Vad är det typiska för palett-grafik?

Jag tror det enklaste sättet att förklara vad palett-grafiken går ut på, är genom att jämföra med musik. Traditionellt arbetar en bildkonstnär och en komponist på helt olika sätt. Bildkonstnären målar sin bild och när den är "klar" är denna målning detsamma som konstverket. Komponisten skriver en komposition; musikverket föreligger i form av ett partitur, som för att bli klingande musik måste interpreteras och spelas av musiker på musikinstrument.

Man kan säga att skapandet av ett musikverk sker i två tydligt åtskilda steg:

1. kompositionen skapas och nedtecknas med notskrift - därtill fogas ev. anvisningar för instrumentation och interpretation

2. kompositionen framförs i klingande form - av professionella musiker eller eventuellt på elektroakustisk väg.

Att ett musikverk föreligger i två former - dels som partitur, dels som akustiskt skeende - ger intressanta möjligheter. En och samma komposition kan transponeras till olika tonarter; den kan spelas i olika tonlägen och tempi, samt på olika instrument, vilka dessutom trakteras på varierande sätt alltefter exekutörens temperament. Kompositionen kan alltså låta på mycket varierande vis. I någon (och vedertagen! ) mening är det dock hela tiden ett och samma musikverk.

Traditionellt arbetar inte en bildkonstnär så. Konstverket består inte av en anvisning till någon annan som har till uppgift att måla upp det för visning. Men om en konstnär önskar använda en elektronisk bildskärm för att visa sina bilder, då är han i ungefär samma situation som komponisten. (I synnerhet den komponist som föredrar att använda sig av elektroakustisk teknik för att framföra sina verk. T.ex. översätta kompositionen till en midifil, som kan spelas upp med hjälp av en synthesizer.)

Den koloristiskt intresserade bildkonstnären skulle med andra ord kunna ägna sig åt att "skriva" färgkompositioner, som kan transponeras till olika "färgtonarter" och som kan presenteras på bildskärmar och se olika ut alltefter hur den dator som styr bildskärmen "interpreterar" kompositionen. (Jag tänker mig att färgkomposi-tionen består i hur färgerna fördelas över bildytan, i analogi till hur den musikaliska kompositionen beskriver hur tonerna fördelas över tiden. Jämför t.ex. vissa av Nils Kölares bilder.)

Komponisten börjar med att bestämma sig för ett tonförråd, han vill arbeta med. Det kan vara en pentatonisk skala, det kan vara en C-dur-skala, det kan vara en tolvtonskala. Tonerna i tonförrådet representeras av noter och vilken ton som en not representerar beror på var den placeras på eller mellan de fem linjerna i notskriften. Poängen är att om två noter ( i en melodi t.ex.) sitter på samma linje så betyder det "samma ton". Genom detta, att samma toner kommer tillbaks under musikstyckets gång, skapas korrespondenser över tid, som gör kompositionen till en strukturerad helhet.

I palett-grafiken är paletten motsvarigheten till tonförrådet. Man utväljer ett begränsat antal färger, i vilka bilden komponeras. Poängen är, liksom i musikverket, att en och samma färg återfinns på olika ställen i bilden, så att det skapas mönster, rytm, regelbundenhet, sammanhang i bilden.

I den komponerande bilden är färgerna bara identifierade - de är tilldelade bestämda namn, eller helt enkelt numrerade - men de har ännu ingen optisk existens (de syns inte) utan finns bara "på pappret". Framförandet av kompositionen består i att man tilldelar varje färg ett visuellt färgvärde.

Detta öppnar en intressant möjlighet: Man kan hålla kompositionen konstant, men roa sig med att transponera den på mångahanda sätt: man kan låta färgerna röra sig i färgrymden om varandra och på så sätt generera skiftande figurationer, skapa illusionen av rörelse i bilden, låta dagrar och skuggor fara fram över bilden etc.

Samtidigt blir det förstås något väldigt strikt, formaliserat, över dessa färgkompositioner. Det kan kännas svårt för det konstnärstemperament som vant sig vid att arbeta fortlöpande, punkt för punkt, med att anbringa färger på duken. (Liksom det i musikhistorien säkerligen innebar en för många outhärdlig formalisering av musicerandet, när notskriften på 1000-talet infördes av ambitiösa musikpedagoger och körledare. Ännu i dag finns musiker som föredrar att musicera på gehör och inte "efter noter".)

Den som arbetar med textil design eller design av tapeter är dock van vid denna metod, att framställa ett mönster som kan förverkligas i diverse färgsammanställningar och tonlägen.

Några förtydliganden

När färgerna i en bild med tillhörande palett varieras, sker det inte så som man som målare är van vid, nämligen på varje liten fläck i taget - här är varje färg potentiellt närvarande överallt på bildytan och kan varieras simultant i alla sina definierade förekomster.

Man kan tycka att det är en alltför stor begränsning att arbeta med en palett med högst 256 färger. Men betänk då, att en konsertflygel har 84 tangenter. I termer av de 84 tonerna har all pianomusik skapats! Kort sagt: 256 färgers palett är nog och mer än nog. Ingen har tålamod att exakt välja och stämma av så många färger mot varandra till en perfekt sammanhållen, balanserad komposition. (Bara att stämma av 16 färger till en balanserad färgkrets kan man hålla på i timmar med utan att bli nöjd!) Det sägs att en äkta orientalisk matta är komponerad i högst sju, åtta färger.

Observera alltså, att 256 färgers palett inte innebär att man bara har 256 visuella färger till förfogande. Man har fortfarande uppemot 17 miljoner färgvärden (rgb-kombinationer) att välja på, för var och en av de 256 färgerna i paletten!

Det är bara det, att själva färgkompositionen är ett arrangemang av högst 256 färger på bildytan.

Observera också att ingenting hindrar att två skilda färger har samma visuella färgvärde (=position i färgrymden), dvs ser exakt lika ut. Det är det som gör att drastiska omslag figurativt kan uppträda, när man varierar en färgs position i färgrymden.

Anm. När man med standardalgoritmer behandlar digitalt lagrade bilder så kan det ibland råka uppstå intrikata och färggranna mönster. De kan vara överraskande vackra och fängslande att titta på. Ett exempel ges av det lilla programmet KALEJDO, som genererar en som det verkar outtömlig serie av mandalaliknande mönster i 16 färger.

Om färgernas uppträdandesätt på bildskärmen

Hos en bild, målad med oljefärger, pastellkritor etc. upplevs färgerna inte bara som ljus och kulör utan som påtaglig substans. Färgmaterialen förmedlar till de visuella färgerna konkretion, närvaro och permanens. Man kan med ögat ta på dem, smaka dem. På en elektronisk bildskärm är färgytorna homogena, texturlösa, därigenom mer renodlat lysande, substanslösa, svävande till sin karaktär. De uppträder som "fältfärger", likt den klarblå himlen. Enligt perceptionsforskningens rön är det i detta uppträdandesätt som färgen har sin största frihet, dvs som kontrasteffekter, djupeffekter och andra former av interaktioner mellan färgfälten i en bild lättast uppträder. (G.J. von Allesch kallar det "die Aesthetische Erscheinungsweise der Farben"; han refereras av Wolfgang Schöne i dennes bok över ljuset i måleriet, som bl.a. behandlar det medeltida glasmåleriet.)

Om fotografiskt inscannade bilder

Vill man med hjälp av datorprogram variera färgerna i en fotografiskt överförd bild, så erbjuder detta vissa rent principiella hinder. Svårigheten är att i en färgkomposition har man ett bestämt antal färger som bildar kompositionen. Men hur många färger finns det i ett färgfotografi, eller i en oljemålning eller en akvarell? Inget bestämt antal! Antalet färger är ingenting "givet". Först när man analyserar bilden och beskriver den, tar man ställning till den frågan och fastställer ett visst antal (som alltså är relativt i förhållande till hur man uppfattar bilden och konstnärens bakomliggande intention.) Som sagt, en orientalisk matta kan vara komponerad i sex färger, men var och en av dessa sex färger kanske förekommer i varierande nyanser och man kan alternativt säga att varje nyans är en färg för sig och då blir det massor av färger. Men det handlar då inte om färger i kompositionen, utan om färgskiftningar i det visuella förverkligandet av kompositionen. På samma sätt är det förstås med måleri - även om Piet Mondrian i vissa målningar bara säger sig komponera i fem färger: gult, blått, rött, svart och grått, så kan man varsebli skiftningar av dessa fem, alltefter vilket fält det sitter på och hur målningen är utförd.

På samma sätt som akustiskt klingande toner har både klangfärg och vibrato, som ger karaktär och liv åt tonen, så har ett färgfält i en färgkomposition, som målats upp, åtskilligt av skiftningar i nyansen; ett slags "vibrato" som ger liv åt färgen. Problemet med en elektronisk bildskärm är att den inte har det. Eftersom den är gjord för reproduktionsändamål, är den i möjligaste mån helt homogen och neutral. Finns det skiftningar på färgfält, uppsatta med samma färg, så är det snarast fel på skärmen eller drivningen av den. Vill man ha textur på färgfälten - för att ge dem lite mer "liv" - så får man lägga till den, artificiellt. Dvs den måste i så fall också komponeras.

Man kan säga, att i en bild (liksom i ett musikstycke) finns det dels en semantisk information, som förmedlas av den strukturella uppbyggnaden, dels finns en estetisk (sinnlig) information, som har att göra med själva mediet och dess egenskaper. I en oljemålning, akvarell etc. är den estetiska informationen inte formaliserad (utan ger sig genom själva tekniken, målarmaterialet, penseln och penselföringen, duken, pappret etc.). Men i palett-grafiken på en datorbildskärm måste även den estetiska informationen vara formaliserad.

Jo, men, invänder någon, man kan ju scanna in en liten skiss eller målning, och få upp den på bildskärmen. Då får man ju automatisk med texturen som finns i förlagan. Sant, men då rör det om en reproduktion. Datorn används för att åstadkomma och visa upp en reproduktion av en bild som är gjord på annat sätt än med dator. Även om det nu skulle vara så, att den inscannade bilden är en på ett papper uppmålad färgkomposition, så finns inte i den inscannade bildinformationen någon uppgift om paletten, som ligger till grund för kompositionen. Man måste ur den inscannade bilden försöka "vaska fram" en rimlig palett. Det finns inte någon automatisk procedur som kan klara av att göra det, på ett estetiskt relevant sätt, så det kan ha sina svårigheter. Man måste i vilket fall färdigställa kompositionen på den i datorn intagna bilden. Ett sätt är genom att successivt förgrova färgskalorna. Om man har scannat in bilden och lagrat den med 24-bits per pixel, betyder det att man har 8 bits, dvs 256 nivåer, för vardera r,g,b. Minskar man det till 12 bits, så innebär det i stället 16 nivåer för vardera r,g,b. (Minskar man till 8 bits per pixel, kan man exempelvis ha 16 nivåer för grönt och 4 nivåer vardera för rött och blått.) Man kan se det som att man rensar bort "brus" och stiliserar bilden, gör den s.a.s. kliniskt ren. På så sätt kan man få bilden formellt uppbyggd av mindre än 256 diskreta färger. Men den är fortfarande inte medvetet komponerad som det, om man inte särskilt vinnlagt sig om att det skall vara så. Därför ser en sådan automatisk, global (dvs över hela bildytan på enahanda sätt genomförd) reduktion vanligtvis oacceptabelt torftig ut.

Naturligtvis kan man tänka sig att utgå från en reproduktion och genom att manipulera den på olika sätt göra om den till ett originalkonstverk. Det finns en hel del datorgrafik, som tillverkats på det viset. Resultatet kan vara nog så spektakulärt. I så fall har man vanligtvis avstått från att ha exakt kontroll över de enskilda färgerna - de blir som de blir genom den elektro-optiska reproduktionsprocessen. (Det enda man kan göra är att ändra färgbalansen i bilden som helhet eller, alternativt, gå in och ändra på färgen i varje enskild pixel, vilket är mödosamt och tidsödande.) Det vanligaste är väl att man nöjer sig med att bygga datorgrafiska bilder som mer eller mindre raffinerade collage.

En inscannad bild innehåller, som sagt, ingen information om hur bilden var tänkt, som färgkomposition. Vilka fält som avsetts ha samma färg och vilka icke. Om man tänker sig för, kan man dock göra förlagan, som scannas in, sådan att den bild som uppkommer efter automatisk reduktion från 24 bits till 8 bits bild blir användbar som utgångspunkt för en palett-grafisk bild, som sedan kan transponeras på valfritt sätt i program av typ PALVARY. (Ett tips: Programmet "palvary" läser bilder i pcx-format. Spara därför först den inscannade 24 bits bilden som 256 färgers bitmappad bild. Sätt därefter upp den bilden och spara den i sin tur som pcx-fil.)

Tekniskt fungerar "palvary" genom att variera r,g,b-koden i paletten, i stället för att göra om bilden. En fördel med detta är bl.a. att det går avsevärt mycket fortare.

Litteraturhänvisningar

Pehr Sällström: "Färglära på datorn", Kosmos förlag 1998

Pehr Sällström: "Tecken att tänka med". Carlssons 1991 (Spec. avsnittet om musikens notskrift)

Pehr Sällström: "Teknik, konst och silhuettklipp". I B.Göranzon ed. "Den inre bilden", Carlssons 1988

J.W. von Goethe: "Om antalet färger" (1805), finns i "Goethes färglära", Kosmos förlag 1976

Wolfgang Schöne: "Ueber das Licht in der Malerei" , Berlin 1954 (4.e uppl. 1977)