POLARISATIONSFÄRGER

Polarisationsfärger frambringas med hjälp av dubbelbrytande material (t.ex. plastfolie) placerat mellan två skivor av ett material som försätter ljuset i planpolariserat tillstånd ("Polaroid"). När polaroid-skivorna vrids i förhållande till varandra ändras färgerna. Vid ett kvarts varvs vridning slår de över i sina respektive komplementfärger (se figuren ovan!)

Bilden är hämtad från det lilla programmet SHOW som du kan ladda hem och köra på PC. (Det är bara tänkt som en illustration. Man skall naturligtvis helst utföra experimentet i verkligheten!)

Det dubbelbrytande materialet är i denna illustration tänkt att vara ett antal kvadrater av cellofan, med allt mindre storlek, lagda på varandra. Syftet är att demonstrera den inverkan som tjockleken på det dubbelbrytande materialet har. Liten tjocklek ger endast variation av ljushet, vid ökande tjocklek får man först blått och gult, därefter även purpur och grönt. Vid ännu större tjocklek avklingar fenomenet i alltmer gråaktiga omväxlande purpur och gröna toner.

Färgerna är klara och man kan med diverse arrangemang av dubbelbrytande material få fram mycket dekorativa effekter. Många konstnärer har fascinerats av möjligheterna att arbeta på detta sätt med färg utan att använda pigment. Framför allt kan nämnas Eric H. Olson och hans subtila Optochromier.

Den fysikaliska förklaringen till fenomenet är en smula komplicerad men mycket intressant. Man dyker rätt ner på mötespunkten mellan klassisk fysik (är ljuset vågrörelse eller ström av partiklar eller fundamentalt stokastiskt fenomen?) och kvantmekaniken med dess svårtolkade holistiska karaktär. Men den utläggningen får anstå så länge.

TILLBAKA TILL FÄRGLÄRA