Den lärde holländske kulturhistorikern Johan Huizinga  fascinerades av företeelsen lek och framlade sin tankar i boken ”Homo ludens. Vom Ursprung der Kultur im Spiel”, som utkom 1938. Den har blivit en inspirationskälla bl.a. för filosofer som funderat över konstens ursprung, och har utkommit i många upplagor (22:a uppl. 2011). Här följer en kort sammanfattning.  

Huizinga påpekar inledningsvis att lek är äldre än kultur och inte heller något för människan unikt, man finner den även hos djuren. Som genuin representant för humaniora ställer sig Huizinga skeptisk till psykologiska och biologiska försök att förklara leken. Sådana förklaringar utgår ifrån att leken sker för någonting annats skull, som träning inför vuxenlivet eller att gagna artens överlevnad. Man har inte tillfyllest uppmärksammat leken i dess estetiskt förankrade egenart. Den primära kvaliteten lek har man, med sina förmenta ”förklaringar”, egentligen icke kommit åt. Den undandrar sig kategorin ”orsak-verkan”. Naturen ha skänkt oss detta fenomen, lek, med dess spänning, dess glädje, dess skämtsamhet. Det yttersta momentet, själva vitsen med leken, motstår varje analys, varje logisk tolkning, säger han.

Lek är sålunda en primär livskategori. Har inte med rationalitet och förnuft att göra; förekomsten av spel och lek är inte knuten till någon viss kulturnivå, eller form av världsåskådning. Jämsides med Homo sapiens (den tänkande människan) har man ofta påpekat betydelsen av Homo Faber (den tillverkande människan). Huizinga riktar uppmärksamheten mot ytterligare en fundamental aspekt av människans väsen:  Homo ludens, den lekande eller spelande människan. Och han motiverar detta med ett djärvt konstaterande: ”Spel är icke materia, vad det så än består av. Endast genom inflöde av något som upphäver den absoluta determinismen blir företeelsen spel möjlig, tänkbar och begriplig. Spelets existens bekräftar åter och åter, och det i högsta grad, den över-logiska karaktären hos vår situation i kosmos.”

Spel som kulturfaktor

Om man tittar på spelets funktion i kulturen – överallt framträder spelet som en bestämd kvalitet i handlandet, som skiljer sig från ”vanliga livet”. Det handlar om ett speciellt sätt att göra verkligheten till bild (Gebild), genom att omsätta den i former hos det levande rörliga livet – och det gäller att förstå dessa bilder, för att i sin tur förstå spel som en faktor i kulturlivet. 

Kulturperioder ”sub specie ludi”

Allt mänskligt samröre är redan genomvävt av spel.  Kulturer spelades, i sina ursprungliga faser. De utvecklade sig i spel och som spel.

Medeltidens liv är fyllt av spel. En regelrätt kulturskapande funktion har visserligen de former av spel som då förekommer i de flesta fall inte längre. Mycket av kulturen var redan ett arv från antiken.

Även renässansens andliga hållning är spel. Denna epoks på samma gång förfinade och samtidigt friska och kraftiga strävan efter den ädla och sköna formen är kultur som spel.

Till och med romantiken föds i och ur spel. På artonhundratalet, däremot, dominerar allvaret – spelets motsats. Då härskar ett nyktert, prosaiskt nyttighetsbegrepp och ett borgerligt välfärdsideal. Sedan kommer den industriella omvälvningen och för med sig en idolisering av arbete och produktion. Det leder till att kulturen allmänt blir mer allvarsam – alltså i ringare grad än under tidigare epoker ”spelad”.

Karakterisering av spelet/leken

I dagligt tal står spel som motsats till allvar. Men spelet har likväl sitt eget allvar, som inte behöver vara praktiska livets allvar. Spel är inte komiskt, vare sig för den som spelar eller för åskådaren. Men det kan vara humoristiskt. Mångahanda och täta band förbinder också spel med skönhet.

Med avseende på formen kan man sammanfattningsvis kalla spelet en fri handling, som upplevs som ”icke så menad” och stående utanför det sedvanliga livet, och som trots det kan lägga helt beslag på spelaren;  vidare inte är knuten till något materiellt intresse och med vilket ingen nyttighet förvärvas; som tilldrar sig inom en för ändamålet bestämd tid och ett för ändamålet bestämt rum; som på ordnat vis fortlöper enligt bestämda regler och framkallar gemenskapsband; som gärna omger sig med hemlighetsfullhet eller genom förklädnad utmärker sig som varande annorlunda än den vanliga världen.

Ännu mer koncist formulerar Huizinga längre fram i boken en definition av ”spel” som lyder så här:

Spel är en frivillig handling eller sysselsättning, som förrättas inom vissa fastlagda gränser av tid och rum efter frivilligt accepterade men obetingligt bindande regler. Som har sitt mål i sig självt och beledsagas av en känsla av spänning och glädje och ett medvetande om att det rör sig om något som är anorlunda än det vanliga livet. 

Utförligare:

(1) Allt spel är först och främst ett fritt handlande. Ett spel till vilket man befalls är icke längre spel.  Redan genom denna karaktär av frihet skiljer sig spelet från förloppet av en naturprocess. Barnet och djuret leker emedan de finner nöje däri – och i det ligger deras frihet. För den vuxne hör spel och lekar till livets överflöd; de åläggs inte av fysisk nödvändighet och än mindre av etisk plikt. De är ingen arbetsuppgift. De spelas på ”fritiden”.  Endast sekundärt, när spelet blir kulturfunktion, träder begreppen måste, uppgift och plikt i förbindelse med det. Sålunda: ett primärt kännetecken för spelet är att det är fritt, det är frihet.

(2) Spel hör inte till det ”vanliga” eller ”verkliga” livet.  Snarare är det ju så att man träder ut ur detta, för en stund. Spelet står utanför de processer som innebär ett omedelbart tillfredsställande av nödvändigheter och begär. Det innebär rekreation, återhämtning.  Och blir gärna en regelbundet återkommande omväxling. Gör sig oumbärligt som kulturfunktion.

(3) Avskildhet och begränsning utgör dess tredje kännetecken. Det utspelar sig inom bestämda ramar i tid och rum. Det ha sitt förlopp och sin mening i sig självt. Spelet ”utspelar sig”. Så länge det är i gång råder rörelse, ett uppåt och nedåt, en omväxling, en bestämd ordningsföljd, förknippande och lösande. Det är ävenledes upprepbart, vilket är en väsentlig egenskap hos spelet.

(4) Spelrörelsen kräver ett spelrum, en spelplats, som kan vara materiell eller ideell, avsiktligt eller på naturligt sätt redan given. Arenan, spelbordet, ett tempels trollkrets, teaterscenen, filmduken, domstolen – till form och funktion är de alla spelplatser, där bestämda regler gäller. Tillfälliga världar inom den vanliga världen.

(5) På spelplatsen härskar en egen och obetingad ordning.  Spelet skapar ordning – ja, det är ordning. I den ofullkomliga världen och det förvirrade livet förverkligar det en tillfällig, begränsad fullkomlighet. Denna ordning krävs, eftersom minsta avvikelse fördärvar spelet, tar ifrån det dess karaktär. Spelet får genom sin ordning skönhet. Fylls av rytm och harmoni.

(6) Det finns även ett spänningsmoment, som kan ha en viktig roll. Det handlar om ovisshet, chanstagande. Med en viss anspänning måste något lyckas.

Konstens spelformer

Musik och spel.  Spelet, sade vi, ligger utanför det praktiska livets förnuftighet, utanför sfären av  nödtvång och nytta. Detta gör också det musikaliska uttrycket och den musikaliska formen. Spelet har sin giltighet utanför förnuftets, pliktens och sanningens normer. Detsamma gäller musiken. Dess formers giltighet ligger bortom logiska begrepp och bortom den synliga eller gripbara gestalten. Rytm och harmoni är i samma mening faktorer i musiken och i spelet.  Även dans är rena rama spelet.

De plastiska konsterna. Vad beträffar de bildande konsterna är förbindelsen med spel mindre tydligt. Det finns ju en grundläggande skillnad mellan de båda gebiten av estetisk produktion och varseblivning.

De musiska konsterna är handling och njutes som handling vid varje utförande på nytt.

Den bildande konsten är bunden vid materien (stoffet) och de begränsade formmöjligheter detta erbjuder. Kan inte spela lika fritt som den i det eteriska rummet svävande musiken och poesin. Dansen är ett gränsfall:  beroende av kroppen.

Byggmästaren, bildhuggaren, målaren, tecknaren, fastlägger sin estetiska impuls i materien, genom flitigt och långvarigt arbete. Verket blir bestående.  Konstverket utövar sin verkan orörligt och stumt. Här tycks faktorn spel egentligen icke ha någon plats.

Gadamers generalisering

Här kommer Hans-Georg Gadamer in i bilden. I inledningskapitlet till ”Wahrheit und Methode” (1960), där han vill klargöra konstverkets ontologi, har han en betraktelse över ”Kunst als Spiel” (konst som lek eller spel) och anknyter till Huizinga. Han betonar dock särskilt, att det inte är den skapande processen, aktiviteten att utföra konst, som kan ses som en form av lek, utan det är själva konstverket som är lek/spel.  Konstverkets driver sitt spel med oss åskådare och åhörare. Vi dras in i och blir delaktiga i spelet.  

Som bekant är Gadamer inte villig att göra principiell åtskillnad mellan olika konstarter. Bildkonst är spel. Likaväl som dans är spel. Att danskonsten har sitt upphov i lek och spel kan man förstå. Men hurså är även bildkonst lek? Huzinga såg, som vi just hört, en svårighet här. Men Gadamer går längre och svarar: Att med sin uppmärksamhet ge sig in i ett konstverk är som att delta i en lek, spela med i ett spel, som konstverket inbjuder till. Bildkonstverket sätter sig förstås inte bokstavligen i rörelse – alltså inte tavlan, det fysiska objektet. Men bilden, det man ser, är något annat. Den engagerar det varseblivande medvetandet att spela med. Ett spel, som består i att återuppväcka verket, lyfta fram det till synlighet, göra sig införstådd med det, hitta dess intention, dess hermeneutiska identitet, dess unika regelsystem, med hjälp av den förmåga till medskapande vi alla har. Varje konstverk för liksom med sig sin egen värld och sin egen tid.

Och detta är möjligt just för att verket inte är givet, statiskt, oberörbart, utan inbjuder åskådaren till kontakt, till att bli medspelare för en stund. Det är, som man också säger, inte "färdigt", inte entydigt, utan kan uppfattas och avläsas på mångahanda vis. Den alltför färdiga bilden, den som har ett identifierbart budskap, den hos vilken man ser vad den föreställer, det är just icke bildkonst.

Mer om Gadamer => O

Pehr Sällström, 10 mars 2013  

TILLBAKS