FÄRGLÄRAN

Vi talade om färgläran, och om att vissa tyska professorer alltjämt framhärdar med att varna sina elever för denna, som vore den en stor villfarelse. »Det gör mig bara ont om mången god elev«, sade Goethe, »mig själv kan det vara alldeles likgiltigt, ty min färglära är lika gammal som världen och kommer i längden inte att kunna förnekas och åsidosättas. «

Så rapporterar den trogne Johann Peter Eckermann från ett samtal med Goethe, fredagen den 18 mars 1831. Diktaren var då 81 år och hade sysselsatt sig med »det sköna kapitlet färglära« under femtio års tid.

Betydelsen och trovärdigheten hos Goethes färglära har genom tiderna flitigt debatterats - de kritiska rösterna har varit många - men man kan konstatera att färgläran i dag tas emot med större uppskattning och förståelse än någonsin tidigare.

För inte så länge sedan träffade jag Henrik Boethius, som undervisar vid Konst- akademien i Köpenhamn. Han berättade att han använde Göethes färglära i sin undervisning och ansåg utan tvekan att denna var den enda tänkbara »läroboken« att använda i en konstutbildning.

Varför? Jo, menade Henrik, därför att den är odogmatisk, inte upplevs som en tvångströja eller något slags regelsystem, utan tvärtom inbjuder till ett fritt skapande med färg. Den handlar först och främst om att lära sig se, att utveckla en sensibilitet för färg.

Nu kan visserligen den som så vill utan större svårighet hitta uttalanden i Goethes »Utkast till en färglära« som förefaller nog så dogmatiska, alltefter i vilken anda man läser den. Men faktum är att jag under årens lopp träffat flera konstnärer som entusiastiskt sagt sig vara inspirerade av Goethes färglära, utan att jag, för min del, vare sig kunnat se någon nämnvärd likhet mellan deras respektive alster eller kunnat spåra det förmenta inflytandet av Goethes tänkesätt. Vilket visar att de i vart fall inte uppfattat den dogmatiskt!

Vad är då det särskilda med Goethes färglära?
... min färglära är lika gammal som världen – meineFarbenlehre ist so alt wie die Welt ... Det är ett stiligt uttalande. Men vad menade Goethe? Hur gammal är världen? Vad avses med »världen « ?

Nåväl, världen, det är människans värld - den värld där vi lever och dör, där vi gör oss hemmastadda, där vi är verksamma. Världen är allt detta som vi ser, hör, känner lukten av, kan ta på. Detta, som vi ger namn och som därigenom kan bli till ett »något« för oss. Det är den värld, där det finns sol och himmel, vatten, träd, blommor, fåglar - ja, förstås även stolar och bord, bilar, flygplan. Kort sagt verkligheten. Eller » sinnevärlden «, om man så vill.

Så uppfattad är världen förstås lika gammal som människan. Varken mer eller mindre. Eftersom det är vår värld. Och lika gammal är i så fall också färgen, som ju hör till tingens synlighet, den dräkt i vilken världen framträder för oss. Men Goethe gör gällande att även färgläran, alltså vår kunskap om färgen, är så gammal. Ty för honom var färglära detsamma som det som färgen utsäger om sig själv.

Lyssna på följande aforistiska uttalande, som återfinns i Wilhelm Meisters läroår:

Det högsta skulle vara att begripa att fakta redan är teori. Himlens blå uppenbarar kromatikens huvudsats för oss. Man skall inte söka något bakom fenomenen, de är i sig själva läran.

Eller det här:

Det är sann symbolik, när det särskilda får representera det allmänna, inte som dröm och skugga, utan som levande, ögonblicklig uppenbarelse av det outforskbara.

För att komma därhän i sitt sökande efter kunskap, att färgfenomenen själva blir till teori, måste man utveckla sitt seende. Man måste uppodla ett sinne för färgen, som gör att fenomenen får denna »djupdimension«, denna kraft att kunna symbolisera.

Den som har ett fenomen inför ögonen, tänker ofta på det och dess konsekvenser; den som bara hör talas om det, tänker inte alls.

Människan känner sig själv bara i den utsträckning hon känner världen, vilken hon bara blir varse inom sig och sig själv bara i den. Varje nytt föremål öppnar, om man noga iakttar det, ett nytt sinnesorgan hos oss.

Goethe uppmanar oss att om och om igen återvända till fenomen, för att korrigera våra teorier, men också för att hämta inspiration, entusiasmeras, få nya ideer.

För honom gällde det att upprätta färgen, ge den hemortsrätt i världen - som ett väsen bland andra väsen. Med andra ord, etablera dess objektiva existens. Först i och med att färgen görs till en särskild ontologisk domän blir den något man kan förhålla sig till, dela med andra, forska om etcetera. Man kommer på hans väg fram till ett sätt att använda färg, inte utifrån godtycke, utan som svar på hur man tilltalats av färgen, i umgänget med den.

Det är ett synsätt som innebär en frihetsdimension i vårt förhållande till företeelsen färg. Det är den friheten som ger färgläran dess odogmatiska karaktär och tilltalar konstnärsjälen. Goethe tillämpar ett sådant förhållningssätt i bokens slutkapitel, som han kallar » Sinnlich-sittliche Wirkung der Farbe«, alltså »Färgens inverkan på sinnet och på seder och bruk « .

Vi påverkas inte av färger på ett mekaniskt sätt, alltså inte så eller så med nödvändighet - utan utifrån vars och ens läggning, attityd, mottaglighet, villighet. Färgen talar till mig, men det är min ensak om jag behagar lyssna till den eller inte.

Det står oss fritt att använda färg på ett sätt som strider mot dess väsen - om vi ser någon poäng i det. Seder och bruk utvecklas ur denna skapande dialog med färgen. Och kan alltså te sig motsägelsefulla om man jämför olika kulturer eller tidsepoker.

För Goethe var det en självklarhet, att forskandets syfte inte bara är att lära oss hur vi skall göra, utan även vägleda oss i fråga om vad vi skall göra och varför. Det är en kunskapssyn som vår egen tid är i behov av.

Ur: Källarhändelse. Forum Nutidsplats för kultur 29 maj 1999. Ersatz 2007, p.233-235