VIDEOPROJEKT 
Möjligheten att videofilma demonstrationer av vissa färgfenomen har länge lekt mig i hågen. I första vändan för att se om färgåtergivningen på vanligt DV-format är tillräckligt bra för att det skall vara meningsfullt.
Första försöket gjorde jag med de prismatiska fenomenen. De är i princip av två slag:
(1) Att filma genom ett prisma (motsvarande att
blicka genom ett prisma). Goethe kallade detta de
"subjektiva" försöken och beskrev utförligt en serie
sådana försök i sin skrift "Beiträge zur Optik"
(1790). Att göra en video-version av "Beiträge" var
min första ambition och jag har kommit en bit på väg med det.
Se min video-presentation av Goethes
prismaförsök på
Youtube
samt allmänt om prismatic spectra
(2) Att filma optiska arrangemang med ett
ljusflöde som bryts genom ett prisma etc. Det kan räcka med att
ställa ett prisma i solen och filma reflexen på en vit kartong
det står på, eller de brokiga solkatterna på väggen i rummet.
Men det finns ett mer sofistikerat försök, som vore värt att
försöka filma. Nämligen frambringandet av "monokromatiska mörkerstrålar" med hjälp av spegelspalter. Det är en optisk
uppställning, som jag för många år sedan byggde och
utprovade, under min tid på Fysikum. Jag plockade fram
materielen och monterade upp den på nytt. Utprovade optimala
exponeringsvillkor etc. Så småningom växte en berättelse
fram. Det centrala försöket kompletterades med en demonstration
av Newtons framställning av monokromatiska ljusstrålar samt en
inledning, där den viktiga komplementariteten mellan ljus och
mörker presenteras.
Eftersom filmen väckte intresse bland
forskarkollegor och konstnärsvänner fanns anledning göra en produktion på DVD. Den film, med
tillhörande förklaring, som blev resultatet, beskrivs på min
internationella sajt => 
... Finns numera även att se på Youtube Purpurstrålens hemlighet
Nyligen har jag färdigställt en "videoessä" över Genomskinlighet och vithet. Den finns att beskåda på Youtube eller läsas som websida (finns även för nedladdning som pdf )
Intressant vore att göra en film om vad jag uppfattar som ett av färglärans mest fascinerande fenomen, nämligen hur färgade ytor "samtalar" med varandra. Samt, anknytande därtill, skuggfärgfenomen.
Begreppet "färgblandning" får jag
ofta frågor om. En film om det skulle säkert ha pedagogiskt värde (jfr. min uppsats om detta
begrepp => )
Rörelseperception
Ett annat videoprojekt gäller den gåtfulla skillnaden mellan rörlig bild och stillbild. Att med fast kamera filma t.ex. en landskapsvy kan ge en sekvens som ytligt sett är helt lik en stillbild av samma vy. Men små, små rörelser i bilden skapar likväl ett slags "liv", en oro, som ger närvarokänsla. En verklig stillbild är radikalt annorlunda. Den är på annat sätt ett historiskt dokument, har något av förgångenhet över sig och väcker därmed nostalgi.
Från den perceptionspsykologiska forskningen vet vi f.ö. att det är stor skillnad mellan perception av form, färg, figurer och perception av rörelse (och därmed av rörlig bild).
För att utforska detta har jag gjort några sekvenser som börjar med rörlig bild men successivt (helst omärkligt) stelnar till en stillbild, där verkligen inget som helst rörligt objekt längre finns. I vilket ögonblick upplever man "förvandlingen"? Hur länge lever medvetandet kvar i det rörliga, innan det plötsligt "upptäcker" att det inte längre är rörlig bild?
De "små" rörelserna är i detta fall de oroliga spegelbilderna på vattenytan i förgrunden, glittret bortom näckrosbladen samt det långsamma, nästan omärkliga, framglidandet av de ljusa stråken på vattnet längre bort på denna romantiskt disinsvepta sjö. Även lite fågelkvitter hör till det som ger "liv" åt situationen. Utan rörelse inget ljud - ljud alstras alltid av rörelse. Rörlig bild och ljud hör perceptuellt samman. Så först vid övergången till stillbild infinner sig också den absoluta tystnaden.
Jag inspirerades till denna studie av en med rätta berömd scen i Theo Angelopoulos' film "Storkens dröjande steg", där floden (som skiljer brud och brudgum och deras respektive följen åt) har detta nästa omärkliga glittrande, rinnande liv, som väsentligt bidrar till scenbildens stämning.
De mönster och texturer som uppstår på en vattenyta, när det nästan inte blåser, är oändligt mångskiftande. Ett intressant projekt är att "samla" på sådana (användbara som bakgrund till texter m.m. i filmer) och se och jämföra med algoritmiska texturer och rörelsemönster, skapade med fraktalgeometri och desslikes. Finns det något oefterhärmligt i de naturliga mönstren?
ETT ANTAL TENTATIVA VIDEO-SEKVENSER FRÅN ÅREN 2007-2008 VISAS HÄR =>WOW!