Palettgrafik

Palettgrafikens finesser

Att ställa in bildskärmen på "256-färger" (dvs 8 bitar per pixel) är numera helt out-of-date. Man väljer "True color" (24 bitar per pixel), för man vill såklart ha obegränsat antal färgnyanser till förfogande!

Men att tro, att "8 bits per pixel" betyder att man bara skulle ha 256 färger till förfogande, är ett missförstånd. Man har faktiskt lika många färger till förfogande som vid "24 bits grafik". Alltså drygt 16 miljoner nyanser. I SuperVGA-grafiken innebär nämligen inställningen "8-bits per pixel" palettgrafik.

Vad är palettgrafik?

Vad som gör att man ser figurer och mönster på bildskärmen är att grupper av pixlar tilldelas skilda färger. Vilka färger det är spelar ingen roll för själva konfigurationen. Ett och samma mönster kan framställas i oändligt många färgkombinationer. Alltså: Mönstret och dess komponenter (grupper av pixlar) är en sak - de färgvärden (rgb-kod) som komponenterna tilldelas är en annan sak. Det första lagras i bildminnet, det andra i den s.k. paletten.

Konfigurationen på bildytan byggs med hjälp av högst 256 skilda "färger" (egentligen färgnamn), men var och en av dessa "färger" kan i paletten tilldelas vilken som helst av RGB-systemets 16 miljoner möjliga nyanser. Och denna tilldelning är ingalunda något en gång för alla givet. Paletten kan snabbt och lätt ändras under körningens gång. En figur kan ändra färg (dvs "flytta sig i färgrymden") lika lätt som den kan flytta sig på bildytan. Så i ett interaktivt program betyder 8-bits-grafiken ingen märkbar begränsning i mängden färger man kan laborera med. (I synnerhet inte om man arbetar med s.k. 8bits DAC.)

Fördelen med palettgrafiken är bl.a. snabbheten. Det går förstås oerhört mycket snabbare att ändra färgkoden i en enda position i paletten än att rita om bilden, dvs ändra färgkoden i alla registerpositionerna för de tusentals pixlar som bildar den figur vars färg skall ändras. Dessutom är tidsåtgången oberoende av upplösningen, till skillnad från i "True Color" (osofistikerad 24-bitsgrafik).

Ett annorlunda färgbegrepp

Säkert var det väl så att palettgrafiken en gång uppfanns som ett listigt sätt att klara sig med den tidens relativt små bildminnen och långsamma processorer, jämfört med dagens. För det ändamålet behövs den inte längre. Likväl är den fortfarande intressant, för den innebär logiskt sett ett annorlunda färgbegrepp än det sedvanliga.

Vi är vana vid att uppfatta färgen hos ett föremål (eller en figur på bildskärmen) som något konstant, något som hör till figuren och ger den dess identitet. Däremot uppfattar vi inte figurens plats på bildytan som en egenskap. Presenterar man en bild med en likadan konfiguration av pixlar på ett annat ställe på ytan, uppfattar man det som att figuren har flyttat sig. Ändrar man i stället i paletten så uppträder figuren med en ny färg. Det kan upplevas som förvirrande eller överraskande. Men inte heller i detta fall behöver vi uppfatta det som att det uppträder en ny figur, utan vi kan i stället se det som att "figurens färg" har ändrats, dvs figuren har flyttat sig i färgrymden.

Vad vi i praktiken menar med "en färg" är alltså inte bara en position i den abstrakta färgrymden, utan innefattar också en bärare av färgen, något som "har" färgen. Den tanken har jag utvecklat i en tidigare uppsats, som bifogas.

ÅTER TILL TEXTER OM FÄRG / STARTSIDAN

hänvisning till dac8.htm, palettgr2.htm