerat, en av vår tids myter? Finns det någon anledning att förmoda att naturvetenskapen skulle upphört att vara, vad den från början var, nämligen ett klargörande, en precisering och utveckling av sinneserfarenheten?

För att få perspektiv på frågeställningen kan vi vända oss till Johann Wolfgang Goethe - den tyske skalden, den genialt mångsidige privatlärde, som tillika var geheimeråd i furstendömet Weimar vid slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet. Den franske författaren Paul Valéry har träffsäkert kallat Goethe "sinnevärldens store apologet". Det skedde i ett jubileumsanförande 1932, med anledning av hundraårsminnet av Goethes död. Valéry säger:

"Goethe är en av de få, som skapat ett världsrike av sitt suveräna poetiska sätt att bedöma och värdesätta livet. (...) Kärleken till formen är ett av de mest framträdande drag man möter hos honom. Han drev sin morfologiska känsla till en sådan sällsynt höjdpunkt, att man med fog kunde beteckna honom såsom en sinnevärldens store apologet. Han sätter in hela sin iakttagelseförmåga, all sin behärskning av en väldig inbillningskraft, på studiet och återgivandet av den sinnliga världen."

Det var framför allt i samband med sina studier i färglära - i samband med bemödandena att komma underfund med färgföreteelsens natur - som Goethe konfronterades med uppfattningen att vissa fenomen var "synvillor" och som sådana inte kvalificerade för att utgöra den empiriska grundvalen för en teori om färg. Det färgspektrum, som uppstår vid en ljusstråles brytning i ett glasprisma, var ett respektabelt fenomen, som Isaak Newton vid slutet på sextonhundratalet lagt till grund för sin färgteori. Men skuggfärger, liksom kontrastfärger och färgade efterbilder, var fenomen som Newton valt att sätta åt sidan, såsom irrelevanta för färgteorin. Det var ett metodiskt förfarande som Goethe inte ville acceptera. Gång på gång återvänder han i sina texter - liksom på sin ålders höst, i samtalen med Johann Peter Eckermann - till den omedelbara sinnesupplevelsens betydelse, när det gäller att inspireras i vårt tänkande och att korrigera våra hypoteser om verkligheten. Han säger bland annat så här:

Människan är fullt tillräckligt utrustad för alla jordiska behov, om hon bara litar på sina sinnen och utvecklar dem på sådant sätt att de blir värda förtroendet. Sinnena bedrar oss inte, det är omdömet som bedrar oss.

Det är ett djärvt påstående - att vår sinnesutrustning skulle vara tillräcklig. Men låt oss för en stund fundera på vad som skulle kunna göra det motiverbart. Till att börja med har Goethe en viktig poäng i påpekandet att det strängt taget inte är sinnena som ljuger, ty de bara fungerar i överensstämmelse med sin natur - de är oskuldsfulla, de varken ljuger eller talar sanning. Det är omdömet som slår slint, det är den slutsats vi drar av ett sinnesintryck, vi mottar, som kan vara riktig eller felaktig. Endast våra påståenden om världens beskaffenhet kan vara sanna eller falska. Det gäller alltså att vara kritisk, uppmärksam, och undvika att dra förhastade slutsatser. Hellre hålla en fråga öppen och samla på sig intryck, undersöka förhållandena, tills man känner sig säker på vad man skall tänka om saken. (Och märk väl, detta gäller i varje enskild människas sinneserfarenhet, likaväl som det gäller naturvetenskaplig forskning.)

KUNSKAPEN OM VÅRA SINNEN

Men framför allt måste man, för att komma närmare ett verkligt intressant klargörande av vad Goethe kan ha menat, avsevärt utveckla och fördjupa kunskapen om vår mänskliga sinnesutrustning och teorin om sinnesåskådningens innebörd för vår verklighetsuppfattning.

För Goethe var den omedelbara sinneserfarenheten - att ha en sak inför ögonen, att kunna höra, lukta och känna på den och manipulativt undersöka den - en kunskapskälla som aldrig helt kan ersättas med en beskrivning, eller uppsättning data. Det finns i sinnesåskådningen ett oreducerbart element av verklighet, autenticitet:

Den som har ett fenomen inför ögonen, tänker redan ofta på det och dess konsekvenser; den som bara hör talas om det, tänker inte alls.

Viktigt är också Goethes påpekande om sinnenas utvecklingsbarhet. Sinnesåskådningen är inte något givet, fixerat. Ja, han går i ett uttalande till och med så långt som till att tänka sig möjligheten av otaliga nya sinnen. Sinnen bildas och förvandlas:

Människan känner sig själv bara i den mån hon känner världen, vilken hon bara blir varse inom sig, och sig själv bara i den. Varje noga beskådat nytt föremål öppnar ett nytt organ hos oss.

Varje företeelse man hängivet fördjupar sig i blir till ytterligare ett fönster mot en allt vidare verklighet. Det är en vacker tanke!

I vardagsspråket finns uttryck och vändningar som antyder ett sådant begrepp om sinnena. Man kan utveckla sinne för det ena och det andra. Sinne för musik, bollsinne, sinne för matlagning, sinne för blomsterarrangemang, sinne för proportioner, sinne för barn, sinne för humor, sinne för rättvisa, sinne för ekonomi - jag vet inte allt. I den vetenskapliga litteraturen talar man om detta som "intentionala sinnen", till skillnad från "de modala sinnena" (i första hand de fem tradtionella: syn, hörsel, lukt, smak, känsel).

Att utveckla sinne för en sak, det är att införliva den med världen, att göra den objektiv. Hans Jürgen Scheurle skriver i boken Die Gesamtsinnesorganisation (1984): Begreppet sinne betecknar förmågan att konstituera en sak. (Av con-stituere = placera in i världen, såsom något självständigt, man kan ställa sig inför.)

Vi har sålunda både modala och intentionala sinnen, men därutöver också ett verklighetssinne - sensorium commune - som är överordnat den modala sinnessfären. Det är det sinne som gör trädet jag står inför till ett träd. Inte bara ett konglomerat av visuella kvaliteter, färger, texturer, och doft, susande ljud från kronan etc. utan just - detta träd.

Man kan också kalla det ett synestetiskt sinne. Att vi upplever världen som en värld av konkreta ting kan förstås som en stor synestesi (gr. synaesthesis = samförnimmelse).

Till sist: En hel del naiva missförstånd, när det gäller "sinnena", har sin grund i sammanblandningen mellan sinnesorganen och den medvetna sinnesåskådningen. Vad är egentligen sinnesorganens uppgift? Emot den konventionella uppfattningen vill jag lyfta fram den radikalt motsatta: Sinnesorganens uppgift är inte att på något sätt "frambringa" medvetande om världen. Sinnesorganens uppgift är att konfrontera stimuli och upphäva deras verkan, så att medvetandet får fritt spelrum. Vi ser inte med ögonen utan genom dem.

OLIKA KUNSKAPSINTRESSEN

En estetisk (=sinnesgrundad) världsuppfattning behöver inte vika för en matematisk världsuppfattning. Det handlar om vad man uppfattar som enkelt, respektive som sammansatt.

Det högsta skulle vara: att begripa, att fakta redan är teori. Himlens blå uppenbarar för oss kromatikens huvudsats. Man skall inte söka något bakom fenomenen: de är i sig själva läran.

När Goethe säger "sök intet bakom fenomenen", så står det inte i strid med fysikens uppfattning. Tvärtom! Den matematiska modellen är inte ett "bakom"! Att vilja interpretera den som det, att tolka de i formlerna ingående storheterna som betecknande några i och för sig existerande osynliga entiteter, har starkt ifrågasatts i modern fysik, där matematiken blivit alltmer abstrakt. Skenbara paradoxer, obesvarbara frågor, uppstår när man försöker tolka kvantmekanikens formalism materiellt, dvs kvasi-sinnligt, eller i termer av något slags "bakomliggande" dolda mekanismer.

Just för att naturvetenskapen - i varje fall i populärframställningar av den - förnekar sin överensstämmelse med sinnesåskådningen (och rentav gör en poäng av detta), just därför, behövs sinnesåskådningen! Om naturvetenskapens uppfattning bara utgjorde en förfining av sinnesåskådningen, dvs bekände sig till samma verklighet, då hade allt varit frid och fröjd och naturvetenskapens auktoritet skulle stå i harmoni med det mänskliga livets krav och därför aldrig vara utmanad.

Men skillnaden mellan en vetenskaplig-rationell och en sinnlig-estetisk världsbild är snarast en skillnad i kunskapsintresse. I det förra fallet ett i huvudsak tekniskt kunskapsintresse, dvs intresse av att behärska, manipulera, omforma. I det senare fallet ett intresse av att förstå, träda i dialog med, upptäcka värden, finna grunder för värderingar, intentioner.

ATT SE EFTER HUR DET ÄR

Detta var Goethes misstanke: Är vi alltför benägna att tänka ut saker och ting, i stället för att bekväma oss att se efter hur det är?

Goethe är fenomenolog, men för honom var fenomenologin inte introspektiv, inte en jakt efter fenomenen "som sådana". Dessa var för handen "där ute", i världen. De fenomen han talar om är m.a.o. desamma som de vilka intresserar naturforskaren.

Goethes attityd är viktig, därför att man ser tingen på annat sätt om man ser kvalitativt än om man ser för att bekräfta en föreställning man gjort sig, en teoretisk modell. Att se för att uppleva något kvalitativt, det handlar om sinnesintryck som näring. Det står i kontrast till att se för att tolka, bekräfta, identifiera etc.

Vi borde verkligen först uppleva vad det är att ge sig hän åt seendet etc. innan vi tillåter oss att ha åsikter om sinnenas tillförlitlighet! Konstnärerna lär oss att se, musikerna lär oss att lyssna.

"Skönhet" behöver inte innebära en godtycklig, konventionell värdering - nej, kanske snarare är det konstaterandet av hurudant något kvalitativt är, en bekräftelse på att man verkligen sett! Att tycka att något, ytligt sett fult, är vackert, beror på att man verkligen sett det, vågat se!

Likaväl som det enligt fysiken finns saker som sinnesorganen inte registrerar, så kan det omvänt finnas saker som vi med sinnenas hjälp märker, men som de fysikaliska instrumenten inte registrerar. Sådant som uppfattas genom imaginativt seende och estetisk värdering.

Det obestämda, mångskiftande, multidimensionella, i vår perception är dess rikedom. Det ofullbordade, ännu sökande, öppna.

Själva synintrycket av världen är alltid nytt. Vårt rationella tänkande uppfattar nuet som en logisk konsekvens av det förutvarande, men för sinnena är världen alltid ny. Det är först när vi börjar identifiera, känna igen, orientera oss, som allt "det gamla" tar över - och därmed rationaliteten, omdömet.

För det bokstavliga sinnelaget är sanning en egenskap hos påståenden. För det symboliska sinnelaget är sanning konkret samvaro, en verklig delaktighet av entiteter i varandra. (Utförligare om detta, se F.G.Asenjo: In-Between, 1988, sid 26)

© Pehr Sällström 1999-06-01, html 2003-04-27

Ytterligare kommentar betr. sinnesåskådning och fysikens världsbild: HÄR.

Ytterligare läsning till detta tema, anknytande till Martin Bubers tankevärld: HÄR.

Vad menas med att sinnena skulle ljuga?

Goethe konstaterar: sinnena ljuger inte, det är omdömet som bedrar oss. Det är ett logiskt konstaterande, som fysikern inte har någon anledning bestrida. Sinnena är vad de är, det de förmedlar är vare sig sant eller falskt - först den slutsats vi drar av sinnesintryck kan vara falsk eller sann.

Så långt allt gott och väl. Men vad menar då fysikern med att påstå att sinnena ljuger, eller bedrar oss? Att den bild av världen de ger oss skulle vara missvisande och otillförlitlig? Jo, det grundar sig på det faktum att sinnesorganen fungerar selektivt. De abstraherar information på sådant sätt att de får oss att uppfatta ur fysikalisk synpunkt skilda ting som identiska. Exempelvis kan vissa ljusstimuli med skilda spektralfördelningar uppfattas som identiska, alltså perceptuellt ej åtskiljbara. Detta är icke en fråga om begränsad diskriminationsförmåga - alltså att det skulle röra sig om så små skillnader att de undgår iakttagelse - nej det är en ekvivalensklassindelning av den totala mängden ljusstimuli, vid vilken stundom avsevärt skilda ljus betraktas som ekvivalenta.

Noga besett är detta vår sinnesorganisations sätt att frammana intrycket av en någotsånär stabil och pålitlig värld av permanenta ting och periodiska processer. En värld där iakttagelser kan verifieras genom att upprepas.

Med andra ord: Sinnena är tendentiösa, de framställer världen som mer regelbunden och välordnad och fast bestående än vad den i grund och botten är.

Men är de i så fall inte just däri lika fysiken? Är det inte just vad även fysiken gör: konstruerar en bild av världen såsom lagbunden, med evigt bestående lagar. Invarianser är just vad fysikerna ständigt letar efter. Liksom också våra sinnen, som James Gibson påpekat, söker och tar fasta på invarianser.

Så om det är berättigat att säga att sinnena ljuger, för att de har en tendens att ge oss en tillrättlagd bild av världen, så gäller väl detsamma naturvetenskapen! Även vetenskapen bygger på att fastställa likheter i det åtskiljda. Grundar sig på påståenden av typen: "A är lika med B, bortsett från de irrelevanta faktorerna C". Upprättar sålunda en villkorlig ekvivalens mellan A och B, med syftet att åstadkomma en någotsånär enkel, begriplig och i tiden bestående bild av världen.

Den fysiska världsbildens självtillräcklighet är måhända en lika stor lögn som sinnevärldens självtillräcklighet.

Fysikern invänder: den fysikaliska världsbilden är dock korrigerbar - sinnenas sätt att fastlägga världen är mer a priori, mer orubbligt. Perceptionsforskaren genmäler: Kanske det, men även sinnesuppfattningen är korrigerbar, i vissa avseenden; frågan är då om inte detsamma gäller fysikens uppfattning: även den är bara i vissa avseenden korrigerbar ...

Till sist är det väl som Goethe säger i en aforism: Naturforskaren måste tro på att det finns bestående lagbundenheter, annars skulle han inte forska.

Sinnesåskådning och teknisk-vetenskaplig världsbild

Att man, som naturvetare, inte går med på att sinnesåskådningen skulle vara det mest reala, det "tätaste", mest innehållsrika, mest "precisa" vetandet om världen, beror på att man definierar sinnenas funktion med utgångspunkt från och alltså inom ramen för den gängse naturvetenskapliga världsbilden. Där beskrivs sinnena som ett slags detektorer för olika former av stimuli, som en organism i sin miljö utsätts för: strålning, tryck, kollisioner, kemiska substanser i luft och vatten etc.

Men att det är sinnena som hjälper oss till direkt kontakt med världen, ställer in oss i den, gör oss delaktiga, har man inte tillräckligt beaktat som grund för ett accepterande av sinnesåskådningens -- den på våra sinnen baserade erfarenhetens -- apriori.

Detta förhållande belyses i Martin Bubers skrifter, när han utvecklar skillnaden mellan relationen Jag-Det och Jag-Du.

Det-världen är den värld som är föremål för naturvetenskapernas klarlägganden. Det är den beskrivbara världen av ting och händelser i ett rum-tid-kontinuum. Men, framhåller Buber - i Zwiesprache:

Tron står i det engångsartades flod, vilken överspännes av vetande. Alla provisoriska byggen, baserade på analogier och typologier, är oumbärliga för människoandens arbete. Men att klamra sig fast vid dem, när den frågandes fråga överraskar dig, mig, skulle vara att fly. Endast i floden prövas och förverkligas det levda livet. Den kontinuerliga rum-tidens värld i all ära - i levande livet känner jag bara den konkreta värld, som aktuell, i varje ögonblick räckes fram till mig. Jag kan plocka sönder den i dess beståndsdelar, kan jämföra dessa och hänföra dem till grupper av liknande fenomen, kan härleda dem från tidigare, återföra dem på enklare - och har efter allt detta icke vidrört min konkreta värld. Den konkreta världens sanna namn är: den mig anförtrodda, varje människa anförtrodda, skapelsen.

Den vetenskapliga kunskapen om världen är lik bryggor, flottar, broar och andra konstruktioner i och över det engångsartades brusande tidsflod. Men levande livet, min och din konkreta värld, utspelar sig där, i floden. Vi behöver Det-världen, den överblickbara, hanterliga, någorlunda förutsägbara. Utan den kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är inte människa. (Så lyder slutordet i första delen av Jag och Du).

I min kommentar till Urdistanz und Beziehung (Dualisutgåvan: Distans och relation, 1997) tar jag upp detta, a propos vad som meddelas i en äkta dialog, anknytande till ett annat av Martin Bubers konstateranden i Jag och Du: Vad vet man om Duet? Bara allt - ty man vet inget enskilt om det.

Det essentiella innehållet är inte kodifierbart, just för att det är unikt, individuellt, engångsartat. Det individuella är existensens kärnpunkt. Det är ju först i och med att man når fram till det individuella, den person jag står inför här och nu, som relationen Jag-Du är möjlig. Vårt vetande om världen kan aldrig ha denna precisa, absoluta, karaktär. Just för att det är formulerat, uttryckt i allmänbegrepp, en uppräkning av karakteristiska egenskaper. I praktiska livet är dock detta finita, och därför ohjälpligen approximativa, förfarande tillfyllest. Varje teknisk anordning, varje produkt vi använder oss av i praktiska livet är en representant för en klass av produkter som alla är "en och densamma" ur teknisk, rationell, synpunkt. Men som var och en naturligtvis individuellt skiljer sig en liten smula från sina gelikar. De tekniska specifikationerna överensstämmer, men bara inom vissa accepterade toleransgränser. Detta är vad jag menar med att sinnelivets konkreta verklighet är mer precis än den tekniska-rationella verkligheten.

Den tekniska världen upplevs (sin approximativa karaktär till trots) normalt som tillfredsställande, för att även de mål vi uppställer, de funktionella kriterier anordningarna skall uppfylla, är i motsvarande grad abstrakta och "luddiga". Vi kan i den tekniska, rationellt välordnade världens hägn förbli i behaglig distans till världens väsen och ting. I Duets värld kommer man närmare varat. Jag-Du innebär såtillvida en intensivare verklighetsupplevelse än Jag-Det. Men också mer obevekligt personligt förpliktigande.