Goethe och naturvetenskapen

TVÅ UPPSATSER

SAMT

Den kulturella betydelsen av Goethes vetenskapliga författarskap

Se även boken "Goethe och naturvetenskapen" " BOK

I år firas 250-årsminnet av den tyske skalden Johann Wolfgang von Goethes födelse. Hans person och verk har ingalunda fallit i glömska, och det har sina skäl. Ty Goethe vinner alltjämt nya läsare och beundrare, till följd av sin rika personlighet, sin mångsidiga bildning och förmåga att gör kloka och träffande uttalanden i de flesta av livets frågor. Mest känd är han förstås som diktare och författare, bland annat till det stora idédramat Faust. Mindre bekant är att han under hela sitt liv odlade ett intresse för naturvetenskap och författade ett stort antal uppsatser och skrifter i naturvetenskapliga ämnen. Han var inte fackman - till utbildning var han jurist - men han var amatör i ordets bästa bemärkelse, en vetgirig, osedvanligt kunnig och idérik naturälskare.

Det hör till Goethes märkliga levandsöde, att han redan som 26-åring kom till hertigdömet Weimar, på inbjudan av den unge hertigen Karl August, som fäst sig vid hans lysande begåvning. Besöket ledde till att han åtog sig en rad administrativa uppdrag och redan efter ett halvår fann sig utnämnd till minister och titulerad geheimeråd. I Weimar kom han att stanna hela sitt liv, även om han företog en del resor. Mest känd är resan till Italien 1786-88, som han på ett charmerande sätt skildrat i dagboksform.

Ett av de uppdrag den unge Goethes fick var att undersöka möjligheten att få igång gruvdriften i Ilmenau, där det fanns sedan länge nedlagda gruvor med fyndigheter av koppar och silver. Förhoppningen var att hertigdömets finanser skulle kunna förbättras. Uppgiften förde honom in på mineralogi och geologi, som han, med för honom typisk energi, satte sig noggrannt in i. Han företog även omfattande resor i hertigdömet, för att se vad där fanns för naturtillgångar och förutsättningar för olika verksamheter. Gruvprojektet misslyckades, tillföljd av olyckliga omständigheter, men Goethe framhöll senare i livet att han inte skulle velat vara utan de erfarenheter och kunskaper det gett honom.

Det var emellertid inte bara mineralrikets fenomen som tilldrog sig Goethes intresse. I trädgården invid sitt lilla "Gartenhaus" utanför Weimar, där han bodde de första åren, och sedermera i trädgården, som hör till det stora huset vid Frauenplan, där han senare bodde, gjorde han försöksodlingar och studerade växtvärldens skiftande former. Växternas förvandlingsnummer från frö till blomma och frukt fängslade honom. Han tyckte sig nästan med blotta ögat kunna följa naturens skapande processer. Sina iakttagelser redovisade han så småningom i den lilla skriften Växternas metamorfos (1790).

Jämte botaniken fascinerade honom osteologin. En stor mängd teckningar vittnar om detta intresse. Han jämförde formen hos olika djurarters kranier, och funderade - fyrtio år före Darwin - på en härstamningslära. Härvid gjorde han en betydande upptäckt, nämligen att mellankäksbenet, det s.k. os intermaxillare, finns även hos människan, vilket forskarna på den tiden inte ansåg vara fallet. Somliga ville t.o.m. göra gällande att just denna olikhet styrkte den fundamentala skillnaden mellan människa och apa.

På 1790-talet upplevde universitetet i Jena ett uppsving inom ett flertal vetenskapsområden, inte minst tack vare Goethes insatser som kulturminister och personlig rådgivare till hertigen. Han såg till att kompetenta forskare bereddes möjlighet att vara verksamma där. Bland annat grundades en mineralogisk institution.

Goethes hus vid Frauenplan i Weimar kom med åren att innesluta omfattande konsthistoriska och naturhistoriska samlingar. Hans mineralsamling omfattade till sist 18000 exemplar från hela världen. Han hade även samlingar av frukter, fröer, botaniska abnormiteter, djurskelett och naturkuriosa samt en del apparater för att demonstrera elementära fysikaliska fenomen. Vid 65 års ålder gav han sig med liv och lust in på studiet av molnformationer och gjorde alltsedan dess regelbundna meteorologiska observationer. Hans teckningar från den tiden omfattar många delikata molnstudier, ty det var ju, som alltid, formerna och deras förvandling som allra mest intresserade honom. Som konsekvens av detta intresse verkade han för upprättandet av en väderstation på Ettersberg, vilket blev begynnelsen till meteorologisk forskning i Tyskland.

Ett av Goethes största intressen var emellertid färglära och hans insatser på det området förtjänar en närmare presentation. När han, vid inemot fyrtio års ålder, företog sin resa till Italien var det för att få tillfälle att se de antika konstskatterna och utveckla sin konstförståelse. Genom samtal med konstnärer, han umgicks med i Rom, lärde han känna principerna för bildkomposition. Men när det gällde färgen, koloriten, tyckes honom saken närmast överlämnad åt slumpen, eller i varje fall åt konstnärens nyck, vana eller fördomar. Återigen vände han sig då till naturen för att där finna en ledtråd i sitt sökande efter skapandets hemligheter.

Återkommen till Weimar satte han sig av detta skäl bl.a. in i de försök, som Isaak Newton, den berömda engelske fysikern, hundra år tidigare utfört med solstrålars brytning och spektraluppdelning i glasprismor. Vad han såg, när han genom ett prisma betraktade enkla svart-vita figurer, gjorde honom begeistrad. Ty i ljusets fysik fann han en objektiv grund för konstnärernas resonemang om "komplementfärger" och polariteten mellan "varma" och "kalla" färger. När Goethes forskariver väl var väckt såg han sig om efter andra fenomen, som på liknande sätt uppenbarar färgens natur. Efter tjugo års insamlande av material utgav han Utkast till en färglära (1810). Verket, på 2000 sidor, redovisar iakttagelser och reflektioner, som inte bara omfattar fysikaliska och kemiska, utan även fysiologiska och psykologiska aspekter av fenomenet färg. Det är sålunda ett gott exempel på en tvärvetenskaplig studie. Det avsnitt som vunnit störst ryktbarhet är det som behandlar vad Goethe kallade "Sinnlich-sittliche Wirkung der Farbe", vari han tar upp frågor som: Hur upplevs färger? Vilka stämningar för de med sig? På vad sätt inverkar detta på seder och bruk för färgens användning?

Goethe sökte ständigt kontakt med den lärda världen för att få diskutera sina iakttagelser och idéer. (Han träffade bl.a. den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius och, vid ett annat tillfälle, den danske fysikern Hans Christian Örstedt, som demonstrerade för honom sin två år tidigare gjorda upptäckt av sambandet mellan elektriska och magnetiska krafter.) Varken färgläran eller de övriga vetenskapliga publikationerna mottogs emellertid med den uppskattning eller förståelse från den lärda världen, som Goethe hade hoppats på. Därtill var de antagligen alltför originella och, kan man nu efteråt konstatera, i vissa avseenden före sin tid. Bland forskare i dag finner man, allmänt sett, en mer positiv inställning till Goethes tankar om vetenskap, än vad han mötte i samtiden.

Färgläran har dock alltid tilltalat konstnärer och blivit något av en klassiker, som ständigt åter tas upp och kommer i nya utgåvor. (På norska finns Torger Holtmarks utmärkta kommenterade översättning, med tillhörande planscher och experimentmaterial.) Själv tillmätte Goethe sitt arbete med att lägga grunden för en vetenskap om färg stor vikt och framhöll på sin ålders höst, i samtal med J.P.Eckermann, att han inte ångrade att han nedlagt ett halvt livs möda på den saken. "Min färglära är lika gammal som världen och kommer i det långa loppet inte att kunna förnekas eller åsidosättas."

Han ansåg inte att naturvetenskaplig forskning skulle vara reserverad för en akademisk elit. Var och en som är nyfiken på världen och har vakna sinnen kan finna något att bidra med till det vetenskapliga bygget, framhöll han. De stora upptäckterna görs av tiden, snarare än av enskilda genier. Det är bl.a. denna Goethes tilltro till den enskilda människans förmåga, som fascinerar en nutida läsare av hans skrifter. I kraft av sin humanistiska bildning och sin konstnärliga känsla lyckas han ge oss bilden av naturforskning som en eminent mänsklig angelägenhet, ett i sann mening kulturellt projekt.

© Pehr Sällström 99-04-08 (Artikel i Dagbladet, Oslo), html 2003-04-27

DEN KULTURELLA BETYDELSEN AV GOETHES VETENSKAPLIGA FÖRFATTARSKAP

Att Johann Wolfgang von Goethe vid sidan av sitt skönlitterära författarskap även ägnade sig åt naturvetenskapligt skriftställeri omnämns i biografiska sammanhang vanligtvis endast i förbigående, trots att det faktiskt rör sig om en omfattande produktion. Orsaken torde vara att värdet av denna del av Goethes verk varit omdebatterat. Det sena artonhundratalets forskare, som arbetade i strängt positivistisk anda, såg i Goethe en svärmare, en representant för romantisk naturfilosofi, som pläderade för subjektivism i vetenskaperna.

Att detta omdöme dock icke var slutgiltigt, därom vittnar det faktum att det genom åren publicerats otaliga lärda studier, som befattar sig med olika aspekter på denna sida av Goethes rika produktion. Naturforskaren Goethe förefaller vara minst lika aktuell i dag som någonsin tillförne. Så nyligen som 1988 publicerade Dennis L. Sepper en utomordentligt vederhäftig studie av Goethes färglära och polemiken mot Newton. År 1991 kom Karl J.Finks "Goethe's history of science", vari han fäster uppmärksamheten på den historiska delen av Goethes färglära som ett mästerstycke av vetenskapshistoria. Dankmar Bosse utgav 1994 en gedigen studie över Goethes minerologiska och geologiska arbeten. Den bok jag i det följande skall upphålla mig vid: "Goethe's Conception of Knowledge and Science", utkom 1995 (Edinburgh University Press) och är författad av R.H. Stephenson, professor i tyska språket vid University of Glasgow.

Stephenson påpekar inledningsvis att han inte har syftet att argumentera för eller emot det inomvetenskapliga värdet av Goethes rön och idéer, men vill rikta intresset mot Goethes metod att skaffa sig meningsfull kunskap och hans sätt att framlägga den kunskapen. Uppfattningen om Goethe som representant för romantisk naturfilosofi visar sig vid närmare undersökning felaktig. Visserligen refererade de romantiska naturfilosoferna gärna till Goethe, men Goethe själv såg med skepsis på denna strömning. Faktum är att hans kriterier på vetenskaplighet var tämligen ortodoxa. Han kom inte med något försök till en alternativ vetenskap. I "Maximer och reflexioner", som Stephenson flitigt citerar, kan man höra såväl Galileis, som Francis Bacons och faktiskt till och med Karl Poppers röst. Man får konstatera att Goethe, i sin uppfattning om vetenskaplig metod, i mångt och mycket föregriper ett modernt synsätt. Exempelvis anser han inte vetenskapens uppgift vara sökandet efter "sanningen", utan bearbetandet av problem: "Man säger om två motsatta uppfattningar att sanningen ligger någonstans mitt emellan. På intet vis! Det är problemet som ligger däremellan, det icke skönjbara, det evigt verksamma livet... "

Vad som emellertid framför allt utmärker Goethes vetenskapssyn är att han i högre grad än vad som är vanligt bland naturvetare är medveten om det vetenskapliga projektet som del av kulturutecklingen. För honom handlade vetenskaplig innovation om att förfina och transformera det tankegods som är vår arvedel, säger Stephenson. För Goethe var det en självklarhet, att vetenskaplig omdömesgillhet förutsätter ett historiskt perspektiv. Han var strikt emot den trångsynta uppfattning som uttrycks i formlen "Förr trodde man att ..., nu vet vi att..." I perspektivet av en tretusenårig vetenskaplig tradition såg han det villkorliga och partikulära i Newtons sätt att beskriva ljusets och färgernas natur. Det var den insikten som motiverade honom att utarbeta en egen "färglära". Den innefattar bl.a. en historisk återblick. Vad Goethe ville visa med denna var att hans eget angreppssätt, långt ifrån att vara excentriskt, under så gott som hela denna tradition av västerländsk vetenskap hade varit en integrerande del av dess inre dialektik. Den marginalisering av sinnesåskådningen, som kännetecknar nya tidens vetenskap, är en beklagansvärd konsekvens av den otillbörligt stora vikt som tillerkänts analys och rationalisering. Goethes utgångspunkt var sinnesåskådningen, och den såg han ingen anledning att lämna. En naturvetenskap som systematiskt åsidosätter den kvalitativa sidan hos verkligheten kan aldrig göra anspråk på att vara del av kulturlivet. Den blir en disciplin som gör lakejtjänst åt teknologin. Som sådan har den betydelse för vår civilisation, vårt materiella välbefinnande, ekonomisk tillväxt, men inte för mer genuint kulturella strävanden (som konst, litteratur, arkitektur, etik). Goethe ville ta reda på, inte vad tanken abstrakt kan få reda på, utan vad sinnena i koordination med tanken kan utröna.

Det är alltså inte att förvåna sig över att Goethe hellre såg sig själv som en uppmärksam och kontemplativ betraktare av naturen (Naturanschauer) än som naturforskare (Naturforscher). Därvid gjorde han emellertid klar åtskillnad mellan en positiv och en negativ sida av amatörism. Å ena sidan har vi dilettanten, som utan självkritik och metodisk medvetenhet principlöst hänger sig åt det sensationella. Å andra sidan amatören i god mening, som är medveten om sina begränsningar, noggrann och hängiven i sina observationer. Han har möjlighet att bidra till vetenskapen med stoff och synpunkter. Han utbildar hos sig själv en naturåskådning, som gör honom till en utmärkt popularisator och pedagog - en viktig kulturell uppgift. Amatören är tillräckligt välinformerad för att rätt uppskatta den professionelles insatser. Inte nog med det. Han har av samma skäl även plikten att utöva kritik och framföra en avvikande uppfattning, om han anser att specialisten gör för stora anspråk ifråga om sin teoris räckvidd. En värdering av naturvetenskapernas kulturella betydelse är inte möjlig enbart med inomvetenskapliga kriterier. (Det är måhända inte märkvärdigare än att vi har konstkritik, en musikkritik och en litteraturkritik; men från det vetenskapliga etablissemangets sida värjer man sig mot varje försök till sådan kritik och avfärdar den som oinitierad och flummig - ofta är det väl dessvärre också fallet att den är det, men inte alltid. I Goethes fall, vad gäller hans kritik av det begränsade perspektivet i den newtonska teorin om ljuset och färgerna, kan konstateras att han hade rätt.) Vetenskapen, som del av vår kultur, måste avstå från totalitetsanspråk - se sig själv som ett uttryck för mänsklig strävan, inte gudomlig uppenbarelse.

Om man nu, som Goethe, vill förmedla exakta kvalitativa (estetiska) iakttagelser, då stöter man genast på problemet hur. Goethe slog sig inte till ro med att konstatera hur svårt det är att i klart konturerade begrepp fånga den kvalitativa sidan av verkligheten. Han vidtog konstruktiva åtgärder; utvecklade en stil, som vilar på och härleds från den estetiska perceptionen av naturen. Den uppskattning som stilen i Goethes vetenskapliga arbeten rönt från många kritikers sida, är välförtjänt, konstaterar Stephenson. Ett fritt, åskådligt sätt att meddela sig - icke möjlig i ett diskursivt språk, ej heller genom illustrationer - detta är den stora kulturella prestationen i Goethes naturvetenskapliga skrifter, säger han.

"Vad denna mästerliga kombination av evokativ retorik och poetisk koordination gör, är att den avslöjar det konceptuella tänkandets overkliga abstraktioner såsom grova och oprecisa, därigenom att de bringas att avteckna sig mot en livfull, sinnesrelaterad bakgrund, framtrollad inför läsarens ögon genom den estetiska diskursen."

Jag har ingen anledning att bestrida denna konklusion, men som naturvetare känner jag mig uppfordrad till en kommentar. Mina kunskaper i tyska språket har inte varit sådana att jag kunnat uppfatta de grammatikaliska finesser i Goethes unika språkbehandling som Stephenson så entusiastiskt lyfter fram. Men jag kom icke förty till en positiv värdering av hans färglära. Jag utförde de experiment han beskrev och kunde i stort sett verifiera hans resultat och instämma i hans slutsatser. För mig handlade det om innehållet. Den reservation Stephenson gör, när han säger sig icke ta ställning till de resultat och ideer som Goethe framför, är måhända en erforderlig brasklapp. Men kan man trovärdigt hävda, att Goethes metod att söka kunskap är kulturellt betydelsefull, samtidigt som man ignorerar frågan om värdet av de resultat han meddelar? Om det skulle varit så att Goethe aldrig kom fram till något av värde, vore detta ett tungt vägande argument mot den metod han använde! Värdering av Goethes naturvetenskapliga skrifter får gärna grunda sig på formen, men framför allt även på ett ställningstagande till innehållet. Det kan inte vara någon skam för en humanist att ta ett prisma i sin hand. Rentav kasta en blick genom det och konstatera att Goethe på det hela taget hade rätt i vad han sade. Svårare än så är det inte. Färgen är ett elementärt fenomen. Man måste inte vara diplomerad fysiker för att ha rätt att uttala sig om dess natur. Det var ju just det som Goethe till den akademiska elitens förtret påpekade!